Malin -

Visste du att tårar är varma, smakar salt och svider något så fruktansvärt efter ett tag?

Apati. Tomrum. Dimma tjock som gröt.
Kyssar. Händer. Kroppsvärme är vår vän.
Tårar. Ilska. Det var mitt hjärta du sköt.
Blickar. Längtan. Snälla, kyss mig igen.

Det har varit ett par röriga dagar. Jag tror jag överlever. Det gör jag alltid, för jag är superwoman och jag klarar allt.

Jag hade kunnat gå emot alla mina principer (och vunnit läsare) genom att döpa dagens blogg till Dagens outfit istället. Det är trots allt det dagen har handlat om; kläder, smink, hår, mode, fotografering, obekväma poser och en hel massa väntan.

Jag minns så väl hur jag vid födelsen av den här bloggen lovade mig själv att aldrig skriva om mode, outfits eller särskilda märken (särskilt vad gäller kläder, smink och skor). Därför besparar jag dig alla detaljer kring dessa ting från dagen och berättar istället om hur malplacerad jag kände mig till och från. Att vara modell måste vara ett av de svåraste jobben någonsin. Att ta direktioner har väl aldrig riktigt varit min grej oavsett genre, men att bli satt i dessa märkliga positioner och sedan bli ombedd att se avslappnad och naturlig ut går helt klart under kategorin "skitsvårt".

Nu är jag äntligen på väg till världens finaste Jesper! Det känns som evigheter sen vi sågs sist, och ändå är det bara ett par dagar sen. Jag hade kunnat skriva i oändlighet om dig Jesper, om hur fantastisk du är, hur bra jag mår med dig och hur viktig du är för mig, men det behövs bara tre ord. Jag älskar dig.

Det finns alldeles för mycket tid över till att tänka när man bara sitter hemma. Jag har gått och dragit på mig en förkylning som heter duga. Igår sjukanmälde jag mig för första gången på nästan ett år. Då är det illa.

Den senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket på det här med tilltal. Jag var helt säker på att man förr skulle säga Ni, inte du, och att man skulle säga herr, fru och fröken. Jag kollade upp saken och insåg att du/ni-tilltalet i Sverige har en ytterst lång och komplex historia. Man kan sammanfatta den med att hela situationen eskalerade i att det till slut blev nedlåtande att använda sig av "ni", och att titelbenämningar (herr Gren, doktor Gren, bagare Gren) helt enkelt blev för jobbigt. Under en period av 1900-talet användes inga pronomen (du, jag, ni, han, hon) alls. Meningarna blev kalla och distanserade och därav varken artiga eller oartiga. Ett exempel på detta kan vara: "Får det lov att vara mera kaffe?" och "Blir det till att resa om söndag?". Jag kom på mig själv med att känna igen mitt skrivsätt i denna avskalade, distanserade stil. Ganska ofta låter jag mina ord sväva objektivt, fria att tolka utifrån egna preferenser och referenser. Min poäng med denna tankebana var dock att berätta för dig hur dålig jag är på namn, särskilt efternamn. Jag kan fortfarande inte alla mina vänners efternamn (det har blivit bättre sen Facebook blev populärt, bör tilläggas).

I exempelvis USA, England och speciellt Frankrike är detta fenomen helt omvänt, om jag har förstått det hela rätt. Man tilltalar nya bekantskaper, och högre auktoriteter, med Ni, Herr/Fru eller Sir/Madam (m'am). Då är det förnamnet som är lite mystiskt och, vad vet jag, också svårare att komma ihåg.

Jag spenderade mer än en timme att läsa på NE online angående svenskt tilltal. Jag finner språk fascinerande, särskilt svenska. Det är ett vackert språk. Jag har fortfarande mycket kvar att lära märker jag dagar som dessa, då jag behöver ta till uppslagsverk för att vara säker på min sak. Kanske skulle jag istället bli språkvetare? Inte för att jag tror att någon hade kunnat stå ut med en mer språkvetande version av mig, men dock! Språk är ju faktiskt lite av min nisch.

"Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa."

