Malin -

(Jag förstår inte!)

Usch, när man har kommit igång med bloggandet på riktigt, och sen gör uppehåll en vecka, då är det tamejfan ångest att komma igång igen. Så mycket man vill ha sagt, så mycket man har tänkt och vill berätta för allt och alla. Jag vet inte om jag orkar skriva allt, eller om du orka läsa allt, så vi får ju se vad det blir av det. Jag klandrar dig inte om du inte orkar läsa allt. Du är förlåten.

Förra veckan var det massa plugg som gällde. Hade nationella prov i franska förra måndagen. Snacka om att få sitt självförtroende kört i botten. Kände mig så fruktansvärt dålig. Illa. Sen flöt det mesta på ganska obemärkt. Solen och värmen gjorde att alla eleverna på min skola höll sig utomhus. Alltid lika trevligt. Fått lite färg i ansiktet i alla fall. I fredags var det fest i Kevlanche (Kävlinge, dock lite förfranskat). Tågen var sena, spårbyte två minuter innan avgång. Jadå, skånetrafiken i ett nötskal. Men trevligt var det. Kom aldrig riktig igång, var inte alls på festhumör, plus att jag var så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tog sista tåget hem (förlåt Johanna!). Den resan kom att bli sjukt ball. Alex, du är inte riktigt klok någonstans! Kom hem, somnade innan jag lade huvudet på kudden. Lördagen spenderade jag på stadion med Toots o co. Malmö FF - AIK, sjukt ball match. Malmö vann för övrigt med 4-0 (dessutom hade jag världens bästa utsikt, och jag snackar inte om gräsplanen). Söndagen spenderade jag med mitt franskalexikon. I 10 timmar satt jag med helvetet och försökte göra en uppsats som jag dessutom skulle lära mig utantill. GREAT. Och idag var jag i skolan. Var det bara min skola i hela Sverige som inte var lediga idag? Lite surt var det allt, men så är världen inte heller särskilt rättvis.

En till storhelg jag INTE firar. Hela mitt andra gymnasieår känns såhär långt lite smått som ett fiasko. Jag missade Halloween för att jag var i Italien, så det kan väl vara godkänt. Lussevaka blev det inget av. Jag hade prov dagen efter, med andra ord var det inte ens tanke på att festa. Julen kändes inte alls som vanligt, även om jag fick ovanligt många julklappar. Nyår ska vi inte ens tala om. Visst, jag hade väl trevligt, de första timmarna. Trettonhelgen brukar vara upplagd för fest, men nej, jag satt hemma. Sportlovet? Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde då. Sov, kanske. Påsk? Ptja, jag satt här, framför datorn. Här var inte ens påskpyntat hemma. Och nu valborg. Gissa vad? Jag sitter hemma. Alla mina vänner är där ute, framför brasorna. Dricker, är sociala, skrattar och ler. Jag sitter här, och jag börjar tamejfan undra varför. Varför är jag inte där ute med resten av folket? Jag var inte bjuden helt enkelt. Och jo, jag kallar dem fortfarande mina vänner, för jag frågade inte rakt ut om jag fick följa med, feg som jag är. Jag ville så gärna fråga om jag fick haka på, men något i mig sa bara stopp. Jag kunde inte. Jag vågade inte. Tänk om de sa "nej"? Jag hade inte klarat det. Jag är inte så bra på att ta ett nej. Då sitter jag hellre här, i min ensamhet och tycker smått synd om mig själv. Jag blir mest arg på mig själv när jag gör så. Tycker synd om mig själv. Jag har egentligen ingen som helst anledning att tycka synd om mig själv. Det här är självvalt. Jag kunde faktiskt varit ute i bättre tid med att fråga alla vad som skulle hända till valborg. Men nej, Malin "fröken feg" Johannesson has done it again. Jag hatar det här. Det här får mig att känna mig ensammast i världen, och det vet jag mycket väl att jag inte är. Ändå finns det en elak känsla i magen som säger åt mig att jag inte är något värd. Att mina vänner inte frågade om jag ville haka på för att de inte tycker om mig. Vilken människa tänker så? Jag älskar de där töserna.

