Röster från förr.
Dagen började jag med att spendera en timme på toaletten. Magen gjorde uppror. Det var ett tag sen sist. Olägligt att det blev en dag som idag, då jag egentligen ska infinna mig på arbete.
Det är märkligt hur vissa saker, såsom lukter, smaker och ljud, kan framkalla minnen man trodde att man hade begravt. Idag, i mitt märkliga tillstånd av illamående/slö/svag, snubblade jag över en artist vars musik betydde väldigt mycket för mig ett tag under gymnasiet. Det var en jobbig tid och faktiskt den tid jag lyssnade som allra mest på musik. Det var ett återseende jag inte kan beskriva. Mitt hjärta gick i tusen bitar, ögon tårades lite, och jag log. Jag älskar den musiken. Tråkigt att den förevigt kommer att vara associerad med personer och händelser jag vill leva utan.
Kan man ta kontroll över sina minnen? Varför kan inte hjärnan fungera som en hårddisk. "Denna fil existerar redan. Skriva över?" "Ja". Det hade varit så mycket lättare då. Jag tror faktiskt att jag ska försöka. Om jag gör ett aktivt val att försöka "skriva över" dåliga minnen så borde det väl vara ett steg i rätt riktning?
Det är så vackert väder ute. Jag vågar inte gå längre än 5 meter från toaletten. Fast å andra sidan så skulle jag ju egentligen jobbat idag...
Det är märkligt hur vissa saker, såsom lukter, smaker och ljud, kan framkalla minnen man trodde att man hade begravt. Idag, i mitt märkliga tillstånd av illamående/slö/svag, snubblade jag över en artist vars musik betydde väldigt mycket för mig ett tag under gymnasiet. Det var en jobbig tid och faktiskt den tid jag lyssnade som allra mest på musik. Det var ett återseende jag inte kan beskriva. Mitt hjärta gick i tusen bitar, ögon tårades lite, och jag log. Jag älskar den musiken. Tråkigt att den förevigt kommer att vara associerad med personer och händelser jag vill leva utan.
Kan man ta kontroll över sina minnen? Varför kan inte hjärnan fungera som en hårddisk. "Denna fil existerar redan. Skriva över?" "Ja". Det hade varit så mycket lättare då. Jag tror faktiskt att jag ska försöka. Om jag gör ett aktivt val att försöka "skriva över" dåliga minnen så borde det väl vara ett steg i rätt riktning?
Det är så vackert väder ute. Jag vågar inte gå längre än 5 meter från toaletten. Fast å andra sidan så skulle jag ju egentligen jobbat idag...
Växtvärk och förlorad vunnen tid.
Konstant uppe i varv.
Alltid på väg någonstans.
Konstant tusen tankar.
Alltid lika vilsen.
Det känns som att jag ofrivilligt sitter fast i en berg-och-dalbana som aldrig tycks ta slut. Jag kämpar och kämpar för att ta mig upp. Upp mot ljuset, upp mot stjärnorna. Det tar tid och energi. Sen kommer fallet. Först kittlas det i magen. Sen mörker. Antiklimax. Centrifugeffekten som ger värre huvudvärk än 2 flaskor rött vin och 4 tequila-shots. Sen börjar vi om. Klättra, kämpa, slita. Blod, svett och tårar. En kort stund på toppen. Gravitationen tar ut sin rättmätiga kraft, och jag faller igen, mer hänsynslöst än gången innan. Och så fortsätter. Om och om igen.
Jag mår bra egentligen. Jag är inte ledsen. Jag är bara vilsen. Jag vet inte riktigt vem jag är, eller ens vem jag vill vara. Jag är rädd för att jag låter tiden rinna iväg, smita förbi. Å andra sidan har jag privilegiet att dela den förbispringande tiden med min fantastiske pojkvän tillika sambo. Det är tur att jag har någon som håller fast mig på jorden så gott det nu går när man sitter fast i en berg-och-dalbana från helvetet. Jag sitter hellre i en berg-och-dalbana än i en tekopp. Tänk om allt bara hade gått runt, runt. Hemska tanke.
Jag har sökt heltisstudier till hösten. Jag känner att jag behöver fokusera på något istället för att försöka göra så mycket som möjligt på en gång. Dessutom känner jag att jag är färdig med snabbmat och allt vad kök innebär. Jag vill gå i klackskor till mitt jobb. Jag vill ha målade naglar och utsläppt hår. Jag vill inte ha fler brännmärken och skärsår på händerna. Blåmärkena på benen kan jag också leva utan. Vågar man önska sånt här på en plats som denna?
"I sinom tid" är det värsta någon kan säga till mig. Jag är en otålig kvinna med maktbegär. Jag suktar efter rikedomar och berömmelse, men lägg inte för mycket ansvar på mig. Jag kanske går in i väggen då. Glöm bara inte att hålla mig stimulerad, för annars tröttnar jag. Jag vill äta kakan och ha den kvar, och jag känner hur jag måste växa ifrån detta högst omogna beteende innan det får fäste i min person och äter upp mig levande. Kanske jag kan centrifugera bort det i min berg-och-dalbana från helvetet. Om inte så är jag ganska säker på att jag snart växer ifrån det. Jag känner växtvärken.
