Malin -

Jag känner mig ensam idag. Ändå har jag befunnit mig i sällskap av någon hela dagen. Varför blir det så? Varför känner jag mig osynlig? Jag tycker inte om att jag känner mig ensam när jag vet att jag inte är det.

Världen blir fruktansvärt tyst när man försöker kommunicera med en döv människa. Det pekas, och viftas med händerna, det mimas försiktigt och när man väl förstår varandra ler man sönder smilgroparna och man vinkar hejdå. Sen hör man oljudet av köket igen. Samma känsla får jag när jag försöker göra mig förstådd med någon som inte förstår något av de språk jag till viss mån kan prata. Det hände senast idag. En spansk tjej behövde hjälp med att fylla på sitt svenska, mobila kontantkort. Då kände jag mig snäll.

Jag har börjat spela på lotto. Tänk om man kunde vinna ett par miljoner eller liknande. Det hade varit så sjukt skönt. Då hade jag kunnat köpa mig allt det där jag för tillfället känner att jag verkligen behöver (och ja, listan är lång). Det lär väl aldrig hända. Hårt, hederligt slit är nog det enda man kan förlita sig på.

Jag blir knäpp av det här. Jag tänker för mycket. Jag saknar Jesper. Nu går jag och lägger mig.