Där ute dansar eldarna i takt med vinden. Jag dansar i takt med tårarna.
Där ute skrattar ungdomarna åt livet. Jag skrattar åt mig själv.
Där ute finns bara de ytliga problemen. Jag vill också ha ytliga problem.
Där ute glöms vardagen bort. Jag känner mig bortglömd i vardagen.
Där ute välkomnas kvällens mörker. Jag hatar mörkret och dess skugor.
Där ute finns de människor jag vill vara. Jag vill inte längre vara jag.

Om jag sitter här länge nog, kommer ni att sakna mig då? Kommer ni att inse att jag inte sitter hos er och skrattar och ler precis som ni gör? Kommer ni att undra var jag tog vägen? Kommer ni ens bry er? Jag vill så gärna tro att ni skulle göra det, men dagar som den här gör det fruktansvärt svårt att tro. Jag vill vara en i gänget. Samtidigt har jag så svårt för det där. Jag känner mig lika ensam hur jag än gör. Inte ens med er fysiskt runt mig känner jag mig som en av er. Jag känner mig som en åskådare. Någon som bara råkar få sitta med er och höra er skämta om livets bekymmer. Någon som råkar få höra en och annan hemlighet. Jag känner mig som en inkräktare. Någon som tjuvläser någons dagbok. Jag känner mig en insekt som ingen egentligen vill ha nära, men accepterar ändå. För att jag är så patetisk. Så ensam.

Jag vill så gärna tro. Tro är vackert. Tro är numera överskattat. Tro finns inte min ordlista när jag mår såhär. Men det förstår väl inte du? Du ser inte, du hör inte, du förstår inte.
Jag är inte så jävla svår som jag kanske får mig själv att framstå som. Egentligen behöver jag bara lite närhet och massa kärlek. Precis som vilken människa som helst. För jo, så är det, jag är bara människa, och det är du också. Vare sig du vill det eller inte är vi PRECIS likadana i grund och botten. Skillnaden är bara att mina behov inte blir tillgodosedda.

Och nu hade jag tänkt gnälla på Skånemejerier (som om jag inte gnällt tillräckligt idag? Du är som sagt förlåten om du inte orkar läsa den här skiten).

Jag blir så jävla lack när Skånemejerier nu har fått för sig att sätta en plastkork på alla sina förpackningar. Det är så fruktansvärt idiotiskt så det finns ju bara inte. Vad hände med den globala växthuseffekten och EU:s mål att göra saker och ting bättre? Vet du hur mycket energi och material det krävs för att sätta en plastkork på VARENDA förpackning de ska sälja? Och sedan återvinningen. Plus att folk med reumatism inte kommer kunna öppna sina mjölkförpackningar. Det är diskriminering av funktionshindrade människor. Jisses, jag önskar verkligen att mannen som ligger bakom den här så kallade "uppfinningen" får tillbaka det här tiotusenfaldigt. Karma, min vän. Karma. Det du gör, ska du trefaldigt återfå. Jag hoppas att du får massa skit i framtiden och att dina lönecheckar blir skänkta till någon av världens miljöfonder. Jävla pucko.

Och nu ska jag sluta tjata och gnälla. Jag lovar. I alla fall för idag.

Sömnbrist. Orkbrist. Motivationsbrist. Syrebrist.
Brist på glöd. Brist på hopp. Brist på vilja och livsglädje.
Överskott? Likgiltighet, hopplöshet, dimma och ångest.
Ickeexisterande? Tidsperspektiv.

Passande nog hade vi besök av ungdomsmottagningen på skolan idag. Mycket givande, må jag få påstå. Mamma ska ringa dit imorgon. Kanske skulle passa på att träffa kuratorn då också? Jag misstänker starkt att jag behöver hjälp som ingen närstående möjligen skulle kunna ge mig. Ett objektivt perspektiv. Tål att tänkas på. (Som om jag inte tänker tillräckligt?).

Tack till er som stöttar. Ni vet precis vilka ni är!

Och du glömde bort mig lika fort som våren försvann?