Känslostorm.
Fan, skit också, jag lovade ju mig själv. Det här kommer bli jobbigt.
FAN!
Vad gör jag nu?
Skit också.
SÅ typiskt.
Fan, fan, fan.
Förlåt.
It's not me, it's you. Well, it's me too.
Jag tror det är fjärilar.
Fan.
Klara besked, tack.
Alltid samma visa.
Jag tycker om dig!
Be gentle, please.
Betygnojja & hemligheter.
Fan vad dagarna gick fort helt plötsligt. I tisdags hade vi vår sista repertoarföreställning. Det gick så sjukt bra, och det var så sjukt roligt. Mamma, pappa, syster och moster var och kollade. Lite sorgligt dock att vi inte kommer ha Christel längre, hon är helt underbar! Hon hade så många fina saker att säga om mig vid betygspratet att jag blev helt rörd. Fick dock "bara" Godkänt (vilket många i gruppen verkade ha fått), men jag antar att det var på grund av de höga kriterierna. I onsdags körde vi stenhårt med dans igen, nu för att sätta klar föreställningen med kompositionen (som nog kommer att bli rätt så bra när allt kommer omkring). "En bänk full av spontanitet", låter det bra, tro? Igår var det friluftsdag i Lödde Sandskog. Dagen började med strålande solsken så jag tänkte att 'JA, jag behöver inte ha så mycket kläder på mig'. Gissa om jag blev lite lätt sur när vi kom fram och insåg att solen hade gått i moln för dagen? TACK för den, liksom.
Sen började cirkusen.
Efter en lagom långtråkig dag, åkte jag hem för att duscha och piffa till mig. Du hade ju (äntligen?) tagit initiativet att fråga om vi skulle hitta på något, och efter en dag i skogen krävdes det åtminstone en dusch och lite smink. Jag hade på känn redan här vad som komma skulle under kvällen, ändå kändes allt bara så rätt. Mycket riktigt hade min magkänsla rätt, och ändå... ändå... äsch, jag vet inte. Det kändes rätt. Det känns fortfarande rätt. Att somna vid din sida var så mycket mer än jag vågat föreställa mig. Sen är det ju den biten med henne... Känns ju jättekul att jag kommer bli syndabocken om du går tillbaka till henne. Är det nu du tänker krossa mitt hjärta? Är det nu du tar ut din hämnd och lämnar mig? The walk of shame.
Gårdagens kläder, gårdagens smink, ruffsigt hår och en trött blick. Tjejerna fattade direkt. Jag har inte kunnat äta idag, maten stod mig upp i halsen. Jag har mest tänkt på vad som hände, och analyserat sönder varenda miunt av hela kvällen. Vart lämnar det här oss?
Ödets ironi.
Under en av mina mer djupgående analyser kom jag fram till att låten jag kommer ihåg tydligast från kvällen är Nobody puts baby in the corner - Fall Out Boy. Ironiskt nog så går texten såhär vid några tillfällen:
"Can I lay in your bed all day?
I'll be your best kept secret
And your biggest mistake. "
Jag blir galen av sånt här. Vad har du gjort med mig? Jag vill inte gå och lägga mig igen förrän jag har dina armar runt mig. Din värme, tryggheten, och din underbara parfym (som för övrigt fortfarande sitter i mina kläder).
Ultimatum.
Jag har ingen som helst rätt, what so ever, att begära något av dig, och det vet jag om. Men snälla, klara besked är väl inte för mycket begärt? Eller?
John Blund.
Den uteblivna sömnen inatt börjar göra sig påmind, och mina ögon går i kors. Jag vet hur det kommer att sluta dock. Det kommer att sluta som det alltid gör, med att jag, i samma ögonblick om jag lägger mig i sängen, kommer bli klarvaken, för jag har alldeles för mycket att tänka på. Jag fick förövrigt MVG i engelska nationella proven. Över all förväntan, måste jag få säga. Det gick mycket bättre än jag trodde, med tanke på hur bra jag faktiskt gjorde från mig förra året. Men jo, det gick bra, och jag är riktigt nöjd.
