Jag har fått en bebis.
Hon är världens finaste, min lilla ögonsten. Jag talar förstås om min nya dator. En riktig bebis kräver (om jag har förstått det hela rätt) en karl, och de har inte direkt stått i kö på sistone.
Tydligen läser alla vuxna i min närhet min blogg. Ska jag skratta eller gråta? Hur mycket vågar jag avslöja? Vågar jag fortsätta nämna alla fyllor, alla misstag och alla killar? Vågar jag gnälla på överkassa busschaufförer och gnälliga ungar? Bör jag kanske lägga fram en mer mogen sida av mig för att folk ska få en någorlunda bra uppfattning om mig? Naaah, skulle inte tro det va... Pff, mogen? Jag? Fel blogg...
Det är en månad och en vecka sen jag skrev blogg sist. Det känns som en evighet sen samtidigt som det känns så... nyligen. Tiden springer ifrån mig. Jag har fortfarande inte fått nån värdfamilj i USA vilket har gjort att avresedatumet har flyttats ganska långt fram i tiden. Hela min fyra-årsplan rubbas ständigt pga detta, men vad göra? Jobbar ju röven av mig i gatuköket om dagarna. När börjar framtiden?
Jag har insett att jag har ett gäng helt fantastiska vänner. Vad skulle jag gjort utan er? Fan vad dagarna hade varit tråkiga då. Om man skulle ta en sista-minutenresa till Paris innan USA också? Vi får se vad pengarna räcker till helt enkelt.
Tydligen läser alla vuxna i min närhet min blogg. Ska jag skratta eller gråta? Hur mycket vågar jag avslöja? Vågar jag fortsätta nämna alla fyllor, alla misstag och alla killar? Vågar jag gnälla på överkassa busschaufförer och gnälliga ungar? Bör jag kanske lägga fram en mer mogen sida av mig för att folk ska få en någorlunda bra uppfattning om mig? Naaah, skulle inte tro det va... Pff, mogen? Jag? Fel blogg...
Det är en månad och en vecka sen jag skrev blogg sist. Det känns som en evighet sen samtidigt som det känns så... nyligen. Tiden springer ifrån mig. Jag har fortfarande inte fått nån värdfamilj i USA vilket har gjort att avresedatumet har flyttats ganska långt fram i tiden. Hela min fyra-årsplan rubbas ständigt pga detta, men vad göra? Jobbar ju röven av mig i gatuköket om dagarna. När börjar framtiden?
Jag har insett att jag har ett gäng helt fantastiska vänner. Vad skulle jag gjort utan er? Fan vad dagarna hade varit tråkiga då. Om man skulle ta en sista-minutenresa till Paris innan USA också? Vi får se vad pengarna räcker till helt enkelt.
DunkaDunka och Tequila
Blåst?
Och så har även den här helgen passerat utan att sätta några märkvärdiga spår i minnet. Åkte till Simrishamn i fredags, kollade på Let's Dance med familjen. Har saknat pappa sjukt mycket den senaste tiden, så det var skönt att komma hem :) Lördagen spenderade jag med min lillasyster, Moa 10 år. Vi gick på stan ^^ Det var faktiskt hur mysigt som helst. Målet med stadsturen var Lindex (den enda butiken i stan som säljer kläder mellan bebis och tonår). Moa hade 200 spänn att spendera där tack vare presentkortet hon fick i julklapp, och eftersom jag hade lovat att ta med henne dit så gjorde jag ju självklart det. Först kollade vi på rea-ställningarna. Det mesta var antingen för stort eller för smått, och fanns där något i hennes storlek var det allt utom snygga plagg, så vi förflyttade oss till vårens mode istället. Lyckades hitta massa kläder som jag tvingade min stackars syster prova ^^ Vi sprack genast budgeten på 200 när jag insåg att hon faktiskt klädde bäst i ett par av byxorna OCH halternecklinnet jag hade valt. Så hon fick båda :D Sen gick vi och fikade. Som vanligt fick hon välja två kakor ^^ Vi tar alltid samma sak, det är liksom tradition. Vägen hem var skitkul, då både jag och Moa var höga på socker xD Jag älskar dig, lillasyster. Förlåt att jag inte spenderar mer tid med dig ! Men glöm inte att jag älskar dig!
Dagen måste jag ju också få berätta om. Dramatisk, är nog det ord som bäst beskriver den. På grund av det lågtryck som passerar över Sverige just nu upplever vi vindar med orkanstyrka. Detta har orsakat att all tågtrafik i västra och södra Sverige är inställd, med andra ord, hur FAN skulle jag ta mig tillbaka till Malmö? Som tur är finns det snälla människor som låter mig åka snålskjuts i deras Taxi :) Så till Malmö kom jag, och hem också för den delen. Men jag trodde där ett tag att jag skulle blåsa bort :O Lite läskigt, men jag överlevde (vem skulle annars sitta här och skriva menlös blogg?).
