Koffeinnarkoman, minsann.
Tack Therese, för att du får mig att framstå som en vacker koffeinnarkoman ;) Kommer att sakna dig när du åker iväg. Är du borta för länge kan du minsann vänta dig att jag kommer och släpar hem dig igen! Skämt åsido; hoppas att du får en fantastisk sommar :) PUSS
Röster från förr.
Det är märkligt hur vissa saker, såsom lukter, smaker och ljud, kan framkalla minnen man trodde att man hade begravt. Idag, i mitt märkliga tillstånd av illamående/slö/svag, snubblade jag över en artist vars musik betydde väldigt mycket för mig ett tag under gymnasiet. Det var en jobbig tid och faktiskt den tid jag lyssnade som allra mest på musik. Det var ett återseende jag inte kan beskriva. Mitt hjärta gick i tusen bitar, ögon tårades lite, och jag log. Jag älskar den musiken. Tråkigt att den förevigt kommer att vara associerad med personer och händelser jag vill leva utan.
Kan man ta kontroll över sina minnen? Varför kan inte hjärnan fungera som en hårddisk. "Denna fil existerar redan. Skriva över?" "Ja". Det hade varit så mycket lättare då. Jag tror faktiskt att jag ska försöka. Om jag gör ett aktivt val att försöka "skriva över" dåliga minnen så borde det väl vara ett steg i rätt riktning?
Det är så vackert väder ute. Jag vågar inte gå längre än 5 meter från toaletten. Fast å andra sidan så skulle jag ju egentligen jobbat idag...
Växtvärk och förlorad vunnen tid.
Alltid på väg någonstans.
Konstant tusen tankar.
Alltid lika vilsen.
Det känns som att jag ofrivilligt sitter fast i en berg-och-dalbana som aldrig tycks ta slut. Jag kämpar och kämpar för att ta mig upp. Upp mot ljuset, upp mot stjärnorna. Det tar tid och energi. Sen kommer fallet. Först kittlas det i magen. Sen mörker. Antiklimax. Centrifugeffekten som ger värre huvudvärk än 2 flaskor rött vin och 4 tequila-shots. Sen börjar vi om. Klättra, kämpa, slita. Blod, svett och tårar. En kort stund på toppen. Gravitationen tar ut sin rättmätiga kraft, och jag faller igen, mer hänsynslöst än gången innan. Och så fortsätter. Om och om igen.
Jag mår bra egentligen. Jag är inte ledsen. Jag är bara vilsen. Jag vet inte riktigt vem jag är, eller ens vem jag vill vara. Jag är rädd för att jag låter tiden rinna iväg, smita förbi. Å andra sidan har jag privilegiet att dela den förbispringande tiden med min fantastiske pojkvän tillika sambo. Det är tur att jag har någon som håller fast mig på jorden så gott det nu går när man sitter fast i en berg-och-dalbana från helvetet. Jag sitter hellre i en berg-och-dalbana än i en tekopp. Tänk om allt bara hade gått runt, runt. Hemska tanke.
Jag har sökt heltisstudier till hösten. Jag känner att jag behöver fokusera på något istället för att försöka göra så mycket som möjligt på en gång. Dessutom känner jag att jag är färdig med snabbmat och allt vad kök innebär. Jag vill gå i klackskor till mitt jobb. Jag vill ha målade naglar och utsläppt hår. Jag vill inte ha fler brännmärken och skärsår på händerna. Blåmärkena på benen kan jag också leva utan. Vågar man önska sånt här på en plats som denna?
"I sinom tid" är det värsta någon kan säga till mig. Jag är en otålig kvinna med maktbegär. Jag suktar efter rikedomar och berömmelse, men lägg inte för mycket ansvar på mig. Jag kanske går in i väggen då. Glöm bara inte att hålla mig stimulerad, för annars tröttnar jag. Jag vill äta kakan och ha den kvar, och jag känner hur jag måste växa ifrån detta högst omogna beteende innan det får fäste i min person och äter upp mig levande. Kanske jag kan centrifugera bort det i min berg-och-dalbana från helvetet. Om inte så är jag ganska säker på att jag snart växer ifrån det. Jag känner växtvärken.
