Farväl.
Jag vågar knappt skriva här längre. Jag vet att det är vissa människor som läser det här och de är så fruktansvärt trötta på mitt eviga gnäll. NEWSFLASH; bad jag någonsin någon av er att läsa det här? Bad jag er att lägga så stor energi på mig? Bad jag någonsin om nånting mer än vänskap? I så fall, var det så fel av mig? Vår så kallade "vänskap" var uppenbarligen bara ett skådespel. Synd, jag gillade verkligen er.
Jag vågar inte ens gnälla i min egen blogg längre, så här kommer inte att skrivas så mycket framöver.
Hade en riktigt trevlig helg i Göteborg dock. Resan dit var hemsk, byggarbete gjorde att det tog oss över en halvtimme att färdas 4 km. Fast väl framme bjöds det på kaffe och kramar, så det var det värt. Alla var så snabba med att säga att jag har blivit vuxen, men just nu vill jag faktiskt inget hellre än att mamma ska krama mig och lova att allt kommer bli bra igen. Mina morbröder ska vi ju inte ens tala om. Den ene har blivit småfet och den andre mager, och de är inte ens 30 än. Hm. Fast jag fick ju många fina komplimanger. Tänk om det alltid hade kunnat vara så. Jag kände mig vacker. Liseberg var detsamma, det stället kan man både baklänges, framlänges och upp-o-ner. Lillebror lyckades vinna stjärnvinsten på Plopp-hjulet den grisen. Han vann dessutom en massa annat på de andra hjulen. Å andra sidan var det ju hans födelsedag, så det var han väl värd eftersom han inte fick några presenter alls på sin morgon.
Grattis i efterskott Cassandra Bengtsson! <3 VIP, och på lördag gäller det! (;
Likgiltigheten tog över ganska fort. Förmodligen för att jag är van vid det här. Besvikelser. Farväl.
Jag vågar inte ens gnälla i min egen blogg längre, så här kommer inte att skrivas så mycket framöver.
Hade en riktigt trevlig helg i Göteborg dock. Resan dit var hemsk, byggarbete gjorde att det tog oss över en halvtimme att färdas 4 km. Fast väl framme bjöds det på kaffe och kramar, så det var det värt. Alla var så snabba med att säga att jag har blivit vuxen, men just nu vill jag faktiskt inget hellre än att mamma ska krama mig och lova att allt kommer bli bra igen. Mina morbröder ska vi ju inte ens tala om. Den ene har blivit småfet och den andre mager, och de är inte ens 30 än. Hm. Fast jag fick ju många fina komplimanger. Tänk om det alltid hade kunnat vara så. Jag kände mig vacker. Liseberg var detsamma, det stället kan man både baklänges, framlänges och upp-o-ner. Lillebror lyckades vinna stjärnvinsten på Plopp-hjulet den grisen. Han vann dessutom en massa annat på de andra hjulen. Å andra sidan var det ju hans födelsedag, så det var han väl värd eftersom han inte fick några presenter alls på sin morgon.
Grattis i efterskott Cassandra Bengtsson! <3 VIP, och på lördag gäller det! (;
Likgiltigheten tog över ganska fort. Förmodligen för att jag är van vid det här. Besvikelser. Farväl.
x sätt att drunkna på.
Sommarlovet känns avlägset. Som om det aldrig inträffade. Som om sommaren uteblev med flit för att plåga allt och alla. Sommarlovet, hur som helst, avslutades med en sjuhelvetes fest. Den var ball. Det känns bra att ha något att le åt när lärare efter lärare nämner uppsatser, prov och muntliga redovisningar.
Skolan stormade igång, och det var så jävla skönt att få in rutin på dagarna igen. Det faktum att jag går från tidiga morgnar till sena eftermiddagar är faktiskt inte så hemskt egentligen, förutom att jag är redo att gå och lägga mig när jag väl kommer hem. Jag har maxat min utbildning, och det är jag sjukt nöjd med. Likabra att få allt läst nu, så slipper man komvux och folkhögskolor, och allt vad skiten heter sen.
Som vanligt har det hänt tokmycket sen jag skrev sist, och jag har varit allt för dålig på att uppdatera min blogg. Mina tankar har varit fullt upptagna med allt annat som händer. Och för er som inte visste redan så har jag flyttat nu. Igen. Kirseberg den här gången. Känns något bättre än gangstaplace Hermodsdal. Som vanligt tog det mig lite mer än en vecka att packa upp allt, och ytterliggare en vecka att få allt på plats.
Det var, och är fortfarande, så många blandade känslor över att vara tillbaka i Malmö. Livet i Simrishamn över sommaren var så himla mycket enklare. Där visste jag var jag hade alla. Där var jag aldrig ensam. Mörkret var inte lika påträngande. Den här gången...
Jag är den typen av människa som behöver mycket uppmärksamhet och bekräftelse. Jag tror det beror på mitt ganska obefintliga självförtroende. I vilket fall som helst så får jag inte det jag behöver här. Jag tror det är mitt eget fel. Jag tar inte så mycket plats som jag hade kunnat göra, och den plats jag faktiskt tar ger nog ingen positiv energi. Jag orkar inte vara glad. Allt kräver så mycket energi, och när jag inte vet var jag ska koncentrera min energi försvinner den i ett virrvarr ut i tomma intet. Jag vill inte vara den som pajar stämningen längre.
