Huvud upp och fötter ner.
Jag lever. Jag överlever. Tack för visad omtanke dock.
Det är dags att skaffa nya minnen, avdramatisera alla de som relateras och kopplas till gamla sådana. Det är dags att jag tar mig i kragen, bestämmer mig för vad det är jag vill här i livet, och det är dags att lista ut vad nästa steg är. Det funkar inte att stoppa huvudet i sanden hur länge som helst, trots allt. Det må så vara att jag inte ens har hunnit fylla 20 år än. Ändå känner jag mig så fruktansvärt gammal och det känns som att livet springer förbi mig. Jag vill resa, jag vill se världen, jag vill ta den där förbaskade bartenderkursen, jag vill ta mc-kort, jag vill gå grafisk design-utbildningen så jag och M1 kan starta vårt eget företag och mest av allt vill jag börja fira att det har blivit sommar.
Sommarnätter ska helt enkelt vara obeskrivliga; doften av en sommarnatt, med skratt, alkohol och dans, promenader hem när natten blir dag (i alldeles för höga klackskor), och sömn som egentligen hade kunnat tas igen under solen dagen därefter, lämnas bäst i bilder eller bara som fantastiska minnen man ler åt om och om igen. Detta vill jag fira.
Med sommaren kommer känslor. Man blir kär i kärleken och allt blir så mycket lättare. Sena nätter blir vardag och vinflaskorna vi tömmer... ptja, hade man säkert kunnat bygga ett gigantiskt växthus utav.
Samtidigt som det känns fel att söka ny uppmärksamhet såhär kort inpå allt, så känner jag att det är precis det jag gör. Sminket sitter lite bättre, kläderna väljs lite mer noggrant, och stegen blir lite mer bestämda. Allt detta per automatik, bör tilläggas. Det är just såhär jag har hanterat hjärtesmärta innan. Varför lägga ner ett vinnande koncept? Jag är ju trots allt Marilyn Monroe (och ja, detta är väldigt internt...).
Det har blivit sommar. Staden står i blom. Om 12 timmar börjar vi fira Valborg. Jag tänker fira att sommaren är här!
Det är dags att skaffa nya minnen, avdramatisera alla de som relateras och kopplas till gamla sådana. Det är dags att jag tar mig i kragen, bestämmer mig för vad det är jag vill här i livet, och det är dags att lista ut vad nästa steg är. Det funkar inte att stoppa huvudet i sanden hur länge som helst, trots allt. Det må så vara att jag inte ens har hunnit fylla 20 år än. Ändå känner jag mig så fruktansvärt gammal och det känns som att livet springer förbi mig. Jag vill resa, jag vill se världen, jag vill ta den där förbaskade bartenderkursen, jag vill ta mc-kort, jag vill gå grafisk design-utbildningen så jag och M1 kan starta vårt eget företag och mest av allt vill jag börja fira att det har blivit sommar.
Sommarnätter ska helt enkelt vara obeskrivliga; doften av en sommarnatt, med skratt, alkohol och dans, promenader hem när natten blir dag (i alldeles för höga klackskor), och sömn som egentligen hade kunnat tas igen under solen dagen därefter, lämnas bäst i bilder eller bara som fantastiska minnen man ler åt om och om igen. Detta vill jag fira.
Med sommaren kommer känslor. Man blir kär i kärleken och allt blir så mycket lättare. Sena nätter blir vardag och vinflaskorna vi tömmer... ptja, hade man säkert kunnat bygga ett gigantiskt växthus utav.
Samtidigt som det känns fel att söka ny uppmärksamhet såhär kort inpå allt, så känner jag att det är precis det jag gör. Sminket sitter lite bättre, kläderna väljs lite mer noggrant, och stegen blir lite mer bestämda. Allt detta per automatik, bör tilläggas. Det är just såhär jag har hanterat hjärtesmärta innan. Varför lägga ner ett vinnande koncept? Jag är ju trots allt Marilyn Monroe (och ja, detta är väldigt internt...).
Det har blivit sommar. Staden står i blom. Om 12 timmar börjar vi fira Valborg. Jag tänker fira att sommaren är här!
Dunkadunka och hjärtan som brinner.
Hjärta och smärta.
Det gör ont. Otroligt, jävla, ofattbart ont. Jag känner fortfarande doften av din parfym på mina händer, och ögonen tåras på nytt. Tar tårarna aldrig slut? Kan de rinna i oändlighet? Är de verkligen såhär varma och salta varje gång? Jag tänker på vår första dejt, vår första natt, vårt nyår, dina otroligt vackra sms och hur otroligt fin du är. Du är den finaste kille jag någonsin har haft nöjet att möta, och det gör mig otroligt ledsen att vi inte fungerade tillsammans. Jag kommer alltid att hålla dig varmt om hjärtat, och jag kommer nog alltid att sakna dig.
Det gör mig ledsen att jag förlorade den allra finaste av killar, och det gör mig glad och stolt att få ha tillhört dig, om än bara för en kort tid. Lev väl, och glöm inte att du är fantastisk.Jag älskar dig, Alex.
Det gör mig ledsen att jag förlorade den allra finaste av killar, och det gör mig glad och stolt att få ha tillhört dig, om än bara för en kort tid. Lev väl, och glöm inte att du är fantastisk.
Fånga mig, om du kan.
Act as if you're freakin' Marilyn Monroe!
