Pik.
1. Jag gillar inte att bli trakasserad.
2. Jag är mänsklig. Jag felar. Jag ångrar mig. Jag går vidare.
3. Låt mig va. Du ger dig ju inte tillkänna själv.
4. Och du, "Pik", jag har inte tagit bort dina kommentarer, bara återkallat publiceringen. Jag anmäler dig för trakasserier om detta fortsätter, och då finns din IP-adress sparad.
5. Hot biter inte på mig.
Jag blir så otroligt förbannad på detta beteende. Ska jag inte kunna få lägga någonting bakom mig? Ett misstag, ett otroligt korkat sådant, ska väl inte behöva förstöra allt? Låt mig bara va! Mina misstag kommer jag att få leva med resten av mitt liv oavsett om jag blir påmind om dem eller inte. Du har väl också gjort misstag i ditt liv?
Amerikanska insekter.
Varning för extremt långt blogginlägg, för även om bloggfebern dog en vecka eller så har jag definitivt inte haft mindre material i huvudet. Åhå nej, så lätt kommer du inte undan. Allt jag ser, hör, upplever helt enkelt, blir helt plötsligt bloggmaterial. Jag tror inte ens att jag har en kronolgisk ordning på röran den här gången.
När jag satt på bussen hem härom dagen hörde jag två småtjejer sitta och prata. De kan nog ha varit runt nio, tio år gamla. Den första tjejen hade svart mössa med vita stjärnor på, mörkt hår och en svart jacka. Den andra tjejen hade en Hello Kitty-mössa, ljust hår och en knallrosa jacka. Deras konversation lät ungefär:
Tjej 1 - Va?! Tycker du inte om Coldplay?
Tjej 2 - Nää, jag tycker inte om deras musik så mycket...
T1 - Vet du vilka det är?
T2 - Ja! ...
T1 - Viva la vida är jättebra. Den måste du ha hört...
T2 - Ja, den brukar spelas på radion...
T1 - Den är jättebra!
T2 - Såg du melodifestivalen i lördags?
T1 - Nää, jag tittar inte på det.
T2 - Va?! Det är ju jättebra. Amy Diamond va med.
T1 - Jag tycker inte om henne.
T2 - Hon hade en jättefin klänning på sig.
T1 - Jaha! ...
T2 - Hon gick vidare o allt.
T1 - Va kul...
T2 - Och låten är jättebra!
T1 - Jag tror jag ska börja skejta...
Ska jag skratta eller gråta? Hur kul känns det att jag sätter nioåringar i fack? De sätter sig själva i fack. Och folk undrar varför dagens samhälle ser ut som det gör. Sätt dig på valfri buss i Malmö och låt dig förundras över dessa barns tankar, åsikter och livsstilar. Man är en egen person redan som nioåring. Så det så!
Igår träffade jag allas vår nyparisiska Azize, samt min fantastiska älskarinna Eurica. Vår kväll bestod av två flaskor vin, nachos och för min del blåbärspaj. Ölkaféet is the shit! Våra konversationer handlade om pollinerade blommor och amerikanska insekter (läs: blommor och bin), jobbrelaterade utmattningar och om hur Azize brutalt jagade ner, och bankade på en tjuv som försökte råna hennes vän i centrala Paris (och som tack fick hon sitta på polisstationen hela natten?). Det bjöds på många skratt och nya minnen att bära med sig!
Jag har för övrigt världens finaste pojkvän. Han är så otroligt underbar, och han är min. Ibland känns det ganska ofattbart. Jag är lyckligt lottad, när allt kommer kring, och snart har vi varit ett officiellt par i två månader. Wah!
Idag har jag spenderat dagen med min älskade Malin. Vi var en sväng på Heleneholm och hälsade på. Till mitt stora förtret berättade kafeteria-damerna att detta är den sista terminen de kommer att hålla öppet kafeterian. Sedan lägger de av för gott. Förvisso är det dags att gå i pension för den ena, men ändå... Kontakten kommer ju att försvinna helt. Jag blev i vilket fall som helst väldigt ledsen. Jag passade även på att hälsa på min favoritlärare. Hon är så himla fin! (och mycket kortare än jag minns henne). Jag och Malin drog vidare till E-center (behöver jag nämna att jag kom hem med tre par nya skor?). Jag älskar skor. Jag älskar mysdagar med M1.
