En melodi att njuta till.
Melodin är lika bekant varje gång. Ändå låter den aldrig likadant två gånger. Jag talar förstås om regnet. Regnets trummande, smattrande och fallande ljud skapar många känslor. Gott och blandat, såklart. Sålänge det finns en ruta mellan mig och regnet så vet jag inget bättre. När regnet istället upplevs i kombination med vind och kyla blir det genast dagens irritationsmoment. Ja, aldrig är man väl nöjd.
Söndag i vanlig ordning känns bra. Söndag utan jobb känns lyxigt. Långfrukost följt av shopping (eller ja, inte för min del, men det goda sällskapet bjuder jag gärna på), fika med "svärföräldrar", och sedan kaffe med min egen kära mor, det är kvalitet.
Imorgon följer måndag i söndagens spår. På schemat står skola. Jag ser framemot det.
Söndag i vanlig ordning känns bra. Söndag utan jobb känns lyxigt. Långfrukost följt av shopping (eller ja, inte för min del, men det goda sällskapet bjuder jag gärna på), fika med "svärföräldrar", och sedan kaffe med min egen kära mor, det är kvalitet.
Imorgon följer måndag i söndagens spår. På schemat står skola. Jag ser framemot det.
Årstiderna.
Det kommer som en chock varje gång. Årstiderna. De avlöser varandra omärkbart. Plötsligt har löven inte bara hunnit bli brinnande röda, utan också falla av och blåsa bort. Solfyllda dagar och ljumma nätter ersätts med snålblåst och mörker. Solbrända axlar täcks av tre lager kläder och helst en extra halsduk. Bara ben är inte att tänka på...
Återigen blir jag påmind om hur fort livet springer. Detta är ett maratonlopp jag aldrig kommer kunna träna mig inför, inte för att jag har för avsikt att börja träna för ett faktiskt maratonlopp. Poängen är dock densamma. Jag måste påminna mig själv om att stanna upp ibland. Stanna upp och bara njuta av stunden. Av livet. Livet får gärna vara ett maraton, men jag tänker promenera hela vägen, och lukta på blommorna på vägen.
Nu tänker jag tända ytterliggare ett doftljus, och njuta av livet bredvid mannen i mitt liv. Godnatt.
Återigen blir jag påmind om hur fort livet springer. Detta är ett maratonlopp jag aldrig kommer kunna träna mig inför, inte för att jag har för avsikt att börja träna för ett faktiskt maratonlopp. Poängen är dock densamma. Jag måste påminna mig själv om att stanna upp ibland. Stanna upp och bara njuta av stunden. Av livet. Livet får gärna vara ett maraton, men jag tänker promenera hela vägen, och lukta på blommorna på vägen.
Nu tänker jag tända ytterliggare ett doftljus, och njuta av livet bredvid mannen i mitt liv. Godnatt.
I livets villervalla.
Jag är rädd. Rädd för att vara tråkig, dålig och ensam. Ibland känner jag mig just så. Sen kommer jag på mig själv med att vara så himla dum. Jag är inte tråkig (folk skrattar ju åt mig hela tiden...), jag klarar mig faktiskt utmärkt både i skola och med jobb, och jag har Jesper. Fantastiske, underbare, älskade Jesper.
Jag skriver inte här längre av tidigare nämnda anledningar. Jag är rädd för att skriva knäckebrödsblogg, att mitt liv är tråkigt och enformigt. Jag är rädd för att ingen läser längre, att jag har passerat bäst-före-datum. Sen kommer jag på mig själv med att vara så himla dum. Jag är en kvinna i mina bästa år! Jag har alltid fler bollar i luften än min stressmage egentligen klarar, men alla som känner mig vet att jag arbetar bäst under stress. Om inget annat så läser i alla fall mamma min blogg! Hon är min största idol, så det är egentligen tillräckligt!
På tal om mamma så har jag, enligt mig själv, gjort en helt fantastisk insats! Jag har med ekonomisk hjälp från store lillebror och pappa köpt en hund till henne. En liten, kolsvart westiepoo! Den får hon hem på onsdag. Han heter Prince och är helt otroligt söt! Tack Anna, för att du har uppfyllt en av mammas innersta önskningar!
"I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå."
Jag vill inte gå runt och vara rädd. Det är slöseri med tid. Jag vill se världen. Jag vill vara närvarande här och nu. Jag vill se livets sanna potential. Jag tror att jag är på god väg.
Jag skriver inte här längre av tidigare nämnda anledningar. Jag är rädd för att skriva knäckebrödsblogg, att mitt liv är tråkigt och enformigt. Jag är rädd för att ingen läser längre, att jag har passerat bäst-före-datum. Sen kommer jag på mig själv med att vara så himla dum. Jag är en kvinna i mina bästa år! Jag har alltid fler bollar i luften än min stressmage egentligen klarar, men alla som känner mig vet att jag arbetar bäst under stress. Om inget annat så läser i alla fall mamma min blogg! Hon är min största idol, så det är egentligen tillräckligt!
På tal om mamma så har jag, enligt mig själv, gjort en helt fantastisk insats! Jag har med ekonomisk hjälp från store lillebror och pappa köpt en hund till henne. En liten, kolsvart westiepoo! Den får hon hem på onsdag. Han heter Prince och är helt otroligt söt! Tack Anna, för att du har uppfyllt en av mammas innersta önskningar!
"I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå."
Jag vill inte gå runt och vara rädd. Det är slöseri med tid. Jag vill se världen. Jag vill vara närvarande här och nu. Jag vill se livets sanna potential. Jag tror att jag är på god väg.