Ibland behöver jag bara skriva av mig. Då blir det en sån här konstig blandning av allt jag är. Främst är jag ju orden, och idag blev vi vänner igen; jag och orden. Det är längesen sist.
Så var det det där med stranden.
Glad Påsk, förresten.
Innan du vet ordet av är det fredag igen. Jag tycker det är fredag mest hela tiden och att jag dricker alldeles för lite vin. Mest av allt tycker jag dock att jag dricker för lite vin i gott sällskap. Vad hände med alla vinkvällar? De liksom bara försvann någonstans på vägen. Kanske har jag mig själv att skylla.
Jag ♥ Jesper
Beach -10 är redan nedlagt, långt innan projektet hann få fäste, detta pga min motivationsbrist vad gäller motion och nyttig mat. Jag älskar godis. Och kakor. Och mat. Snart är i alla fall kursen slut, då kanske det finns lite mer tid. Kanske.
Världen är stor, men ändå förbannat liten. Jag önskar...
På återbloggande!
Att gå på solsken.
I höstas trodde jag att jag aldrig mer skulle få se de skånska slätterna vara täckta av snö pga allt prat om växthuseffekten, klimatet och COP15. Jag har försökt njuta av snön de dagar då jag helst hade velat ställa mig och skrika fula ord åt vädergudarna. Jag har till och med åkt pulka!
Jag jonglerar fortfarande en massa. Ibland är det svårt att ha alla bollar i luften. Just nu prioriteras Jesper, jobb i DK, skola och mitt nya deltidsgig i Sverige; Tupperware. Japp, du läste rätt. Tupperware är på tapeten igen och jag älskar deras produkter. Nu ska jag bara komma igång ordentligt. I can't wait! (Vill du ha ett party så hör av dig! Det kostar inget och det är inget köptvång.)
Nu ska jag återgå till att sätta mig in i Guerrilla Marketing (google it!). Det är inte lätt att vara kreativ på beställning, men det ska nog fan gå!
På återseende
Att vara vuxen.
Det har varit tyst här ett tag och inte helt utan anledning (läs ovan). Vi har börjat komma i ordning och bo in oss i lägenheten. Det är bara någon låda kvar, och lite gardiner kanske, sen är lägenheten komplett. Jag trivs fantastiskt bra, och jag älskar Jesper mer och mer för varje dag som går.
Inom kort ska jag försöka lägga upp lite bilder på vad som hänt den senaste tiden, då bilder ju säger mer än tusen ord. Kanske att någon bild på lägenheten också dyker upp.
Jag känner ett lugn i kaoset. Jag älskar att komma hem om kvällarna och veta att Jesper finns där och tar emot mig.
Det kommer mer. Tids nog. Nu kallar jobb.
Öppet hus.
Nu på lördag (23/1) bjuder vi, jag och Jesper, till öppet hus i vår nya lägenhet i Eslöv! Mellan 12-16 är du välkommen att droppa förbi. Det bjuds på fika. Hör av er för vägbeskrivning och adress.
Vi ses på lördag!
Gott Nytt 2010
Jag och Jesper fick lägenheten i tisdags. Här är fortfarande kaos; lådor överallt, möbler som inte kommit på plats, möbler som inte monterats eller ens införskaffats och så är det frigolit överallt. Tur att pappa köpte mig en dammsugare. Den skall användas flitigt de närmsta dagarna då vi har planer att montera färdigt sängramen så fort IKEA fått in den mittbalk som såklart fattades när vi köpte allt. Köksbordet med stolar som min kära mor så snällt efterskänkte står färdigmålade i en lokal i Malmö, dvs inte i vårt kök. Vår tillfälliga matplats är soffan vi har införskaffat. Den är inte bara sjukt snygg, den är supermysig också. Då jag ska jobba helhelg blir det till att dra det tyngsta lasset i nästa vecka och försöka få ordning här. Det kommer att bli riktigt bra det här.
Tanken är att vi ska hålla någon form av öppet hus/inflyttningsfest. Håll utkik för mer information!
Nu ska jag återgå till diskandet. Jag hade en fantastisk start på 2010. Hoppas att du också hade det! Gott nytt år.
