Malin -

Konstant uppe i varv.
Alltid på väg någonstans.
Konstant tusen tankar.
Alltid lika vilsen.

Det känns som att jag ofrivilligt sitter fast i en berg-och-dalbana som aldrig tycks ta slut. Jag kämpar och kämpar för att ta mig upp. Upp mot ljuset, upp mot stjärnorna. Det tar tid och energi. Sen kommer fallet. Först kittlas det i magen. Sen mörker. Antiklimax. Centrifugeffekten som ger värre huvudvärk än 2 flaskor rött vin och 4 tequila-shots. Sen börjar vi om. Klättra, kämpa, slita. Blod, svett och tårar. En kort stund på toppen. Gravitationen tar ut sin rättmätiga kraft, och jag faller igen, mer hänsynslöst än gången innan. Och så fortsätter. Om och om igen.

Jag mår bra egentligen. Jag är inte ledsen. Jag är bara vilsen. Jag vet inte riktigt vem jag är, eller ens vem jag vill vara. Jag är rädd för att jag låter tiden rinna iväg, smita förbi. Å andra sidan har jag privilegiet att dela den förbispringande tiden med min fantastiske pojkvän tillika sambo. Det är tur att jag har någon som håller fast mig på jorden så gott det nu går när man sitter fast i en berg-och-dalbana från helvetet. Jag sitter hellre i en berg-och-dalbana än i en tekopp. Tänk om allt bara hade gått runt, runt. Hemska tanke.

Jag har sökt heltisstudier till hösten. Jag känner att jag behöver fokusera på något istället för att försöka göra så mycket som möjligt på en gång. Dessutom känner jag att jag är färdig med snabbmat och allt vad kök innebär. Jag vill gå i klackskor till mitt jobb. Jag vill ha målade naglar och utsläppt hår. Jag vill inte ha fler brännmärken och skärsår på händerna. Blåmärkena på benen kan jag också leva utan. Vågar man önska sånt här på en plats som denna?

"I sinom tid" är det värsta någon kan säga till mig. Jag är en otålig kvinna med maktbegär. Jag suktar efter rikedomar och berömmelse, men lägg inte för mycket ansvar på mig. Jag kanske går in i väggen då. Glöm bara inte att hålla mig stimulerad, för annars tröttnar jag. Jag vill äta kakan och ha den kvar, och jag känner hur jag måste växa ifrån detta högst omogna beteende innan det får fäste i min person och äter upp mig levande. Kanske jag kan centrifugera bort det i min berg-och-dalbana från helvetet. Om inte så är jag ganska säker på att jag snart växer ifrån det. Jag känner växtvärken.

Ibland behöver jag bara skriva av mig. Då blir det en sån här konstig blandning av allt jag är. Främst är jag ju orden, och idag blev vi vänner igen; jag och orden. Det är längesen sist.