Godnatt, gott folk.
I used to have a dream, gonna fly like a bird
Where I traveled way beyond of my own little world
Now I found the place I can spread out my wings
Keep on searching for the space I can rule like a king
I've seen a lot of things that have changed who I am
Turned a twist on Mother Earth holding back Uncle Sam
Like every story told always comes to an end
Closing chapters of a book, let a broken heart mend.
Leverfläckar och äktenskap.
Kors i taket. Andra bloggen på två dagar. Inte illa va?
Efter att jag hade stängt ner datorn igår kväll kom jag på mig själv med att tänka hur jävla korkat det är att gifta sig. Om man bortser från själva ceremonin så är det ju tekniskt sett två personer som skriver på ett papper som säger att de nu tillhör varandra. Och med det här pappret kommer ansvar, skyldigheter och frihetsberövelse. För att inte tala om det bråk som oftast uppstår vid eventuella skilsmässor, och skammen för att man inte lyckades hålla fast vid sin kärlek, tills döden skulle skilja dem åt. Och så kostar det massa pengar. Vilket är dyrast, tror du? Bröllopet eller skilsmässan? Don't get me wrong, jag tycker att bröllop i sig är en fin tradition, och jag tycker inte att det borde skrotas, men just själva grejen att man tillhör varandra på papper. Räcker det inte med en ring på fingret och löftet från sin partner om evig kärlek? Måste det verkligen printas ned i historien genom arkivering av papper också? Är du så rädd för att bli lämnad? För det blir så mycket lättare att lämna varandra och gå vidare i livet om det är det som behövs. Varför hållas tillbaka, och försöka rädda något som kanske inte var menat att ske? Tänk en extra gång, om du går i giftastankarna. En ring kan vara symbolisk nog... men papper? (Det är ungefär som att man var skeptisk till papperspengar för några hundra år sedan. Kanske är det jag som är helt ute och cyklar?).
Ambivalens på hög nivå.
I morse kom jag att tänka på helt andra saker. Nämligen leverfläckar. Det är allmänt känt att man bör gå och kolla sig om någon av leverfläckarna på sin kropp plötsligt förändras eller kliar. Jag har blivit lite paranoid den senaste tiden och tror alltid att jag kommer gå en ond, bråd död till mötes inom en inte allt för lång framtid. I vilket fall som helst så utforskade jag mina leverfläckar på armarna i spegeln i morse. De bildar alla olika sorters stjärnbilder. Perfekta miniatyrer av något större än himeln. Det känns som om det finns högre makter när jag ser mina leverfläckar. Karlavagnen, Cassiopeja, Orions bälte, osv, osv. Den senaste tiden har jag fått ganska många nya leverfläckar. Speciellt på magen. Jag försökte komma på vilken bild de föreställde, och till min stora förtret såg jag att de bildar ett pentagram över HELA min mage. Och hur exakt ska man tolka det, om man nu tror på högre makter? Är jag ett djävulens barn? Malin betyder ju trots allt 'Djävulen' på franska. Tål att tänkas på.
Don't be afraid when you see the light (- Anders Johansson)
Hade föreställning på Palladium idag. Var inte riktigt på topp alls, på hela dagen. Det blev nog rätt så bra ändå. Det kändes bra efteråt, fastän det var en stor omställning med den nya scenen och de nya förhållandena. I vilket fall som helst kommer det att bli sjukt ball imorgon. Då kommer familjen, och alla andras familjer med för den delen. Hoppas bara att min kropp orkar imorgon också. Den har strejkat hela dagen nämligen. Det gör ont där, det ömmar här, lite huvudvärk, en knasig fot, brutna naglar, and it goes on and on and on and ON. Hårspray i hela ansiktet? Standard ju. Gör att sminket sitter på plats. Mindre bra när man vill få bort det sen dock. Bussresan hem var mindre rolig. Jag vet att jag ser ut som en halvskankig hora i mitt smink. Det är lite grann meningen när man står på en scen med spot's i huvudet. (På tal om bussar.. Du ('han') gick rakt förbi mig i morse. Jävla dålig stil ;P )
A girl's gotta eat.
