Sommarfestival.
Egentligen hade jag behövt skriva världens längsta blogg för att få ur mig hela veckans alla tankar och känslor, men jag har en känsla av att det bara hade blivit tråkigt och enformigt att läsa till slut, så jag ska försöka hålla mig till uppdatering av veckans händelser, och såklart en släng klagande.
Det outhärdligt varma och vackra vädret höll såklart bara i sig måndag och tisdag. Jag tror det var mitt straff för att jag satt och slet med svenskarbetet ända in i det sista. Varför lär jag mig aldrig att börja med sådana saker i tid? Eller rättare sagt, när slutade jag vara fröken duktig? Hur som helst så kom ju onsdagen, aka skolavslutningsdagen. Rektorn höll ett jättevackert tal (det var nästan så att det ville smyga fram en liten tår). Betygen delades ut och Jonas fick presenter som tack för att han, som vår klassföreståndare och svensklärare, har så väldigt mycket tålamod med vår klass. Eftersom det vackra vädret inte riktigt ville infinna sig sprack planerna om att sticka o bada. Istället bar det av mot Kungsparken där det hann slinka ner ett par öl, spelas kubb, bli dissad för min musik, och allmänt bara snacka skit o chilla. (När jag o Alex var på väg ner i stan, på cykel, kom VÄRLDENS regnskur. 'Hejdåmascara' på trettio sekunder blankt. Sen försvann regnet. Snacka om lokala skurar). När klockan började närma sig sen eftermiddag var det dags att sticka hem om och byta kläder, sminka om sig och göra sig redo för kvällens äventyr. Klassen hade bestämt knytis i Folkets Park, och jisses vad jag hade trevligt. Sara dansade nån sorts aerobicdans, Josefin duckade för fiskmåsarna, Cornelia ägde alla på fotboll, jag käkade jordgubbar och resten bara allmänt chillade. Jag avgudar min klass. Och lagom tills vi skulle dra vidare, dvs runt 22, hade molnen spruckit upp ordentligt, och man hann ana solen innan den försvann vid horisonten. Det bar av mot Kungsparken igen, och den här gången var där bra mycket mer drag än där var på eftermiddagen. Folk överallt. En dragen Tora, en full Alexandra, och en himla massa ögongodis. Hur trevligt som helst. Ett par öl till avfyrades väl i ganska rask takt, men när polisen dök upp var det inte lika kul längre. Jag tror det tog 50 sekunder BLANKT för vår folkmassa att gå från ett 50-tal till 10-tal. Som tur var ville de bara kolla så att allt var lugnt och så att vi städade efter oss. Ryktena hade nämligen gått hela kvällen om att polisen hade rensat längs hela stranden bland ungdomarna. Tvingat folk att hälla ut sin sprit (vilket är totalt bortkastat, alla har liksom nån som kan fixa mer). Hur som haver så blev det en kort kväll för min del. Var hemma vid 01, och i säng vid 02.
Anledningen till den korta skolavslutningskvällen var att jag skulle ta tåget 07.20 till simrishamn för att se min käre bror gå ut nian. Snacka om nostalgitripp. Kan inte fatta att det är två år sen jag själv gick ut därifrån, med toppbetyg och fina kläder. Men sånt är livet, I guess. Tiden går fort. Kvällen spenderades i Brunnsparken och den årliga, traditionsenliga sommarfestivalen. Sommarfestivalen bjuder alltid på minst ett stort artistnamn, och i år var det Salem Al Fakir! Snacka om upplevelse! Han är så sjukt grym, och det roliga är att han bokades till den spelningen innan han riktigt hade hunnit slå igenom i Sverige. Som sagt, upplevelse! Och sen att man hann träffa alla människor man en gång i tiden umgicks med är bara plus i kanten. Dessutom dansade några av mina skolkompisar på scenen, vilket också är status.
Fredagen och halva gårdagen spenderade jag till största del på soffan hemma hos pappa. Hade för övrigt min första körlektion någonsin med pappa i fredags. Det gick faktiskt förvånansvärt bra efter ett tag, även om stackars bilen dog lite då och då. Det blev en kort lektion igår också, sen bar det av mot Malmö igen. Tågresan var något av det jobbigaste på hela veckan. Jag har nämligen inte hunnit varken tänka eller känna efter hur jag mår den senaste veckan. Det har inte funnits tid eller ork till det, men när man sitter i en och en halv timme och bara existerar, då kommer tankarna och känslorna vare sig man vill eller inte. Det mesta jag kände var saknad. Det var också därför som jag valde att åka till dig igår. Förlåt att jag ställer till det så väldigt, men jag tycker verkligen om dig, och jag är redo att spela efter dina regler. I alla fall ett tag. Funkar det så funkar det, och då kommer det att ha varit värt allt det här. Om det inte funkar så är det ju en klar förlust, men då kommer jag i alla fall att veta att jag gav det en ärlig chans. (Egentligen har jag så sjukligt många mer tankar runt gårdagen, men det känns säkrast att hålla det såhär. Tycker ändå att det blev ett ganska bra avslut på gårdagen trots allt. Och snälla, rara du, du får inte tro att jag vill ställa krav på dig, jag vet att jag inte har några rättigheter alls att göra det, men ha i alla fall orden i åtanke?)
