Malin -

Skuggorna är långa, längre än på länge. Människorna bakom mig ökar farten i sina steg en aning, men det är inte mig de jagar. Det är tiden. De är på väg någonstans, och jag har inte fått någon inbjudan. De pratar fort och ivrigt, som att luften skulle ta slut när som helst... eller tiden. De skyndar på ytterliggare lite grann och utan att tänka på det fnissar jag lite för mig själv. De ser komiska ut, där de far fram så fort de kan utan att faktiskt springa. Solen värmer inte längre, trots sitt starka sken. Luften är krispig och gränsen mellan kavaj och höstkappa är nu passerad. Huttrande och muttrande för mig själv undrar jag varför folk har så förbannat bråttom överallt. Då ser jag bussen komma runt hörnan och springer de sista 10 metrarna för att inte missa den...

Tragikomik i all ära, men det här är inte kul längre. Jag vill inte känna mig ensam, för jag vet att jag inte är det. Jag vill skratta mig genom dagarna, inte sucka, pusta och rulla med ögonen. Få mig att skratta?