Malin utan mat har vi redan konstaterat att det inte är någon bra kombination. Därför tänker jag gå och leta upp något ätbart nu. Sen väntar sängen, och sovmorgon (tackar vi för). Over and out.
Thoughts of us?
Rubrik saknas. Fantasi också.
Kronologisk ordning är väl lättast?
I onsdags hade vi premiär med dansen i skolan, och det gick faktiskt bra. Det var lite nervöst och det blev en del småmissar, men att få stå på scenen igen var underbart. Att få se Christels nöjda och rörda ansikte var obetalbart, och tjejer; ni är helt fantastiska! Sen gick vi ut i pubilken och såg balettens del för första gången. Det var ju.... intressant. De är väldigt, väldigt duktiga allihop, men alltså... det krävs lite självförtroende av en kille att kunna dansa på det viset, i de tajtaste, vita trikåerna du kan tänka dig. Det blev många fniss från publiken, men han verkade inte bry sig. Han är förövrigt väldigt vacker, den där killen. Efter all dans bar det av hemåt och det kändes så skönt att kunna glida ner i soffan och känna 'JA, nu får jag sova ordentligt ett par dagar'. Ni som känner mig vet att jag klarar av att vara sysslolös ungefär ett dygn, sen blir jag bara hysterisk. Så blev det även den här gången. Sovit en hel massa, suttit framför tv:n, suttit vid datorn, käkat en massa. Så har min långhelg sett ut. Och ja, jag har nästan börjat klättra på väggarna emellanåt.
Men så kom kvällen smygande igår och jag blev medbjuden på fest i sista minuten. Var SÅ taggad, kände mig redo för världen, och bestämde mig redan innan jag stack hemifrån att jag skulle ha jättekul hela kvällen oavsett vad för människor där skulle finnas på festen. Med sminket på plats, håret snyggt fixat och kläderna tillrättade stack jag iväg, och när vi kom fram visade det sig vara världens trevligaste människor. Hade så kul hela kvällen (som förövrigt gick på tok för fort). Vi spelade massa kort, och jag kände mig lite utsatt emellanåt, men det får man väl ta. Jag lyckades också (självklart) att gå och förälska mig i en av killarna där, men jag tror att det var för att han var så väldigt karismatisk. Eller också var det alkoholen. I vilket fall som helst så var det skönt att låta tankarna få glida iväg lite ett par timmar. Hemresan var... hm... fnittrig. Kanske till och med lite lätt fjortisvarning? I vilket fall som helst så kom vi till hållplatsen där jag skulle byta, och Josefin bor vid, och jag insåg snabbt att jag hade behövt vänta halva natten på nästa buss så jag beslutade mig för att gå hem. Det gick lite som det gick. Arabiska killar i 19/20 årsåldern är läskiga och svenska killar i 20/22 årsåldern är minst lika skrämmande. I alla fall när man är på väg hem mitt i natten, ensam och lite lätt drucken. När jag kom hem var klockan lite över 4 och det var ljust ute. Gissa om jag har sovit idag? Tack för en supertrevlig kväll, Josefin och alla andra!
Veckans tankar?
En sak jag har en tänkt en himla massa på den här veckan är reklam. I skolan får vi lära oss att alla företag påverkar oss med reklam. Det kan vara medveten reklam, och det kan vara smygreklam. Den finns överallt. Mina tankar gick osökt till tv-reklam. På de bästa sändningstiderna i svensk tv sänds det i reklampauserna till större del enbart engelsktalande reklam. De flesta engelsktalande reklamerna har inte ens svensk översättning. Förväntar sig verkligen reklamskaparna att alla förstår engelska språket? De som är under 12 år, den största konsumtionsgruppen, förlorar företagarna ju om de ändå inte förstår vad som sägs. De som är över 65 fick knappt lära sig engelska i skolan. Ändå sänds det så mycket reklam på engelska. Jag uppskattar det, men det är för att jag älskar det engelska språket. När reklam går ut på att sälja så mycket som möjligt; varför då begränsa sin reklam på det viset?