Jag har börjat lära mig att räkna på danska nu. Det går faktiskt riktigt bra. Att jag sedan inte har fattat ett dugg av logiken i resten av språket... ptja, det får väl ta den tid det tar helt enkelt. Lördagen som kommer är dessutom min första lediga sen jag fick jobb. Det ska bli väldigt skönt!
Jag har min alldeles egna, personliga husfru som diskar, tvättar, lagar mat och städar (läs: världens bästa mamma). Vad hade jag gjort utan henne? (Ja, högst troligen dött av undernäring och sanitära olägenheter). Jag älskar min mamma!
Jag hade egentligen mer på hjärtat jag ville få skrivet, men det får vänta. Nu vill jag bara precis parkera mig på soffan och glo på någon helt meningslös amerikansk ungdomsserie. Det kallar jag avslappning på hög nivå. Jag ska ju trots allt jobba imorgon och på fredag också, innan jag får helg. På fredag får jag dessutom min första lön på väldigt länge. En halv lön dock, men en halv lön i Danmark är mer än vad jag fick ut på en hel lön i höstas. Mohaha! Jag kan nog leva med att jobba häcken av mig ett tag till!
Tills nästa gång, lev väl.
Barfotabarn som tappar ord.
Jag kände för ett par timmar sen att jag var tvungen att skriva blogg. Låta orden rinna ur mig som sand i timglas. Vad händer när jag väl sätter mig vid datorn? Det ska jag berätta för dig; orden försvinner. De försvinner ur mitt huvud, bort från skärmen och allt blir suddigt, ungefär som grötig dimma. Jag orkar varken tänka eller känna, och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt.
Jag minns de dagar då jag kunde skriva tusen ord om något så litet som en blick från rätt person. Jag minns hur jag kunde måla liknelser med orden som om det var det enklaste i världen. Jag minns hur jag kunde beröra till tårar genom mina ord. Nu är mina ord borta. Mina tankar är så väldigt avlägsna. Det är som att befinna sig i ett vakuum. Orden är ju jag. Jag är orden. Jag vet inte vem jag är utan dem. Kan man finna sig själv, sin identitet, i något så obskyrt som språket du lever och andas?
Ibland tappar jag fotfästet. Jag faller och faller och varje gång känns det som att underlaget jag faller mot blir hårdare och hårdare. Det är tur att jag inte faller så ofta längre. Just idag är dock en sådan dag. Jag vet inte riktigt vem jag är, för jag tappade mina ord, och orden är jag.
Aldrig förr har Nils Ferlin känts så aktuell som denna iskalla natt:
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Kalla vårdagar eller bara svala vinterdagar?
Igår var det Alla hjärtans dag. Jag och finaste hade egentligen gjort planer för denna dag, men då jag helt plötsligt var tvungen att arbeta blev planerna andra. Jag tror för övrigt att det nya irritationsmomentet i mitt liv kommer att vara öresundstågen. Är de inte sena, så går de sönder eller så sker det en olycka på vägen som göra att bussar sätts in istället. Så var fallet även igår. Efter många om och men kom jag dock fram till Lund. Där väntade en stor soffa, massa god mat och såklart Melodifestivalen. Jag älskar att bli bortskämd på detta sätt!
Att vakna bredvid dig är något jag aldrig kommer att ta för givet. Du är så fantastiskt underbar!
Jag har räknat ut att jag inte behöver stå ut så länge med jobbet på andra sidan sundet. Det känns bra. Det blir kanske bartenderkurs till sommaren i alla fall och sen börjar ett helt nytt kapitel med utbildning. Mohaha, nu börjar livet. Nu börjar det hända saker.
Katastrofala psykbryt.
Men jag är superwoman. Jag torkar tårarna, lägger lite ny mascara, sträcker på ryggen och avfyrar det största leendet jag har. Det är bara lite mycket just nu. Det går över igen.
Den egentliga frågan är nog något i stil med; Hur länge orkar jag den här gången? Jag tror att jag ibland verkar mer säker än vad jag verkligen är. Det känns som att jag bär världen på min axlar, när jag trots allt borde vara den som har världen framför mig.
Högst troligen har jag tagit mig vatten över huvudet. Högst troligen kommer jag inte att orka lika länge den här gången. Fast den här gången har jag en plan. Planerad och klar in i minsta detalj, och eftersom att saker och ting aldrig går som planerat så kan vi ju räkna med fler misslyckand från fröken ta-sig-vatten-över-huvudet.