Thomas Edison heter den man som gjorde glödlampan brukbar. Det sägs att han försökte 2000 gånger innan han fann den rätta lösningen. I 130 år har denna revolutionerande produkt varit en del av varje hem världen över (västvärlden, i alla fall). Glödlampor är en självklarhet i mitt liv, särskilt då jag älskar lampor i alla dess former, och det är med stor sorg jag inte längre kan ignorera det faktum att glödlampor inom snar framtid inte längre kommer att produceras. EU har bestämt att glödlampor skall förbjudas helt från och med 2013, med start september 2009, eftersom att glödlampor belastar vår redan instabila och fragila miljö på Jorden.

Jag har övervägt möjligheten att hamstra glödlampor. Det kommer inte vara förbjudet att använda dem efter 2013 nämligen, bara att tillverka och importera dem. Känns dock lite löjligt att ha glödlampor för ett par tusen spänn ståendes i garderoben. Lågenergilampor är högst troligen något av det tråkigaste jag vet. Det tar hur lång tid som helst innan den är helt tänd, och när den väl är helt tänd blir ljuset så fruktansvärt tråkigt. Finns det några andra alternativ som inte brutalt förstör min ekonomi?

Om ytterliggare 130 år kommer småbarnen att titta fascinerat på filmklipp från 1900-talet och fråga sina föräldrar: "Vad tusan är en glödlampa?". Det gör mig ledsen att något som har varit så otroligt viktigt i över hundra år ska göras helt irrelevant. Kommer folk att veta vem Thomas Edison var, om ett par hundra år? Synd att jag inte kommer att få veta det svaret. Jag ska i alla fall berätta för mina barnbarns barn om den där prylen jag tyckte så mycket om "när jag var i er ålder"; glödlampan.

Jag överlevde jobb. Igen. Inte helt oväntat. Hungriga människor är elaka människor och elaka människor kan vi leva utan. Jag önskade dock merparten av lördagens kunder en trevlig helg. Hoppas att det gjorde deras dag lite mindre stressig.

Och så var det ju det här med högskolan. Antagningsbeskeden har börjat trilla in. De flesta i min krets har blivit antagna till valda program och kurser. Jag skrev tidigare i våras om hur jag valde att avstå ett år i folkhögskola för att istället söka ett par fristående kurser på Malmö Högskola. Jag kände aldrig någon direkt oro för att inte bli antagen, särskilt inte när en av mina vänner vänligt men bestämt hävdade att den här typen av kurser har platsgaranti. Föreställ dig min stora besvikelse när jag insåg att jag inte kom inte på någon av de två kurser jag har sökt. Jag står förvisso som reserv 7 på den kursen jag allra helst vill gå (då det är fortsättningskursen till våren jag egentligen vill gå), så än finns det ju, om än lite, hopp. Det kan hända att jorden går under om jag inte kommer in.

Grattis till er alla mina vänner som kom in på valda program. Jag är inte ett dugg bitter!

Jag SKA studera till hösten. Så enkelt är det. Jag har en reservplan. Den är genialisk. Och dyr. Vad gör man inte för sina drömmar dock? Drömmar är ju bra, har jag hört. Eller var det mål? Jag har bägge och. Detta löser sig. Det är jag helt säker på.

Tack för att du finns där, torkar mina tårar och rättar till mitt smink. För att du kramar mig när jag vill slå någon eller något och för att du är den vackraste av alla människor. Jag varken kan eller vill minnas vardagen före det att du klev in i mitt liv. ♥

DunkaDunka och vackra solnedgångar.

Fläkten som står på soffbordet surrar högljutt. Datorn gnäller av trötthet. Jeansen som sitter så bra i stående läge klistrar fast sig mot magen i den dåliga ställning jag sitter i. Lägenheten börjar bli mörk trots att kvällen är ung. Jag borde göra vettigare saker av mina få timmars lediga tid än att sitta här, med betoning på borde.

När jag, för ett par veckor sedan, väntade på bussen hem från en hel dags arbete föll mina ögon på en alldeles särskild kvinna. Jag brukar låta blicken vandra fritt när jag är bland folk då jag finner folk intressant, men det var något med just den här kvinnan som gjorde att jag inte kunde slita mig. Jag minns det fortfarande kristallklart. Denna kvinna kan ha varit någonstans mellan 60 och 70 år gammal. Hennes hår var grånat, satt i en elegant knut i nacken. De tunna och välplacerade rynkorna visade på världsvana. Hennes kläder skvallrade om pengar, hennes handväska om simplicitet. Hon stod rak i ryggen utan att sätta näsan i vädret. Det som dock trollband mig i flera minuter var den här kvinnans händer; vårdade, friska, unga. Hade jag bara sett händerna och inte resten av denna ytterst fascinerande kvinna hade jag nog gissat hennes ålder till 25, högst 30, år. Ytterst fascinerande.

