De kallar den bibeln.
Jag är tillbaka! Värdsliga problem, klagomål och funderingar. Visst har du saknat mig?
Tiden vill inte riktigt räcka till när jag som bäst försöker jonglera jobb, skola, pojkvän och ett par vänner. Jobbet gör mig trött och blåslagen och chefen vill att det ska göras livsmedelsprov mitt i Köpenhamn (som jag för övrigt klarade galant). Skolan innebär en helt ny miljö att anpassa sig till, ny information i fruktansvärda kvantiteter ska lagras i minnet och det ska nätverkas (hittills har jag skaffat mig en ny vän, och hon är jättesöt) och helst ska man ha hunnit läst igenom bibeln vid det här laget. Snart kommer den första inlämningsuppgiften. Jag är inte redo. Jag är mer kär än någonsin, och förra helgen var jag och Jesper på vår första lägenhetsvisning. Vi
fick tyvärr inte lägenheten, men det gör mig faktiskt inget. Vi är i alla fall på väg i rätt riktning! De få vänner jag har är fantastiska, och om det är någon som känner sig glömd så finns jag faktiskt tillgänglig per telefon för det mesta.
Bibeln, också känd som "Grafisk kokbok", är ett mästerverk av sitt slag. Det första lärarna sa till oss var att genast införskaffa denna bok. Jag förstår nu varför. Jag fick, efter många om och men, äntligen mitt exemplar igår (försenad leverans...). Jag slukar varje ord som om det vore en religion, sekt. Min bibel.
På tal om bibeln i sin rätta bemärkelse så är det kyrkoval på söndag. Jag vill rösta, men jag är inte hemma då. Jag vill inte rösta för att jag bryr mig om vilket parti som styr min lokala kyrka (jag går inte i kyrkan här ändå). Jag vill rösta för att visa att unga visst bryr sig. Jag har den senaste tiden bekantat mig med flera härliga människor i min ålder som är troende, och mer eller mindre aktiva i kyrkan. Det får mig att sakna tiden jag var som mest aktiv själv. Det var en helt fantastisk period i mitt liv, och den senaste tiden har jag känt behovet av en sinnesrogudstjänst växa. Jag saknar lugnet. Jag vill inte gå i kyrkan själv. Jag tycker att min lokala kyrka verkar skum. Detta är en av få gånger jag saknar Simrishamn. Jag saknar St Nicholai. (För övrigt finns det ett partipolitiskt obundet alternativ att rösta på. Tål att tänkas på.)
Jag sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck och drömmer om soliga vårdagar. Hösten har kommit, och det med besked. Dagarna är härligt solkyssta och lite för blåsiga. Dagarna blir kväll alldeles för fort och nätterna bygger kristaller av daggen. Träden har bytt färg. Bussen luktar tidningssvärta så som den ska göra när semestern är slut och regnet gör allt fuktigt. Lukten av helt nya skolböcker gör också sitt. Jag har en ny, häftig höstfrisyr (helt trendriktig; mörkt, mörkt och hel-lugg), och jag önskar det fanns plats för en ny höstgarderob i budgeten. Icke sa nicke. Skolböcker, ska det vara. Och en dator. Jag måste ha en stationär dator om jag ska kunna sitta och pilla med diverse bildbehandlingsprogram flera timmar om dagen. Jag står sliten mellan en värsting-PC och en åh-så-åtråvärd iMac. Det skiljer ganska mycket i pris, och för att inte tala om prestanda. Det lutar åt PC. Nåja. Vi får se.
Innan det här hinner bli en hel roman så tackar jag för mig, för ikväll. På återbloggande.
Dunkadunka, heta nätter och fantastiskt bra... ja, du vet.