Nya initiativ.
Tiden springer. Det finns inga gränser för vad som kan eller får göras. Det är nu livet händer. Det är nu jag tänker ta kontroll. Det är nu...
Jag har:
x Gått ner ett par kilo
x Klippt av mig mitt hår
x Börjat cykla istället för att åka buss
x Skickat in USA-papperna
x Jobbat som en idiot
x Skaffat fler vänner
x Insett vilka som faktiskt är mina vänner
x Börjat le så mycket jag kan
x Tagit ett par steg framåt, helt enkelt.
Tiden går som sagt galet fort. Det är tre veckor sen jag skrev blogg sist. Jag har knappt hunnit känna efter hur/vad/vem/när. Det snurrar i min skalle skulle man kunna kalla det. Jag har börjat pricka av en massa saker på min "att-göra-lista" (läs ovan), och det känns så bra att det kittlas i magen.
Det är med vemod i hjärtat jag försöker inse att jag faktiskt inte ska gå på Heleneholm längre. Det gör lite ont och tårarna kryper fram. Tänk om jag hade kunnat ta till vara på alla tre åren, på så vis som jag gjorde med den allra sista terminen. Vilken fantastisk gymnasieperiod jag hade haft då. Jag ångrar inget är nog att ta i, men jag skojar inte när jag säger att den sista terminen var det bästa som har hänt mig på väldigt länge.
Två timmar innan det är dags att gå till jobb kommer jobbångesten. Varje gång! Då skriker rösten i mitt huvud allt ont den kan. Det stretar emot att göra sig iordning och gå iväg. Det stretar emot att veta att man inte kommer få sitta ner på minst 8 timmar. ALLT känns bara jobbigt. Efter 5 minuter på plats släpper all denna ångest, och det är så jäkla roligt att jobba! Jag har världens roligaste jobbkompisar, världens härligaste chef och oftast roliga kunder. Synd att jobbet sliter så mycket på kroppen dock. Ung och frisk my ass.
Jag gillar att sitta vid datorn när jag äter frukost. Det är en naturlig del av min morgonrutin. Oftast blir det att jag kollar på en chickflick som jag redan har sett en miljon gånger och kan utantill, innantill och baklänges, men ibland ser jag en ny film. Härom morgonen skulle jag sätta mig ner med mina mackor och min yoghurt i sedvanlig ordning och se The Prince and Me II, allså en uppföljare till en hyffsat söt tjejfilm. Jag höll på att sätta brödet i halsen och kväva mig själv när jag insåg att ALLA karaktärer utom prinsen själv hade blivit ersatta av nya skådespelare. Jag tror faktiskt att det var ett nytt lågvattenmärke för filmbranchen. Det var pinsamt och uppstyltat att se den stackars tjejen försöka fylla upp skorna efter fantastiska Julia Styles (som spelar huvudrollen i första filmen). Till hela världens all filmindustri vill jag nu bara säga: GÖR INTE EN UPPFÖLJARE OM DEN INTE KAN MATCHA FÖRVÄNTNINGARNA (dvs att den är minst lika bra som ettan).
Nu ska jag gå och leta upp något ätbart. Det kurrar i min mage (melodi: det snurrar i min skalle).
För övrigt anser jag att vissa bör höra av sig lite oftare, men ja, det är ju faktiskt upp till er. Snart är jag låååångt härifrån, och då är det för sent. Skyll dig själv, liksom.
Jag har:
x Gått ner ett par kilo
x Klippt av mig mitt hår
x Börjat cykla istället för att åka buss
x Skickat in USA-papperna
x Jobbat som en idiot
x Skaffat fler vänner
x Insett vilka som faktiskt är mina vänner
x Börjat le så mycket jag kan
x Tagit ett par steg framåt, helt enkelt.
Tiden går som sagt galet fort. Det är tre veckor sen jag skrev blogg sist. Jag har knappt hunnit känna efter hur/vad/vem/när. Det snurrar i min skalle skulle man kunna kalla det. Jag har börjat pricka av en massa saker på min "att-göra-lista" (läs ovan), och det känns så bra att det kittlas i magen.
Det är med vemod i hjärtat jag försöker inse att jag faktiskt inte ska gå på Heleneholm längre. Det gör lite ont och tårarna kryper fram. Tänk om jag hade kunnat ta till vara på alla tre åren, på så vis som jag gjorde med den allra sista terminen. Vilken fantastisk gymnasieperiod jag hade haft då. Jag ångrar inget är nog att ta i, men jag skojar inte när jag säger att den sista terminen var det bästa som har hänt mig på väldigt länge.
Två timmar innan det är dags att gå till jobb kommer jobbångesten. Varje gång! Då skriker rösten i mitt huvud allt ont den kan. Det stretar emot att göra sig iordning och gå iväg. Det stretar emot att veta att man inte kommer få sitta ner på minst 8 timmar. ALLT känns bara jobbigt. Efter 5 minuter på plats släpper all denna ångest, och det är så jäkla roligt att jobba! Jag har världens roligaste jobbkompisar, världens härligaste chef och oftast roliga kunder. Synd att jobbet sliter så mycket på kroppen dock. Ung och frisk my ass.
Jag gillar att sitta vid datorn när jag äter frukost. Det är en naturlig del av min morgonrutin. Oftast blir det att jag kollar på en chickflick som jag redan har sett en miljon gånger och kan utantill, innantill och baklänges, men ibland ser jag en ny film. Härom morgonen skulle jag sätta mig ner med mina mackor och min yoghurt i sedvanlig ordning och se The Prince and Me II, allså en uppföljare till en hyffsat söt tjejfilm. Jag höll på att sätta brödet i halsen och kväva mig själv när jag insåg att ALLA karaktärer utom prinsen själv hade blivit ersatta av nya skådespelare. Jag tror faktiskt att det var ett nytt lågvattenmärke för filmbranchen. Det var pinsamt och uppstyltat att se den stackars tjejen försöka fylla upp skorna efter fantastiska Julia Styles (som spelar huvudrollen i första filmen). Till hela världens all filmindustri vill jag nu bara säga: GÖR INTE EN UPPFÖLJARE OM DEN INTE KAN MATCHA FÖRVÄNTNINGARNA (dvs att den är minst lika bra som ettan).
Nu ska jag gå och leta upp något ätbart. Det kurrar i min mage (melodi: det snurrar i min skalle).
För övrigt anser jag att vissa bör höra av sig lite oftare, men ja, det är ju faktiskt upp till er. Snart är jag låååångt härifrån, och då är det för sent. Skyll dig själv, liksom.