Malin -

Aldrig glittrar havet så magiskt som när solnedgången färgar himeln rosa, och aldrig känns världen så stor som just i det ögonblicket. Aldrig har jag kunnat njuta av en så iskall kväll, och aldrig har en sådan iskall kväll känts så varm. Tur att mörkret döljer den ibland osäkra glimten i ögat. Tur att en kyss lika fort kan sudda bort den.

Jag är så förutsägbar.

Gårdagen var verkligen vad man kan kalla "ödets ironi", med tanke på bloggen jag skrev i söndags. Jag kände mig levande för första gången på så väldigt länge. Kanske är det fel av mig att börja hoppas, men det är svårt att låta bli. Det är så typiskt mig. Fast det finns inte så mycket att göra åt saken i skrivande stund. Jag vet att jag går händelserna i förväg och hela det där köret, men hey, när brukar inte jag göra så? Jag vet vad jag ger mig in på, för LITE självinsikt har jag allt.

Magi.

Att sex säljer har blivit väldigt tydligt för mig de senaste dagarna då jag enbart gått i korta kjolar med hudfärgade strumpbyxor. Visst, jag gillar uppmärksamheten och blickarna, men att det var SÅ extremt... Ja, vad kan man säga? Kanske är det dags att ta på jeansen igen.

I'll never let you down.

Hej, jag heter Malin och för tillfället har jag ett socialt liv. Det känns så bra att jag vill hoppa och skrika. Fast, det kanske är dumt. "Växa upp", bla, bla, bla, skrev jag sist. Hmm. Kompromissa? Nya perspektiv, ja. Växa upp? Mjaa, inte riktigt än.

Is it you that I've been waiting for? - 'Cassie'

Det är vår på riktigt nu.

Min självdisciplin är ickeexisterande och det stör mig så illa att jag blir arg. VARFÖR är det så svårt att sätta sig med läxorna och bara ta sig igenom skiten? Varför sitter jag hellre här, vid datorn, i flera flera timmar och bara glor? Varför är jag så jävla lat?

Ibland känner jag ett starkt behov av nya vänner. Nya bekantskaper. Nya upplevelser. Jag har glömt bort hur man är social och hur man konverserar på ett lätt och ledigt sätt. Min sociala kompetens är inte vad den borde vara. Det skrämmer mig.

Det är dags att sadla om. Från och med imorgon börjar min nya framtid. Det handlar inte bara om min disciplin och mina sociala kompetenser, utan också om de andra små, men åh så viktiga, sakerna som gör livet bra på lång sikt. Det är dags att jag börjar tro på mig själv, satsa på mig själv och framför allt börjar ta lite chanser och risker. Det kan ju inte gå mer än åt helvete.

Kanske är det dags att växa upp lite? Kanske är det dags att lägga det barnsliga och bortskämda åt sidan. Kanske är dags att låta "kvinnan" i mig få växa och ta plats. Förmodligen är det dags att skaffa nya perspektiv.

Det är nu eller aldrig.

Jag saknar pappa. Kanske är det dags att ta en tripp till Simrishamn.

Aldrig har världen känts så stor, och samtidigt så liten.

Så kär att det gör ont. Så vacker, mystisk, trevlig, inbjudande och förtrollande. Den saknad jag känner går inte att beskriva med ord. Jag trodde inte att man kunde bli så kär i en stad. Jag är kär i Paris.

Jag vet inte vart jag ska börja någonstans. Jag är fortfarande så överväldigad över alla dessa fantastiska upplevelser jag har samlat på mig under drygt en vecka (förra veckan). Jag har sett allt man bör se när man är i Paris, jag har vandrat de gator, ätit den mat och druckit det vin man bör ha gjort när man är i Paris. Jag har pratat med vackra fransmän, coola amerikanskor, ännu coolare fransyskor, och jag har skaffat nya vänner. Jag är så tacksam för allt, jag är så lycklig för att jag har fått uppleva detta. Det är knappt en vecka sen jag lämnade Paris, ändå tänker jag tillbaka på min vecka där med nostalgi i hjärtat. Det här är något jag kommer bära med mig länge, länge.

Idag har jag varit så jävla snygg. Det var längesen jag kände så. YES, liksom.

48 dagar kvar till studenten. Det är kaos; i huvudet, i skolan, med framtiden. Tiden går så fort. Finns det ingen bromsmedicin för studentsjukan?

Jag känner att den positiva sidan i mig har börjat växa på nytt, att den tar plats och faktiskt visar sig. Jag mår bra, trots all stress och ångest. Jag ler oftare, jag skrattar oftare, jag mår bra.

"Du är så jääävla negativ Malin" - C , thanks darling ;) Någon måste väl kompensera för all positivitet ibland?

Jag är kär.

Och snygg.


 

Les printemps à Paris.

Nu är det så påtagligt nära, resan till Paris, Frankrike. På tisdag morgon, om cirkus 36 timmar, kommer vi att stå samlade på Malmö C för att äntligen få komma iväg. Hur galet är inte det?

Det är onekligen allt för länge sedan jag skrev blogg. Jag har hunnit med en massa saker på de tre veckorna som det har varit tyst från min sida. Jag har: haft "påsklov", tagit körkort,  gjort ett helt projektarbete på mindre än en vecka och sedan lämnat in det, slösat ändlösa pengar på saker/kläder/skor inför Paris, lagt alldeles för många timmar på diverse tv-serier och filmer, lärt mig "rita engelsk kalligrafi" (jag har ingen kalligrafipenna, därav ritar jag istället för skriver) och så har jag gjort högskoleprovet igen (inte för att jag tror det hjälpte mig så mycket).

Och så vill jag passa på att:
gratulera på födelsedagen till Alex, Toots och Tessan i efterskott,
och gratulera Cassie och Nicks till körkortet,
och gratulera Jennie till SM-guldet.

Våren kom, den gick (eller rättare sagt så kom vintern, med snö och hela baletten), och sen kom våren tillbaka. Våren är så vacker. Jag önskar att man kunde bära med sig den känsla bara våren kan ge, på flaska. För vår är det när:
- Solen värmer
- Det luktar nyklippt gräs
- De första blommorna invaderar alla tänkbara ställen
- Träden knoppas
- Det efter en regnskur luktar våt asfalt (personlig favorit)
- Alla Heleneholmare dras till skolgården som bi till socker
- Heleneholms musiker ger sig till känna på skolgården
- Det är ljust när klockan ringer

Det är mindre än två månader kvar till studenten. Det är så ofattbart att jag knappt kan sätta ord på känslan.

Det finns ett få antal saker jag kommer sakna med skolan. En av dessa saker är en "han". Jag hade kunnat skriva världens längsta brev av ren dyrkan, men med risk för eventuella besöksförbud som påföljd är det kanske ingen bra idé. Hur förklarar man för en person, som man har följt på ett visst avstånd i tre år, att denne verkligen är så fantastisk som jag vill ha det till? Faktum är att jag förmodligen inte känner denne någon för att kunna uttala mig om hur bra han är, men det handlar väl alltid om personligt tyckande? Det allra enklaste är nog "Tack". Tack, för allt. Tack, för att du bara är där.

Det som krossar mitt hjärta att när skolan tar slut, tar även leendena och blickarna slut. Detta vardagliga inslag, värt mer än guld och diamanter, kommer snart att vara ett minne blott. Det är DET som gör att dagarna går för fort, att studenten är allt för snart.

Det liv som komma skall bär med sig osäkerhet och skräck. Jag känner mig något vilsen och lite lätt livrädd.

Vad händer sen?