Tågfilosoferandet har det inte blivit så mycket av den senaste tiden, mest på grund av att jag knappt har åkt tåg alls i år. Brukar alltid sitta och filosofera på mina resor, oftast med iPoden pluggad i öronen. Det är så vackert att åka tåg genom Skåne, oavsett vilken årstid det är, oavsett väder och avsett tid på dygnet. Jag får alltid bäst inspiration till mina texter när jag sitter där. På tåget. Helt omedveten om resten av världen. Då finns bara jag. Jag och nuet. Helt isolerade från allt runt omkring.
Förresten så mår jag nog lite bättre nu. Mår inte lika konstigt som jag gjorde före helgen. Kanske tack vare psykbrytet jag hade i torsdags? Mja, vad vet jag? Jag kanske fick ut all skit ur systemet. Man kan ju hoppas. Det tar liksom på krafterna att vara ledsen och nere. Men det klarar jag, jag är faktiskt ganska stark. Eller kanske inte stark, men jag vet hur man tacklar och hanterar det.
Och nu vill jag skriva nått sånt där spontant roligt igen, som typ Barbie och herr Kalsonmodell, eller som Ica Maxi och växel-Britta. Men jag lider av fantasibrist. Extrem sådan. Så det blir inget sånt idag. Imorgon kanske?
Dagen måste jag ju också få berätta om. Dramatisk, är nog det ord som bäst beskriver den. På grund av det lågtryck som passerar över Sverige just nu upplever vi vindar med orkanstyrka. Detta har orsakat att all tågtrafik i västra och södra Sverige är inställd, med andra ord, hur FAN skulle jag ta mig tillbaka till Malmö? Som tur är finns det snälla människor som låter mig åka snålskjuts i deras Taxi :) Så till Malmö kom jag, och hem också för den delen. Men jag trodde där ett tag att jag skulle blåsa bort :O Lite läskigt, men jag överlevde (vem skulle annars sitta här och skriva menlös blogg?).
Tågfilosoferandet har det inte blivit så mycket av den senaste tiden, mest på grund av att jag knappt har åkt tåg alls i år. Brukar alltid sitta och filosofera på mina resor, oftast med iPoden pluggad i öronen. Det är så vackert att åka tåg genom Skåne, oavsett vilken årstid det är, oavsett väder och avsett tid på dygnet. Jag får alltid bäst inspiration till mina texter när jag sitter där. På tåget. Helt omedveten om resten av världen. Då finns bara jag. Jag och nuet. Helt isolerade från allt runt omkring.
Förresten så mår jag nog lite bättre nu. Mår inte lika konstigt som jag gjorde före helgen. Kanske tack vare psykbrytet jag hade i torsdags? Mja, vad vet jag? Jag kanske fick ut all skit ur systemet. Man kan ju hoppas. Det tar liksom på krafterna att vara ledsen och nere. Men det klarar jag, jag är faktiskt ganska stark. Eller kanske inte stark, men jag vet hur man tacklar och hanterar det.
Och nu vill jag skriva nått sånt där spontant roligt igen, som typ Barbie och herr Kalsonmodell, eller som Ica Maxi och växel-Britta. Men jag lider av fantasibrist. Extrem sådan. Så det blir inget sånt idag. Imorgon kanske?
Återkommande.
Alltid. Alltid Återkommande. Återkommande känslor och ord. Ord utan mening. Ord i menlösa meningar, rättare sagt. Och här sitter jag.. sitter och känner mig så jäääävla alternativ. För ingen har ju känt som jag. Aldrig har någon, någonstans, någon gång känt som jag. Bara jag har gjort det. Och jo, jag vet. Jag är ung och naiv. Men tack för att du påpekar det. Intresseklubben antecknar. Nöjd nu? Du måste ju alltid vara så jävla perfekt. Det är så att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Så sorglig är du. Usch, bara försvinn ur min åsyn. Jag klarar inte det här. Det är ditt fel alltihop. Bara för att det är så jävla lätt att skylla på någon. Och idag är du min Syndabock. Det är Ditt fel. Ditt, ditt, ditt. Men inte fan känns det bättre i mitt hjärta. Det är fortfarande tungt som bly. Och det är också Ditt fel. Vad är problemet? Varför förföljer du mig? Vill du att jag ska må dåligt? För det klarar jag av på egen hand. Jag orsakar min egen smärta, JAG VET. Det har du också varit så kär att påpeka. Men jag vet! Jag vet...
He said: Why put a new address
on the same old loneliness?
When breathing just passes the time,
until we all just get old and die?
Now talking's just a waste of breath,
And living's just a waste of death!