En annan sak jag har tänkt väldigt mycket på i veckan är det där med klimathoten osv. När jag var i affären i veckan slog det mig hur många onödiga plast- och papperförpackningar saker kommer i. Varför ha extra förpackningar om allt? Snacka om att slösa på naturens resurser. Inte för att jag är miljöaktivist och vill rädda världen, men någonstans känner jag ändå att man behöver ju inte överdriva. Kan man spara in på resurserna så ska man göra det. Etik måste få gå före estetik, speciellt när det gäller den värld våra framtida barn ska leva i.
Sen har där ju funnits jobbigare och djupare tankar än I-ländernas samhällsproblem... nämligen mina egna, mina personliga problem. Hormonerna löper amok. Det är ett fullständigt kaos i mitt huvud, och de senaste dagarna har jag tryckt bort och tagit avstånd från många människor i mitt liv. Det har jag gjort medvetet, för att inte såra någon. När jag är sån här blir jag oftast onödigt svår och ibland till och med elak. Jag vill inte utsätta er för det. Så om du har känt dig lite ignorerad den senaste tiden så är det förmodligen inget personligt.
'Cause you leave me speechless when you talk to me.
You leave me breathless, the way you look at me.
You managed to disarm me, my soul is shining through.
Can't help but
- The Veronicas - Speechless
Imorgon väntar ytterliggare en föreställning. Nu på Palladium. Ljud, ljus, kläder och placeringar ska repas imorgon förmiddag, och på kvällen smäller det. Hoppas vi ses där. Det finns biljetter kvar. All info finns på http://www.kulturcentralen.se . Sök på dans/Callback.
Jag trodde jag var stark. Det är bara en fasad.
Nonsens.
Glitter & Glamour
Vad är det här? Det gick ju helt åt helvete för Sverige i helgen. The Ark var ju SÅ stora favoriter osv osv. Sverige måste ju till och med kvala nästa år. Pinsamt. Jag har hävdat ända sen Svenska Melodifestivalen att Europa inte är redo för The Ark, och att om Måns Zelmerlöv hade representerat oss istället så hade vi tagit hem hela skiten. Men det är ju bara min synpunkt på det hela.
Förra veckan spenderades för övrigt i skolan. Inte bara som i att 'man måste gå till skolan', utan det handlar om dansen. Allt handlar om dansen nu. Dansade så många timmar förra veckan att jag tappade räkningen efter tisdag kväll. Vet bara att jag inte var hemma före 20.00 en enda kväll. Och när man kom hem var det mat, dusch, läxor och säng som gällde. Jag hade knappt haft tid för tv:n ens, och det säger inte så lite om mig det. Abstinens är ju bara förnamnet.
Telefonsamtalet natten mellan lördag och söndag gjorde mig mest förvirrad. Blandade känslor i massor. Vad är det tänkt att jag ska göra nu då? Vänta? Göra något? Glömma allt och gå vidare? Jag hade mer eller mindre kommit över dig, och så blev det såhär. Jag är ledsen babe, men jag vill inte vara din nummer två, när Du är min nummer ett.
Igår sattes ljud och ljus klart inför föreställningen, idag tränade vi klädbyten (oj vad det här kan sluta roligt. kattsvans i charleston? haha). Imorgon gäller det. Premiär, på skolan. Ska ju bli högst intressant att se hur det kommer sluta. Jag kommer i alla fall vara totalt slut när vi är klara. Men, men. Det här ska bli riktigt, riktigt kul! Jag har trots allt inte stått på en scen på två år.
Den 25:e timmen.