Ett stilla fallande snö.
Jag fyllde 20 härom veckan också. Grattis till mig.
Mina damer och herrar! Det börjar närma sig, dagen D. Det blir inte bara ett nytt år om 9 dagar, jag flyttar också hemifrån, och jag blir sambo med världens mest underbare Jesper! Det känns helt ofattbart bra, och tiden kan inte gå fort nog fram tills dess! Jag är snart färdigpackad dessutom. Att leva i lådor är inte särskilt kul, men åh! Snart får allt komma på plats igen, i vårt hem.
Det är de små tingen.
Idag fick jag min nya kalender för 2010 med posten. Den är om möjligt ännu snyggare i verkligheten än på bild! De som känner mig vet att jag lever efter min kalender, särskilt då jag gärna åtar mig 20 projekt åt gången. I denna kvadratiska dröm får jag plats med allt jag behöver skriva, jag har valt till en "att göra"-lista, och så varnar den i god tid inför mors/farsdag osv. Detta är andra året i rad jag unnar mig min favoritkalender lagom till min födelsedag. Vad jag betalar för kalaset? 275:-, och då ingår ALLA kostnader, även frakt. Kolla in www.personligalmanacka.se med en gång! 10-14 dagar, sen dimper den ner i brevlådan. Jag är supernöjd!
Ett hem.
Mina paint-skills är fan inte att leka med. Ungefär såhär kommer jag att bo med älskling. Med stora reservationer för att proportionerna är lite fel. Alla rum är typ kvadratiska, om jag inte minns fel. Högst troligen kommer det att bloggas en del om inredning (läs: IKEA) och flyttning den närmsta tiden, särskilt då jag har tentan avklarad och jag mestadels jobbar helg eller ett par kvällar i veckan för tillfället.
Vi beställde för övrigt en soffa idag, och har dessutom bestämt oss för ett riktigt snyggt tv-möblemang som inte ruinerar oss totalt. Detta är så mycket roligare än jag trodde att det skulle bli! Woho!
Att bli vuxen.
Om 10 dagar passerar jag tonåren för gott. Jag fullföljer steget att vara myndig i den mån att jag får lov att gå på Systembolaget. Det känns bisarrt. Det innebär att jag inte längre har någon rimlig anledning att bete mig ovuxet. Från och med 9 december är jag vuxen. Detta firar jag med att jobba på själva födelsedagen, samt med att flytta hemifrån vid årsskiftet. Jag och Jesper blir sambos på heltid i vår alldeles egna tvåa belägen i Eslöv. Det är ett stort projekt att flytta hemifrån. Det är mycket som ska tänkas på, mycket som ska införskaffas och mycket pengar spenderas.
På tal om Jesper... Jag älskar dig. Du gör mig ofattbart lycklig! Jag kan inte tänka mig en vardag utan dig, och varje stund du är från mig känns som evigheter. Jag har älskat att komma hem till din trygga famn i en dryg månad, och kan inte över huvud taget bärga mig tills jag får göra det varje dag framöver. Det finns ingen annan som kan få mig att känna den totala trygghet jag känner hos dig. Ingen annan får mig att glömma att jag har haft en dålig dag så fort som du. Du är underbar och jag älskar dig!
Det är dags att gå till sängs. Jag har en lång dag framför mig imorgon med tenta, danskakurs i DK, soffshopping osv. Jag återkommer, förhoppningsvis snart. Jag är aldrig långt bort egentligen.
Ord sårar.
Det har varit ytterliggare en händelserik månad. Jag har bäst jag kunnat försökt jonglera jobb, skola, Jesper och vänner. Det är med sorg jag erkänner att jag inte har prioriterat mina vänner högst. Jag erkänner att jag har varit ganska dålig på att höra av mig. Jag ska försöka bättra mig!
Jag och Jesper ska få prova på att var sambos en hel månad. Det är spännande, och lite läskigt, och väldigt kul. Från och med imorgon gäller det. Det känns bra, för den senaste tiden har jag blivit, om möjligt, ännu mer kär. Jag faller handlöst, men det är okej. Jag vet att han fångar mig. Hittills har han lyckats varje gång.