Jag jobbar ihjäl mig. Jag försöker så gott jag kan i alla fall. Jag ser inte alls fram emot lördagens kommande heldagspass. Nåväl. Lördagar brukar gå oförskämt fort trots allt. Jag som inte skulle fastna i "restaurang"(haha)-branschen... Man KAN köpa vem som helst (mig?) till rätt pris. Jag gillar lönekuvertet jag får i slutet av varje månad. Annars hade det här inte varit värt det.

Jag älskar att vakna vid din sida.

Jag har till sist sett mig besegrad och därav införskaffat Spotify, musiktjänsten som fortfarande är på allas läppar ett helt år efter att hypen började. Jag var likadan när det gällde mp3-spelaren (jag var nog den sista i min klass i högstadiet att skaffa en). Jag var likadan när det gällde iPod, bärbar dator och stuprörsjeans; jag vägrade, av ren princip, att följa trenderna. Jag äger till trots en iPod nano (den lilla fyrkantiga varianten), en bärbar dator och mer än ett par stuprörsjeans. Nu lägger jag till Spotify på denna lista av trender jag lite halvt motvilligt följer.

Igår målade jag naglarna svarta, rufsade håret och gjorde luggen lite extra sned. Jag sminkade mig lite mörkare än vanligt, letade fram de där armbanden som inte sett dagsljus sen -06 och hoppade i den där lilla svarta från nyår. Varför? Kvällens destination var rockklubben Distortion. Helt underbar kväll! (Och fan vad snygg jag var!)

Blåmärken, smärre brännskador, rivsår och allmänt trötta leder. Allt är i sin ordning, med andra ord.

Nu ska jag hänge mig helt åt min nyfunna kärlek (Spotify) resten av kvällen, då min underbare pojkvän åkte hem tidigare ikväll. Jesper, med dig känner jag mig hel. Varje gång vi skiljs åt känns det som att luften går ur mig. Med dig upplever jag det totala nuet, vilket är en helt ny känsla för mig. Det är hisnande, spännande och högst tillfredställande.

Om du och jag hade varit en tavla, hade den varit full av färg, kontraster, mönster, lycka och kärlek. Den hade utstrålat värme, inbjudit till skratt och framför allt haft känslan av hopp. Det är i alla fall så jag ser oss, som ett enda stort lyckorus. Måtte det aldrig dö ut.

Förra helgen var exakt den typen av sommaräventyr jag har törstat efter under en längre tid. Det var underbart sällskap. Det var varma nätter, alkohol, musik och dansbana. Det var, relativt, tidig frukost samt långpromenad i Forsakar. Det var glass i eftermiddagssolen och det var hemfärd som gick av nercabbat. Det var fantastiskt.

(Forsakar på bilden till höger. Uttalas för övrigt forsa som i vattnet forsar, ihopsatt med kar som i badkar.)

Jag älskar det faktum att det har blivit sommar, att jag kan cykla hem mitt i natten utan vare sig strumpbyxor eller kofta och att det är ljust mest hela dagen. Helt underbart.

I tisdags hade jag middagsbjudning. Jag invaderade Emmas kök, skapade den värsta tänkbara röran någonsin, men jag lyckades laga mat till ett sällskap på sex personer (och efterrätt såklart) utan större missöden. All mat gick åt, så det tar jag som ett gott tecken! Återigen en av de där fantastiska sommarkvällarna (med regn och åska, förvisso) som kommer att ligga varmt om hjärtat för all framtid. En kväll som tål att upprepas, med andra ord.

Det är så många ting nu för tiden som gör att jag känner mig lite tappad emellanåt, men å andra sidan är det så många fler ting, och människor, som gör att jag vill stiga upp ur sängen varje dag, som sätter den där guldkanten på vardagen och som gör att jag älskar livet. För det gör jag. Varje dag. När hände det sist, liksom?

Nu bär det av mot duschen. Det väntar fler äventyr. 

Dunkadunka, sorl, kyssar, heta nätter, vackra dagar, ett liv som är vackert bortom ord.