Med det sagt känner jag mig redo för soffan igen (där jag har spenderat hela dagen redan). Det kommer säkert mer blogg inom kort. Det är ju sommarlov nu.
En dag i taget, eller hur var det nu?
(Bilder från skolavslutningen finns på http://iamc0ldasice.bilddagboken.se/ och på nelai's bilddagbok)
Det outhärdligt varma och vackra vädret höll såklart bara i sig måndag och tisdag. Jag tror det var mitt straff för att jag satt och slet med svenskarbetet ända in i det sista. Varför lär jag mig aldrig att börja med sådana saker i tid? Eller rättare sagt, när slutade jag vara fröken duktig? Hur som helst så kom ju onsdagen, aka skolavslutningsdagen. Rektorn höll ett jättevackert tal (det var nästan så att det ville smyga fram en liten tår). Betygen delades ut och Jonas fick presenter som tack för att han, som vår klassföreståndare och svensklärare, har så väldigt mycket tålamod med vår klass. Eftersom det vackra vädret inte riktigt ville infinna sig sprack planerna om att sticka o bada. Istället bar det av mot Kungsparken där det hann slinka ner ett par öl, spelas kubb, bli dissad för min musik, och allmänt bara snacka skit o chilla. (När jag o Alex var på väg ner i stan, på cykel, kom VÄRLDENS regnskur. 'Hejdåmascara' på trettio sekunder blankt. Sen försvann regnet. Snacka om lokala skurar). När klockan började närma sig sen eftermiddag var det dags att sticka hem om och byta kläder, sminka om sig och göra sig redo för kvällens äventyr. Klassen hade bestämt knytis i Folkets Park, och jisses vad jag hade trevligt. Sara dansade nån sorts aerobicdans, Josefin duckade för fiskmåsarna, Cornelia ägde alla på fotboll, jag käkade jordgubbar och resten bara allmänt chillade. Jag avgudar min klass. Och lagom tills vi skulle dra vidare, dvs runt 22, hade molnen spruckit upp ordentligt, och man hann ana solen innan den försvann vid horisonten. Det bar av mot Kungsparken igen, och den här gången var där bra mycket mer drag än där var på eftermiddagen. Folk överallt. En dragen Tora, en full Alexandra, och en himla massa ögongodis. Hur trevligt som helst. Ett par öl till avfyrades väl i ganska rask takt, men när polisen dök upp var det inte lika kul längre. Jag tror det tog 50 sekunder BLANKT för vår folkmassa att gå från ett 50-tal till 10-tal. Som tur var ville de bara kolla så att allt var lugnt och så att vi städade efter oss. Ryktena hade nämligen gått hela kvällen om att polisen hade rensat längs hela stranden bland ungdomarna. Tvingat folk att hälla ut sin sprit (vilket är totalt bortkastat, alla har liksom nån som kan fixa mer). Hur som haver så blev det en kort kväll för min del. Var hemma vid 01, och i säng vid 02.
Anledningen till den korta skolavslutningskvällen var att jag skulle ta tåget 07.20 till simrishamn för att se min käre bror gå ut nian. Snacka om nostalgitripp. Kan inte fatta att det är två år sen jag själv gick ut därifrån, med toppbetyg och fina kläder. Men sånt är livet, I guess. Tiden går fort. Kvällen spenderades i Brunnsparken och den årliga, traditionsenliga sommarfestivalen. Sommarfestivalen bjuder alltid på minst ett stort artistnamn, och i år var det Salem Al Fakir! Snacka om upplevelse! Han är så sjukt grym, och det roliga är att han bokades till den spelningen innan han riktigt hade hunnit slå igenom i Sverige. Som sagt, upplevelse! Och sen att man hann träffa alla människor man en gång i tiden umgicks med är bara plus i kanten. Dessutom dansade några av mina skolkompisar på scenen, vilket också är status.