EFTERLYSES: En ledig helg som varken är långtråkig eller fokuskrävande? Yeah, right.
Det positiva är att många saker har börjat lösa sig. Som det ser ut nu kommer jag att spendera sommaren till största delen i Malmö, det är bara 5 veckor kvar till sommarlov och jag har bara 4 prov och ett inlämningsarbete kvar + de nationella. Ångesten sitter i dansen. Den kommande veckan kommer bli fruktansvärt hård. Imorgon har vi dans mellan 9-15.30, snabbt hem o käka, sen är det dans igen på skolan mellan 18-21, hem och sova, tisdagen börjar likadant, men istället för repertoaren på kvällen är det musikalaudition (ÅNGEST!). Onsdagen är en så kallad "vanlig skoldag", men saken är den att jag har 3 prov den dagen. Great! Dans i skolan på kvällen sen också. Torsdagen är det nationella prov i matematik, och jag har aldrig varit så orolig inför ett matteprov som nu. Dans på kvällen, of course. Fredagen är det dans, dans, dans som gäller igen. Alla som tror att jag kommer sova mig genom nästa helg räcker upp en hand!
På tal om matematik så berättade jag för ett tag sen att min mattelärare hade tagit ledigt för att spela in skiva o sånt med sitt band. Ptja, det verkar gå bra för honom då han har bestämt sig för att lämna oss och dra på turné istället. Han kommer bland annat att spela på Sweden Rock Festival (dit, för övrigt, min pappa ska). Det låter inte så tokigt heller, deras musik. Du kan ju själv lyssna på http://www.myspace.com/allends .
Var på snabbvisit i Simrishamn fredag kväll till lördag eftermiddag. Fredagen sov jag bort, och lördagen spenderade jag på Grand. Skulle ju se min lillasyster dansa. Hon har blivit så duktig, och jag blev riktigt stolt, där jag satt som nästan ensam publik (genrep, missar föreställningarna i veckan pga all min egen dans). O så träffade man ett par bekanta ansikten i förbifarten. Ni har också blivit riktigt duktiga, tjejer! Fast vår Chicago kommer äga er ;) Kände mig som en tönt när jag åkte tåget hem vid halv åtta. Det är det tåget många ungdomar tar om de ska iväg på fest och förkrök och så. Där satt flera gäng och snackade, drack lite öl och hade stämningen på topp. Gissa vad jag gjorde? Matematik, indeed. Där satt jag med mitt mattehäfte och min minst sagt odiskreta miniräknare. Malin da nörd is back.
Mardrömmar är läskiga. Speciellt när folk dör. Skräm mig aldrig på det viset igen! Du betyder för mycket för det. Och den jävla drömmen asså. Det kändes som att jag hann drömma en halv livstid på en dröm-period. Det hände så mycket. Så många saker som bara inte FÅR hända. Eller ja, om de nu mot förmodan skulle hända hade jag nog brutit ihop lite smått, men det hade ju inte funnits så mycket att göra åt saken. Lova mig bara att du inte går och dör de närmaste 50 åren?
Och jag gav upp kärleken samma stund som du (den andra du? hm, nu blev det jobbigt) gav upp mig.
Vad hade jag gjort utan musiken? Musik är terapi, musik läker sår på sitt alldeles speciella sätt. Dagens mest spelade är Skillet - Whispers in the dark. Och på god andraplats Anberlin - A day late.
Sen är det den där hopplösheten som vägrar lämna min kropp. Hopplösheten väger lika mycket som ett mindre isberg och är minst lika kallt som ett. Hopplöshet orsakar tårar utan någon speciell anledning och andningsproblem i klass med panik (vet du hur panik känns? om inte, så var glad för det).
Sen är det väl lite PMS som spökar också. Vem vet, jag kanske mår hur bra som helst om ett par veckor?
Förresten finns det några biljetter kvar till föreställningen. 21-22 maj, på palladium. All info finns på http://www.kulturcentralen.se . Sök på dans/callback. Eller Heleneholm.