Det eviga frossandet.
Sommaren hittade tillbaka till Sverige efter lite mer än en månads frånvaro. Som de typiska medelsvensson de flesta av oss är, så måste det självfallet klagas på vädret till höger och vänster. Jag har dock bestämt mig för att njuta lite av värmen, trots att den kan vara lite påfrestande mitt på dagen. Vi kan väl införa Siesta?
Jag har kommit igång ordentligt med jobb nu, och allt fler bitar faller på plats varje gång jag kommer dit. Jag har fantastiskt roligt när jag jobbar och det är faktiskt huvudsaken, om du frågar mig. Att det är svettigt, slitigt och allt för ofta otacksamt är en helt annan femma. Jag hade inte bytt mina jobbkamrater mot något annat. Dessutom är min chef en riktig pärla!
I måndags blev det en spontan vinkväll på Bo01 med ett par tjejer från skolan (känns för övrigt konstigt att säga så nu när vi inte ens går i skolan längre). Hög mysfaktor och många skratt. Det tackar vi hjärtligast för.
Någonstans på vägen hände det något.
Jag har börjat cykla överallt istället för att ta bussen. Applåder till mig! Synd bara att jag och mamma samsas om en cykel (jag har mer eller mindre lagt beslag på den för tillfället vilket inte alls uppskattas av mor min).
Varför måste allt vara allt eller inget?
Jag har upptäckt last.fm. Känner mig lite sen, men bättre sent än aldrig, as always. Jag blir lycklig rakt igenom hela kroppen, och hjärtat slår lite extra, när jag upptäcker ny och bra musik. Woho!
Jag känner för övrigt att mina vardagsbetraktelser ekar av frånvaro i min blogg. Jag vet faktiskt inte om det beror på att jag bara är lat, eller om jag helt enkelt tänker för mycket på mig själv för att få plats med något annat.
Vad hände med "nya perspektiv"? Ajaj.
Jag gillar att vinden är ljummen långt ut på kvällarna, att man kan sitta utomhus långt ut i natten, att alla ler mycket mer så fort solen gör sig påmind. Jag gillar att folk blir snällare, att det är okej att inte sminka sig och att allt blir så vackert när solen går ner.
På fredag är det den första augusti. Jag tror aldrig en sommar har gått så fort, någonsin. Galenskap! På fredag blir det dessutom utgång. Har en stark känsla av att det blir KB, alla vårt favoritplace. Inte för att musiken brukar vara bäst där, utan för att allt annat alltid är så bra. Rätt folk, rätt stämning. Hör av dig om du vill haka på!
Som flugor till socker, ALLA på en gång. För fan.
Jag behöver tro på ödet. Och karma.
Ibland är jag grym.
Jobbintervjun; Jag var där 4 minuter, sen frågade chefen när jag kunde komma och provjobba. Vi bestämde torsdag.
Provjobb; Jag fick lite kläder, snokade runt i köket för att se var allt finns, fick ta en kund efter 10 minuter, fixade allt på eget initiativ, och där stod chefen... med chock i ögonen sa hon "välkommen", efter en kvart på plats.
Ibland måste man få känna sig så jävla grym. Hon ville sätta mig på nattskiftet direkt. Blir man mallig eller?
Jag har spenderat hela helgen med fröknarna Bengtsson, i andra änden av Skåne. Galenskaper på alla håll! Ovädret i lördags höll på att ställa till riktigt kaos då regnet aldrig verkade ta slut. Jag fick helt enkelt ställa bilen vid vägkanten, för jag såg knappt en halv meter framför bilen. Att det dessutom åskade precis ovanför oss gjorde knappast saken bättre, men hem kom vi efter många om och men.
Och ibland är skadeglädje glädjande, fastän jag tror på karma.
Ikväll ska jag jobba mitt första riktiga pass. Behöver jag nämna att jag är sjukt nervös? Jag har förvisso jobbat med detta förr, men nu är allting nytt. Håll tummarna för mig i natt! Jag har en känsla av att det lär behövas.
Det börjar hända saker. På gott och ont, men framåt. Hell yeah som M1 hade sagt!
Då och då kommer jag på mig själv med att le. Jag ler ganska mycket, tror jag. Just nu har jag en hel rad anledningar att le, men när jag gör det utan att jag tänker på det, då tror jag det ser som mest äkta ut. Det känns bra, om inget annat, långt ner i tårna och upp igen. Den sortens värme kräver varken sol eller filt.
VIP, and you know it ♥
Stillastående språng.
Det suger att vara arbetslös. Inte nog med att jag sitter hemma den mesta av min lediga tid, jag har dessutom inga pengar att röra mig med. Vi får väl se om lyckans hjul vänder nu. Jag ska på jobbintervju ikväll. (Detta kan jag dock inte tacka varken arbetsförmedligen, AIC eller soc för. Tack för inget).
Jag är officiellt skriven i Malmö nu. Det kändes lite som "Välkommen hem" att få de papperna.
Helt stillasittande har jag inte varit, när allt kommer kring. Det har blivit en del utgång (KB såklart), ett par rundor till Simrishamn, en sväng till Norrland (fråga inte ens...), och nu senast en tripp till Kristianstad.
Jag har; träffat folk, umgåtts med vänner, druckit, dansat, blivit raggad på, flirtat, ställt till scener, sökt en hel massa jobb, kollat på många filmer, dejtat, bråkat, gått i kyrkan samt spenderat pengar jag inte har. Och vem sa att man inte kan ha kul i regnet?
Ibland undrar jag om man någonsin växer upp.
USA känns avlägset. Jag har inte ens en klar ansökan. Lite hopp i mörkret är att den dock börjar ta form. Jag hoppas att jag kommer iväg före jul. Här kan jag ju inte stå och stampa för alltid, särskilt inte när jag äntligen kommit på vad jag vill göra av mitt liv sen. Hej skolbänken!
En viss känsla av obehag smyger över mig mellan varven, som om någon försöker säga att snart, snart bryter helvetet loss. Hur skakar man av sig en sådan känsla?
Standing on the edge. Det kliar i fingrarna. Det är dags att göra något åt/av/med min kreativitet. Jag är understimulerad och uttråkad. Hur skapar man sitt eget öde? Vad är nästa steg? Vad gör jag nu? Det är dags att ta tag i saker och ting. Det borde jag ha gjort för längesen. Men ibland faller man lite...
Nu vill jag ha mer.