Fall Out Boy ♥
(Nu är biljetterna beställda btw).
Jag väntar med spänning på att livet ska sätta igång på riktigt nu. 2007. Ett år av möjligheter.
He said: Why put a new address
on the same old loneliness?
When breathing just passes the time,
until we all just get old and die?
Now talking's just a waste of breath,
And living's just a waste of death!
Fall Out Boy ♥
(Nu är biljetterna beställda btw).
Jag väntar med spänning på att livet ska sätta igång på riktigt nu. 2007. Ett år av möjligheter.
När tiden springer iväg.
... men livet står still. Vad gör man då?
Står man och tittar på, eller försöker man förgäves springa ikapp?
Den där konstanta känslan av likgiltighet jag har känt nu i en månad kommer fortfarande över mig ibland. Då känner jag mig mest tom. Kan sitta och stirra på en vägg i timmar utan att inse att jag gör det. Är jag sjuk? Inte fysiskt, men psykist? Är det här ett normalt beteende? Även om jag har ursäkten att jag är flicka och tonåring? Mja, det går väl att diskuteras om jag får lov att använda det som ursäkt, men i vilket fall som helst så tror jag att jag kommer bli knäpp. Kommer sluta med att jag sitter på dårhuset eller nått. Vit tvångströja och allt det där.
Men... Du. Du med stort D. Du har på något vis lyckats göra en spricka i muren jag trodde jag hade gjort bombsäker runt mitt hjärta. Efterhonom lovade jag mig själv att lägga ner allt det där med killar. För hur det än är så är det alltid jag som blir sårad. Det räcker att jag kollar på, eller umgås med, en kille mer än ett litet tag så får jag för mig att jag är kär.
Jag har alldeles för lätt för att tycka om folk.
Men Du. Du lyckades på något sätt göra en spricka. Om än liten, så tillräckligt stor för att pysa in lite varmluft till mitt hjärta av is. För du förstår, du har gjort att det sakta men säkert ha börjat smälta. Varför? Låt mig va? Lämna mig inte, men låt mig va. Det är jag kommer sitta och gråta om en månad eller två. Det är jag som kommer orsaka min egen smärta. Allt bara för att jag är så fruktansvärt naiv. Ung. Ambivalent. Eller jag är kanske schizofren? Det hade faktiskt förklarat saken mycket bättre. Den Goda jag, och den Onda jag.
Anyway, jag är otroligt glad att du hittade mig. Jag känner mig inte lika tom när jag har pratat med dig. Du ger inte upp heller, och det är nog det som känns så jävla bra. Är det kanske värt att satsa på? Fast än jag vet hur det kommer sluta? Är jag dum nog att inte lära av mina egna misstag? Är det värt en chans till?
Jag tror jag är galen nog. Time will tell.
Du. Du med stort D. Du är nog värd det.
Står man och tittar på, eller försöker man förgäves springa ikapp?
Den där konstanta känslan av likgiltighet jag har känt nu i en månad kommer fortfarande över mig ibland. Då känner jag mig mest tom. Kan sitta och stirra på en vägg i timmar utan att inse att jag gör det. Är jag sjuk? Inte fysiskt, men psykist? Är det här ett normalt beteende? Även om jag har ursäkten att jag är flicka och tonåring? Mja, det går väl att diskuteras om jag får lov att använda det som ursäkt, men i vilket fall som helst så tror jag att jag kommer bli knäpp. Kommer sluta med att jag sitter på dårhuset eller nått. Vit tvångströja och allt det där.
Men... Du. Du med stort D. Du har på något vis lyckats göra en spricka i muren jag trodde jag hade gjort bombsäker runt mitt hjärta. Efter
Jag har alldeles för lätt för att tycka om folk.
Men Du. Du lyckades på något sätt göra en spricka. Om än liten, så tillräckligt stor för att pysa in lite varmluft till mitt hjärta av is. För du förstår, du har gjort att det sakta men säkert ha börjat smälta. Varför? Låt mig va? Lämna mig inte, men låt mig va. Det är jag kommer sitta och gråta om en månad eller två. Det är jag som kommer orsaka min egen smärta. Allt bara för att jag är så fruktansvärt naiv. Ung. Ambivalent. Eller jag är kanske schizofren? Det hade faktiskt förklarat saken mycket bättre. Den Goda jag, och den Onda jag.
Anyway, jag är otroligt glad att du hittade mig. Jag känner mig inte lika tom när jag har pratat med dig. Du ger inte upp heller, och det är nog det som känns så jävla bra. Är det kanske värt att satsa på? Fast än jag vet hur det kommer sluta? Är jag dum nog att inte lära av mina egna misstag? Är det värt en chans till?
Jag tror jag är galen nog. Time will tell.
Du. Du med stort D. Du är nog värd det.