Men jag är superwoman. Jag är stark, jag klarar allt, sträcker på ryggen och avfyrar det största leendet jag har. Det är bara lite mycket just nu. Det går över igen.
Lönen är bra. Arbetstiderna suger. Jobbkamraterna verkar trevliga såhär långt. Det är lååångt till personalingången (minst 1 km). Nämnde jag att lönen är bra?
Fröken Gnäll i all ära, men vad hände med "Tänk positivt"?
Jobbångest.
Min älskling kommer hem ikväll! YAY!
Nu ska jag gå och lägga mig. Tåget går 07.22, och så tidigt som jag måste gå upp imorgon har jag inte varit uppe och studsat sen jag gick i skolan. Hur ska detta sluta?
God morgon, god middag, god kväll.
Jag känner mig högst ansvarsfull som är redo att hoppa i säng redan, trots planerad (?) utgång. Jag hann till och med äta falafel innan bussen kom. Hurra för mig. Nu är jag mätt.
Jag drack lite för mycket vin, och min fötter är ömma. Jag lät mig dras med i partystämningen till slut och kvällen gick alldeles för fort. Tack för en fantastisk kväll!
Slagt är bra. Det är stort. Det är hyffsat anonymt. Jag stör mig dock fortfarande på folk som envisas med att hälsa när de lika gärna bara kunde gått förbi och skitit i det. What's the fucking point?
Nu ska jag nanna kudde. En annan ska ju spela social imorgon, med dop och allt. Kors i taket.
Ibland är jag ffs grym!
Denna underbara händelse kräver såklart firande, så ikväll ska jag (trots bättre vetande) dricka lite för mycket vin, dansa tills fötterna blöder och låta mig dras med i partystämningen till fullo. Att jag sedan måste ta 11-tåget till Simrishamn imorgon för att gå på dop är en helt annan saga.
Minnen bleknar.
Ibland känner jag mig grym. Jag behövde denna energi-boost för att komma ur hela "jag-har-inget-jobb-och-jag-är-fattig-så-nu-deppar-jag"-humöret. Nu ska jag bara lista ut ett sätt att finansiera åkkortet. Nämnde jag förresten att min lön nästan uppnår drömsk mot vad jag hade tidigare? Tacka vet jag vårt kära grannland! Nu kanske det vänder igen? Att jag dessutom bara jobbar fyra dagar i veckan är rena rama himmelriket. Jag ska nog överleva gatukök ett tag till. Än blir ni inte av med mig.
Jag vill dock börja plugga nu, när jag äntligen känner motivation. Undrar om det är svårt att komma in på skolan jag har i åtanke...
Nu är det PARTY som gäller. Vi hörs efter helgen. Over and out.
Den senaste veckan har jag skrivit ovanligt mycket blogg. Du har väl inte missat mina tidigare inlägg?
Jag skyller på tomtarna!
Min kamera är tillbaka! Jag fann den i en väska jag redan rotat igenom två gånger. Nästa gång ska jag fan tömma skiten redan första gången. Jag har sagt det innan, och jag säger det igen; jag blir så trött på mig själv!
Tomtar på loftet, någon?
Jag har tidigare i min blogg nämnt bandet All Ends (http://www.myspace.com/allends), mest för att min mattelärare från gymnasiet är en av gitarristerna (och han är inte bara snygg och cool, utan rätt grym på musik också). De har gjort en riktigt bra cover på den annars lite uttjatade och tråkiga låten Apologize (original One Republic). Deras officiella musikvideo finns här. Den är definitivt värd en lyssning i alla fall. Det verkar gå väldigt bra för bandet och de släppte nyligen en fullängdare. All lycka och kärlek till er!
Förövrigt är Fall Out Boy som också tidigare nämnt mina favoriter sedan en längre tid tillbaka. Är du en av de bovar som anser att FOB är sell-outs? Ta dig 4 minuter och läs igenom följande 6 anledningar till att FOB inte suger så mycket som du tror:
"In fact, they don't suck at all. One of the most unfairly maligned bands in all the land, Fall Out Boy is despised for such sins as getting really popular and having a glammy showboat playing bass. At least one reviewer pouted that the band's addictive new album Folie a Deux, is too ambitious. Oh, please. Does anyone say that about Radiohead or Animal Collective, or any of the sanctified indie saints? Ambition is good. Ambition means you're trying. Ambition means you have ideas and want them to get a public airing (which is pretty much the essence of the creative impulse), so let's all take a deep breath and stop slapping around a band that's smarter and more fun than a lot of people are willing to admit. Fall Out Boy deserves a break from the hateration for the following reasons:
1) Folie a Deux is outstanding. It has 13 songs, 10 of which are keepers. Two of the other three tracks (the late-album filler "W.A.M.S." and "West Coast Smoker") have interesting moments. The only song I really hate is the single, "I Don't Care," which says more about the state of the rock-singles market than it does about the state of this album. Top to bottom, it's loaded with smart, hooky anthems. If you, the rock 'n' roll fan, can't get behind "Disloyal Order of Water Buffaloes," "Closers" or "20 Dollar Nose Bleed," something is wrong.