... och det kommer jag fan göra. Det gör jag. Jag är priset. Mohaha!
... och det kommer jag fan göra. Det gör jag. Jag är priset. Mohaha!
Jag är inte som alla andra.
Omvänd höstdepression, eller också vad jag kallar vårdepression, är vad jag lider av. Den är oundviklig och dyker upp som ett klockverk varje år, precis när värmen börjar göra sig påmind. Det är frustrerande och otroligt energikrävande. Jag har försökt och åter försökt att finna källan till denna åkomma, och varje år står jag där; handfallen, ledsen och helt utan förklaringar. Egentligen bör jag vara bubblig, hoppig och glad. Jag har goda skäl att vara vårsprudlande. Ändå sitter jag här, och funderar över meningen med livet medan nätterna börjar bli sommarvarma.
Jag lever i min egen dockusåpavärld på mitt jobb. Det bråkas, det flörtas, det är nya vänskaper, det är skratt, gråt och språksvårigheter. Det är fredagsöl, lördagsöl och öl så fort det finns en ledig dag dagen efter. Det är incheckning, utcheckning och kameror överallt. Storebror ser dig. Vi hade kunnat vara vårt eget Big Brother med ett par hundra deltagare. Och dramatiken tätnar...
Det blir inte folkhögskola till hösten. Trots att jag fick mitt antagningsbrev förra veckan har jag istället bestämt mig för att söka till ett par fristående kurser på Malmö Högskola. Dagtid, halvfart (läs: ett par timmar runt middag varje dag) under en termin känns ganska överenskomligt mot ett års heltidsstudier (samt boende på internat). Säga vad man vill om att bo hemma, men jag älskar det. Du blir nog aldrig av med mig, mamma!
Påsken kom, och den försvann lika fort. Jag festade bort veckan med mina härliga kollegor. Vi drack lite för mycket öl, vi dansade tills natten blev dag, vi haltade hem i gryningen, och jag tror nog att vi alla sov bort de vackra vårdagarna. Det var ett tag sedan jag släppte loss såsom jag gjorde förra veckan. Det var välbehövt.
Jag trivs på mitt jobb. Jag förstår mer och mer danska. Jag vågar försöka prata mer och mer danska. Att det sedan oftast blir fel och en hel del skratt och förvirrade miner, det får jag ju bjuda på. Och vem tackar nej till ögongodiset på avdelningarna nere i hörnorna? Ett par jobbförmåner har vi nog allt!
Nu mår jag bättre. Kanske behövde jag bara skriva av mig lite, få gnälla så jävligt som bara jag kan, inbakat i svåra ord och snygg grammatik. Jag känner hur sänger skriker sin saknad efter mig. Därför väljer jag att här avsluta detta olidigt långa blogginlägg med att berätta hur fantastiskt mitt liv egentligen är. Jag måste bara sluta tänka så förbannat mycket.
Jag lever i min egen dockusåpavärld på mitt jobb. Det bråkas, det flörtas, det är nya vänskaper, det är skratt, gråt och språksvårigheter. Det är fredagsöl, lördagsöl och öl så fort det finns en ledig dag dagen efter. Det är incheckning, utcheckning och kameror överallt. Storebror ser dig. Vi hade kunnat vara vårt eget Big Brother med ett par hundra deltagare. Och dramatiken tätnar...
Det blir inte folkhögskola till hösten. Trots att jag fick mitt antagningsbrev förra veckan har jag istället bestämt mig för att söka till ett par fristående kurser på Malmö Högskola. Dagtid, halvfart (läs: ett par timmar runt middag varje dag) under en termin känns ganska överenskomligt mot ett års heltidsstudier (samt boende på internat). Säga vad man vill om att bo hemma, men jag älskar det. Du blir nog aldrig av med mig, mamma!
Påsken kom, och den försvann lika fort. Jag festade bort veckan med mina härliga kollegor. Vi drack lite för mycket öl, vi dansade tills natten blev dag, vi haltade hem i gryningen, och jag tror nog att vi alla sov bort de vackra vårdagarna. Det var ett tag sedan jag släppte loss såsom jag gjorde förra veckan. Det var välbehövt.
Jag trivs på mitt jobb. Jag förstår mer och mer danska. Jag vågar försöka prata mer och mer danska. Att det sedan oftast blir fel och en hel del skratt och förvirrade miner, det får jag ju bjuda på. Och vem tackar nej till ögongodiset på avdelningarna nere i hörnorna? Ett par jobbförmåner har vi nog allt!
Nu mår jag bättre. Kanske behövde jag bara skriva av mig lite, få gnälla så jävligt som bara jag kan, inbakat i svåra ord och snygg grammatik. Jag känner hur sänger skriker sin saknad efter mig. Därför väljer jag att här avsluta detta olidigt långa blogginlägg med att berätta hur fantastiskt mitt liv egentligen är. Jag måste bara sluta tänka så förbannat mycket.
Dunkadunka, korta röda klänningar, tequila och blickar som förför.
Hej våren!
Jag jobbar ihjäl mig, därav tystnaden i bloggen. Det pågår för mycket dramatik, därav det bristande suget att uppdatera bloggen. Det har blivit vår, därav sitter jag inte så mycket vid datorn. Jag jobbar ihjäl mig. Jag festar ihjäl mig. Det pågår för mycket dramatik. Jag återkommer.