Nu måste jag åka till jobbet. Tur det, för mina ord sinar. Jag återkommer kanske, tvingar mig själv att plottra ett par ord till. Tills dess...
Påträngande kyla.
Tragikomik i all ära, men det här är inte kul längre. Jag vill inte känna mig ensam, för jag vet att jag inte är det. Jag vill skratta mig genom dagarna, inte sucka, pusta och rulla med ögonen. Få mig att skratta?
Blandade känslor.
Du gör mig förbannat osäker. Jag hatar det.
Dagens miss.
Dagen FAIL, som min käre pojkvän hade uttryckt sig, är när ett företag väljer en logga som ser ut som det manliga könsorganet. Har de komplex? Eller är loggan cool? Ska vi slå vad om att det är män som ligger bakom företaget? I vilket fall som helst så är detta enligt min åsikt ett praktexempel på dålig grafisk design. Jag bryr mig faktiskt inte om att linjerna bildar en loop och att det kanske betyder något, för loggan är klantig. Det känns oseriöst. Företaget? foretagsinfo.se.
Känner du ironin?
Obeskrivlig tystnad.
Världen blir fruktansvärt tyst när man försöker kommunicera med en döv människa. Det pekas, och viftas med händerna, det mimas försiktigt och när man väl förstår varandra ler man sönder smilgroparna och man vinkar hejdå. Sen hör man oljudet av köket igen. Samma känsla får jag när jag försöker göra mig förstådd med någon som inte förstår något av de språk jag till viss mån kan prata. Det hände senast idag. En spansk tjej behövde hjälp med att fylla på sitt svenska, mobila kontantkort. Då kände jag mig snäll.
Jag har börjat spela på lotto. Tänk om man kunde vinna ett par miljoner eller liknande. Det hade varit så sjukt skönt. Då hade jag kunnat köpa mig allt det där jag för tillfället känner att jag verkligen behöver (och ja, listan är lång). Det lär väl aldrig hända. Hårt, hederligt slit är nog det enda man kan förlita sig på.
Jag blir knäpp av det här. Jag tänker för mycket. Jag saknar Jesper. Nu går jag och lägger mig.
Orutinerade rutiner.
Det är en lagom höstruskig tisdag. Det är beckmörkt ute. Jag spelar Markus Krunegård på lagom för hög volym. Jag sitter och förbannar mig över att Photoshop inte alls vill som jag vill, och att jag inte antecknar mer strukturerat under föreläsningarna. När jag nu sitter och försöker ta itu med min första läxa/inlämningsuppgift på lite drygt ett och ett halvt år känner jag orutinen i kroppen. Jag är glad att jag har min bibel.
Ibland blir jag förundrad över hur fort tiden går. Tjoff, säger det, så har det gått ett par veckor, någon månad. Livet fortsätter i en väldigt taktfast melodi för tillfället. Skola vissa dagar, jobb vissa kvällar, lunch däremellan och fika därefter. Jag försöker hinna träffa Jesper så mycket jag kan, men våra scheman krockar allt som oftast. Vi hade dock långhelgsmys över helgen som gick. Välbehövt. Jesper, min skatt, jag älskar dig. Glöm aldrig det!
Jag hade ett par roliga funderingar att dela med mig av när jag påbörjade detta inlägg för tre kvart sen. De har jag hunnit glömma vid det här laget, såklart. Romaner får det bli i början av nästa vecka istället (då jag är långledig och kommer att klättra på väggarna av trisstess).
Det är dags att stänga ner verkstaden för idag i vilket fall som helst, för nu vankas det rulltårta och kaffe (och alla mina "tjejserier"). Det tycker jag att jag är värd!
You make my heart sing a silly popsong.
De kallar den bibeln.
Jag är tillbaka! Värdsliga problem, klagomål och funderingar. Visst har du saknat mig?