2) They have great taste in collaborators. Would Lil Wayne and Elvis Costello have agreed to guest on Folie a Deux if the band was so awful?
3) They're funny. They have a song called "Coffee's for Closers," a Glengarry Glen Ross reference that shouldn't be lost on the sanctimonious pop culture priests that worship David Mamet but think Pete Wentz is juvenile. Their new album cover features a picture of a boy in a bear suit carrying an actual bear on his back. Their video for "Thanks Fr Th Mmrs" allows chimpanzees to mercilessly mock the band, subtly sending up the idea that Fall Out Boy is so terrible, even a monkey can do better.
4) Bass-playing lyricist Wentz, whom we are supposed to hate because he's in love with lip-syncher Ashlee Simpson, is a charismatic guy, which is not as cool as being a sulky shoegazing tortured genius.
5) They're fair to their fans. When Folie a Deux came out, they made it available as a $3.99 download on their MySpace page. So much for major-label bands being slaves to their corporate masters. It's hard to think of Fall Out Boy as profiteering sellouts when they're selling their new album at a cut-rate price. (Yeah, they were probably selling it so cheap because that's what it's worth! Good one!)
6) They're an increasingly rare breed-that is, a massively popular rock band. Quick: Name three other American rock bands with members under 30 years old that can headline arenas Can't do it? Try naming two. How about one?"
Nu är klockan nästan två, mitt i natten, och mina ögon kliar. Det innebär att jag ger upp för idag och beger mig i säng. Tjing.
P.S. Jag är så förbannat trött på att folk som inte tycker om mig envisas med att le så falskt de bara kan, och hälsa på mig, trots att deras ögon lyser av "ta mig härifrån". Skit i att hälsa istället, för FAN. Irritationsmoment nummer 1 idag, ja!
Pysslingar och tomtar.
Det ironiska med att söka ändlösa antal jobb är att man (jag) tillslut blir glad av att få ett "tack för din ansökan, men vi har valt att gå vidare med andra sökande". Ett nej är i alla fall ett svar. De flesta andra bryr sig inte ens. Nu väntar jag bara på att det ska komma ett ja någon gång också. Det hade varit trevligt. Jag är galet uttråkad! .. och fattig.
Fall Out Boy's nya platta Folie à deux är helt underbart bra och jag får inte nog av den. Jag spelar den om och om och om igen och jag tycker bara mer och mer om den. Helt fantastiskt.
Förlåt Therese. Förlåt.
Tids nog växer väl även jag upp...
Bloggsug?
Tack för en toppendag min älskade M1. Du är så fantastiskt underbar och utan dig hade jag gått under.
-härvilljagskrivaallasvordomarjagkanpåallaspråkjagkanförheltplötsligtfickjagdamp- (jag skyller på PMS)
Nu tog bloggsuget slut igen och jag känner att detta är by far det mest meningslösa blogginlägget jag någonsin publicerat. Det bjuder jag på.
... och ja, jag har druckit lite vin. (Jag tror det är dags att sluta dricka...)
Begär, behov, behag.
Trisstessen börjar ta ut sin rätt. Jag är ständigt trött utan egentlig anledning, jag orkar inte göra något, jag vill inte göra något och allt är jättejobbigt. Hur i hela fridens namn finner man sig ett jobb? Ska jag svälja den lilla av min stolthet jag har kvar och gå till arbetsförmedlingen igen? De hjälpte inte mig direkt sist...
Det är snart alla hjärtans dag. För första gången någonsin kommer jag att fira denna dag med en respektive som INTE är någon av mina tjejkompisar. Det är lite spännande! För en gångs skull kommer jag inte vara bitter och ond på denna kärlekens dag.
Aaaah, livet har redan hunnit börja, och det hinner nog varva mig om jag inte får tummen loss. Attans!