Ibland behöver jag bara skriva av mig. Då blir det en sån här konstig blandning av allt jag är. Främst är jag ju orden, och idag blev vi vänner igen; jag och orden. Det är längesen sist.
Alltid på väg någonstans.
Konstant tusen tankar.
Alltid lika vilsen.
Det känns som att jag ofrivilligt sitter fast i en berg-och-dalbana som aldrig tycks ta slut. Jag kämpar och kämpar för att ta mig upp. Upp mot ljuset, upp mot stjärnorna. Det tar tid och energi. Sen kommer fallet. Först kittlas det i magen. Sen mörker. Antiklimax. Centrifugeffekten som ger värre huvudvärk än 2 flaskor rött vin och 4 tequila-shots. Sen börjar vi om. Klättra, kämpa, slita. Blod, svett och tårar. En kort stund på toppen. Gravitationen tar ut sin rättmätiga kraft, och jag faller igen, mer hänsynslöst än gången innan. Och så fortsätter. Om och om igen.
Jag mår bra egentligen. Jag är inte ledsen. Jag är bara vilsen. Jag vet inte riktigt vem jag är, eller ens vem jag vill vara. Jag är rädd för att jag låter tiden rinna iväg, smita förbi. Å andra sidan har jag privilegiet att dela den förbispringande tiden med min fantastiske pojkvän tillika sambo. Det är tur att jag har någon som håller fast mig på jorden så gott det nu går när man sitter fast i en berg-och-dalbana från helvetet. Jag sitter hellre i en berg-och-dalbana än i en tekopp. Tänk om allt bara hade gått runt, runt. Hemska tanke.
Jag har sökt heltisstudier till hösten. Jag känner att jag behöver fokusera på något istället för att försöka göra så mycket som möjligt på en gång. Dessutom känner jag att jag är färdig med snabbmat och allt vad kök innebär. Jag vill gå i klackskor till mitt jobb. Jag vill ha målade naglar och utsläppt hår. Jag vill inte ha fler brännmärken och skärsår på händerna. Blåmärkena på benen kan jag också leva utan. Vågar man önska sånt här på en plats som denna?
"I sinom tid" är det värsta någon kan säga till mig. Jag är en otålig kvinna med maktbegär. Jag suktar efter rikedomar och berömmelse, men lägg inte för mycket ansvar på mig. Jag kanske går in i väggen då. Glöm bara inte att hålla mig stimulerad, för annars tröttnar jag. Jag vill äta kakan och ha den kvar, och jag känner hur jag måste växa ifrån detta högst omogna beteende innan det får fäste i min person och äter upp mig levande. Kanske jag kan centrifugera bort det i min berg-och-dalbana från helvetet. Om inte så är jag ganska säker på att jag snart växer ifrån det. Jag känner växtvärken.
Ibland behöver jag bara skriva av mig. Då blir det en sån här konstig blandning av allt jag är. Främst är jag ju orden, och idag blev vi vänner igen; jag och orden. Det är längesen sist.
Så var det det där med stranden.
Till och från känns det som att jag ska gå sönder, spricka om du så vill. Prestera på min arbetsplats, vara kreativ på beställning i skolan, konstant vara tillgänglig med Tupperware, osv. Ibland bli det bara för mycket. Då strejkar min kropp genom att sluta generera idéer, sluta prestera på jobb och sluta reagera på väckarklockan. Skönt att vi i alla fall går mot ljusare tider.
Glad Påsk, förresten.
Innan du vet ordet av är det fredag igen. Jag tycker det är fredag mest hela tiden och att jag dricker alldeles för lite vin. Mest av allt tycker jag dock att jag dricker för lite vin i gott sällskap. Vad hände med alla vinkvällar? De liksom bara försvann någonstans på vägen. Kanske har jag mig själv att skylla.
Jag ♥ Jesper
Beach -10 är redan nedlagt, långt innan projektet hann få fäste, detta pga min motivationsbrist vad gäller motion och nyttig mat. Jag älskar godis. Och kakor. Och mat. Snart är i alla fall kursen slut, då kanske det finns lite mer tid. Kanske.
Världen är stor, men ändå förbannat liten. Jag önskar...
På återbloggande!
Glad Påsk, förresten.
Innan du vet ordet av är det fredag igen. Jag tycker det är fredag mest hela tiden och att jag dricker alldeles för lite vin. Mest av allt tycker jag dock att jag dricker för lite vin i gott sällskap. Vad hände med alla vinkvällar? De liksom bara försvann någonstans på vägen. Kanske har jag mig själv att skylla.
Jag ♥ Jesper
Beach -10 är redan nedlagt, långt innan projektet hann få fäste, detta pga min motivationsbrist vad gäller motion och nyttig mat. Jag älskar godis. Och kakor. Och mat. Snart är i alla fall kursen slut, då kanske det finns lite mer tid. Kanske.
Världen är stor, men ändå förbannat liten. Jag önskar...
På återbloggande!