Tiden vill inte riktigt räcka till när jag som bäst försöker jonglera jobb, skola, pojkvän och ett par vänner. Jobbet gör mig trött och blåslagen och chefen vill att det ska göras livsmedelsprov mitt i Köpenhamn (som jag för övrigt klarade galant). Skolan innebär en helt ny miljö att anpassa sig till, ny information i fruktansvärda kvantiteter ska lagras i minnet och det ska nätverkas (hittills har jag skaffat mig en ny vän, och hon är jättesöt) och helst ska man ha hunnit läst igenom bibeln vid det här laget. Snart kommer den första inlämningsuppgiften. Jag är inte redo. Jag är mer kär än någonsin, och förra helgen var jag och Jesper på vår första lägenhetsvisning. Vi
fick tyvärr inte lägenheten, men det gör mig faktiskt inget. Vi är i alla fall på väg i rätt riktning! De få vänner jag har är fantastiska, och om det är någon som känner sig glömd så finns jag faktiskt tillgänglig per telefon för det mesta.
Bibeln, också känd som "Grafisk kokbok", är ett mästerverk av sitt slag. Det första lärarna sa till oss var att genast införskaffa denna bok. Jag förstår nu varför. Jag fick, efter många om och men, äntligen mitt exemplar igår (försenad leverans...). Jag slukar varje ord som om det vore en religion, sekt. Min bibel.
På tal om bibeln i sin rätta bemärkelse så är det kyrkoval på söndag. Jag vill rösta, men jag är inte hemma då. Jag vill inte rösta för att jag bryr mig om vilket parti som styr min lokala kyrka (jag går inte i kyrkan här ändå). Jag vill rösta för att visa att unga visst bryr sig. Jag har den senaste tiden bekantat mig med flera härliga människor i min ålder som är troende, och mer eller mindre aktiva i kyrkan. Det får mig att sakna tiden jag var som mest aktiv själv. Det var en helt fantastisk period i mitt liv, och den senaste tiden har jag känt behovet av en sinnesrogudstjänst växa. Jag saknar lugnet. Jag vill inte gå i kyrkan själv. Jag tycker att min lokala kyrka verkar skum. Detta är en av få gånger jag saknar Simrishamn. Jag saknar St Nicholai. (För övrigt finns det ett partipolitiskt obundet alternativ att rösta på. Tål att tänkas på.)
Jag sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck och drömmer om soliga vårdagar. Hösten har kommit, och det med besked. Dagarna är härligt solkyssta och lite för blåsiga. Dagarna blir kväll alldeles för fort och nätterna bygger kristaller av daggen. Träden har bytt färg. Bussen luktar tidningssvärta så som den ska göra när semestern är slut och regnet gör allt fuktigt. Lukten av helt nya skolböcker gör också sitt. Jag har en ny, häftig höstfrisyr (helt trendriktig; mörkt, mörkt och hel-lugg), och jag önskar det fanns plats för en ny höstgarderob i budgeten. Icke sa nicke. Skolböcker, ska det vara. Och en dator. Jag måste ha en stationär dator om jag ska kunna sitta och pilla med diverse bildbehandlingsprogram flera timmar om dagen. Jag står sliten mellan en värsting-PC och en åh-så-åtråvärd iMac. Det skiljer ganska mycket i pris, och för att inte tala om prestanda. Det lutar åt PC. Nåja. Vi får se.
Innan det här hinner bli en hel roman så tackar jag för mig, för ikväll. På återbloggande.
Dunkadunka, heta nätter och fantastiskt bra... ja, du vet.
Okonst.
Det är vid få tillfällen jag använder mig av termen "hata". Idag har jag dock känt att jo, hat är det jag känner. Objektet för mitt hat är försenade tåg, som leder till inställda tåg, som leder till ytterliggare förseningar. Blä.
Livet suger inte egentligen. Eller jo, lite, men det måste det få göra ibland. Det går över. Jag behöver för övrigt uppmärksamhet. Jag känner mig ganska ensam ganska ofta nu för tiden.
Jag hade velat dricka lite vin för att stilla mina nerver. Jag ska infinna mig på arbete 07.00 imorgon, så det är väl inte ens att tänka på. Attans också. Jag hade verkligen behövt lite vin idag.
Jag behöver mer intressanta saker att skriva om. Nu går jag och lägger mig, i hopp om att finna större ord till bättre sammanhang.