Torsdagar är bra. Djupblå ögon att drunkna i tackar vi för. Ett leende att smälta för. Snart är det vår dag, och jag vet att jag är döfånig som faktiskt har den uppskriven. När ska du, inte bara se, utan faktiskt också få upp ögonen för mig? Mjo, drömma går ju. Vackra drömmar är det, indeed.
Värst vad allas flickvänner heter Karolin just nu (med ändlösa variationer på stavningen dessutom). Man kanske skulle döpa om sig?
Jag är världsmästare på att störa mig på småsaker. Förmodligen är mitt beteende farligt nära tvångstankar. Än har det ju inte skadat någon, så än behöver jag nog inte oroa mig.
Göteborg till helgen. Hoppas på uppehållsväder. Nog för att jag älskar att höra regnets trumspel mot fönsterbläcket, men när man ska röra sig ute vill jag helst slippa allt vad regn heter. Lillebror blir fjortis på lördag. Ytterliggare en anledning att det borde vara uppehållsväder. Det är han värd! (Tuff som han är har han dessutom gjort en industrial piercing, vilket både han och jag är löjligt stolt över!)
Likt en bok med blanka sidor önskar jag så innerligt att någon ska fylla dem med meningsfulla händelser, och likt en ovattnad krukväxt slokar behöver jag kärleksfull omhändertagande. Så som trädens vissna löv dansar i vinden vill jag känna mig lika fri, och så som mörkret hänsynslöst faller vill jag stå lika stark. Är att andas att vara vid liv? Är att le att vara lycklig? Jag andas. Jag ler. Det är reflexer, inte rörelser. De är ofrivilliga. Jag vill vara fri.
Nog med babbel för den här gången. Jag har ett ton läxor att ta itu med, och massa annat att slösa tid på.
Skolan stormade igång, och det var så jävla skönt att få in rutin på dagarna igen. Det faktum att jag går från tidiga morgnar till sena eftermiddagar är faktiskt inte så hemskt egentligen, förutom att jag är redo att gå och lägga mig när jag väl kommer hem. Jag har maxat min utbildning, och det är jag sjukt nöjd med. Likabra att få allt läst nu, så slipper man komvux och folkhögskolor, och allt vad skiten heter sen.
Som vanligt har det hänt tokmycket sen jag skrev sist, och jag har varit allt för dålig på att uppdatera min blogg. Mina tankar har varit fullt upptagna med allt annat som händer. Och för er som inte visste redan så har jag flyttat nu. Igen. Kirseberg den här gången. Känns något bättre än gangstaplace Hermodsdal. Som vanligt tog det mig lite mer än en vecka att packa upp allt, och ytterliggare en vecka att få allt på plats.
Det var, och är fortfarande, så många blandade känslor över att vara tillbaka i Malmö. Livet i Simrishamn över sommaren var så himla mycket enklare. Där visste jag var jag hade alla. Där var jag aldrig ensam. Mörkret var inte lika påträngande. Den här gången...
Jag är den typen av människa som behöver mycket uppmärksamhet och bekräftelse. Jag tror det beror på mitt ganska obefintliga självförtroende. I vilket fall som helst så får jag inte det jag behöver här. Jag tror det är mitt eget fel. Jag tar inte så mycket plats som jag hade kunnat göra, och den plats jag faktiskt tar ger nog ingen positiv energi. Jag orkar inte vara glad. Allt kräver så mycket energi, och när jag inte vet var jag ska koncentrera min energi försvinner den i ett virrvarr ut i tomma intet. Jag vill inte vara den som pajar stämningen längre.
Torsdagar är bra. Djupblå ögon att drunkna i tackar vi för. Ett leende att smälta för. Snart är det vår dag, och jag vet att jag är döfånig som faktiskt har den uppskriven. När ska du, inte bara se, utan faktiskt också få upp ögonen för mig? Mjo, drömma går ju. Vackra drömmar är det, indeed.
Värst vad allas flickvänner heter Karolin just nu (med ändlösa variationer på stavningen dessutom). Man kanske skulle döpa om sig?
Jag är världsmästare på att störa mig på småsaker. Förmodligen är mitt beteende farligt nära tvångstankar. Än har det ju inte skadat någon, så än behöver jag nog inte oroa mig.
Göteborg till helgen. Hoppas på uppehållsväder. Nog för att jag älskar att höra regnets trumspel mot fönsterbläcket, men när man ska röra sig ute vill jag helst slippa allt vad regn heter. Lillebror blir fjortis på lördag. Ytterliggare en anledning att det borde vara uppehållsväder. Det är han värd! (Tuff som han är har han dessutom gjort en industrial piercing, vilket både han och jag är löjligt stolt över!)
Likt en bok med blanka sidor önskar jag så innerligt att någon ska fylla dem med meningsfulla händelser, och likt en ovattnad krukväxt slokar behöver jag kärleksfull omhändertagande. Så som trädens vissna löv dansar i vinden vill jag känna mig lika fri, och så som mörkret hänsynslöst faller vill jag stå lika stark. Är att andas att vara vid liv? Är att le att vara lycklig? Jag andas. Jag ler. Det är reflexer, inte rörelser. De är ofrivilliga. Jag vill vara fri.
Nog med babbel för den här gången. Jag har ett ton läxor att ta itu med, och massa annat att slösa tid på.