Fredagen och halva gårdagen spenderade jag till största del på soffan hemma hos pappa. Hade för övrigt min första körlektion någonsin med pappa i fredags. Det gick faktiskt förvånansvärt bra efter ett tag, även om stackars bilen dog lite då och då. Det blev en kort lektion igår också, sen bar det av mot Malmö igen. Tågresan var något av det jobbigaste på hela veckan. Jag har nämligen inte hunnit varken tänka eller känna efter hur jag mår den senaste veckan. Det har inte funnits tid eller ork till det, men när man sitter i en och en halv timme och bara existerar, då kommer tankarna och känslorna vare sig man vill eller inte. Det mesta jag kände var saknad. Det var också därför som jag valde att åka till dig igår. Förlåt att jag ställer till det så väldigt, men jag tycker verkligen om dig, och jag är redo att spela efter dina regler. I alla fall ett tag. Funkar det så funkar det, och då kommer det att ha varit värt allt det här. Om det inte funkar så är det ju en klar förlust, men då kommer jag i alla fall att veta att jag gav det en ärlig chans. (Egentligen har jag så sjukligt många mer tankar runt gårdagen, men det känns säkrast att hålla det såhär. Tycker ändå att det blev ett ganska bra avslut på gårdagen trots allt. Och snälla, rara du, du får inte tro att jag vill ställa krav på dig, jag vet att jag inte har några rättigheter alls att göra det, men ha i alla fall orden i åtanke?)
Med det sagt känner jag mig redo för soffan igen (där jag har spenderat hela dagen redan). Det kommer säkert mer blogg inom kort. Det är ju sommarlov nu.
En dag i taget, eller hur var det nu?
(Bilder från skolavslutningen finns på http://iamc0ldasice.bilddagboken.se/ och på nelai's bilddagbok)
I-landsproblem.
Jag har en känsla av det här kommer bli en väldigt lång blogg med väldigt osammanhängande stycken. Du är välkommen att hoppa som du vill, och läsa det du behagar.
Kronologisk ordning har alltid varit min grej, men jag vet inte om det ens finns i röran av mina tankar idag.
Ett krossat hjärta
Jo, ni som läste mitt förra blogginlägg vet nog mycket väl att mitt hjärta gick i ungefär en miljon bitar i onsdags. Sen dess har jag varit väldigt osäker på vad jag ska känna. Jag tror det är därför som jag inte har varit ledsen. Eller jo, det är klart jag har varit ledsen, men inte alls på samma sätt som jag brukar bli. Det har snarare varit en lättnad. Nu vet jag äntligen lite av hur du tänker (eftersom du var så vänlig att berätta det för mig efter förra inlägget). Jag saknar dig fortfarande, och jag tänker inte mindre på dig för det, men nu är jag nog redo att gå vidare. Jag vet allt för väl hur jag blir om jag vägrar släppa taget och gå vidare. För det är det jag måste göra nu. Gå vidare. Jag hoppas innerligt att du fortfarande vill vara min vän, för vänskapen du har stått för det senaste halvåret är obetalbar. Men jag tror jag vill hålla det där, min vän.
Framtidstro
Såhär i studenttider är det lite svårt att låta bli att längta till sin egen student. Att se alla fullkomligt lysande ansikten, glada och lättade över att skolan är slut, den perfekta dagen, jag vill också! Champagnefrukost, visa upp sig på stan med tjo och tjim, bli uppvaktad och åka på ett sånt där härligt pimpat studentflak. Samtidigt som jag får den här längtan så fort jag ser en studentmössa eller hör en visselpipa, känner jag också en viss oro och ledsamhet över att det trots allt bara är ett år kvar. Jag tycker verkligen om min klass, och jag har en känsla av att jag kommer sakna allihop något så fruktansvärt när allt bara tar slut. Man kan lova varandra att hålla kontakten, att ses då och då, men med hur många håller det löftet egentligen? Jag vågar inte ens tänka på det. Sen kommer också ångesten. Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Det absolut lättaste alternativet är att läsa vidare, men jag tror inte jag vill göra det. Inte som det ser ut idag i alla fall. Inte direkt efter studenten. Jag vill resa. Se världen med egna ögon. Skaffa egna erfarenheter, nya vänner, kontakter. Den mest drivande tanken just nu är faktiskt Au Pair, och där kommer nästa fråga. Frankrike eller USA? Båda lockar något fruktansvärt. Men som sagt. Det är ett helt år kvar, och innan det året har gått ska jag ha hunnit klara av skolan, helst spara ihop lite pengar, och såklart; komma på vad det är jag vill. Ett år går fort. Alldeles för fort.
I-landsproblem
Det är pinsamt vad jag är bortskämd egentligen. Så inbiten i det svenska samhället, ett i-land. Jag menar inte bortskämd som i att jag får allt jag pekar på, utan som i bekvämligheten att kunna klaga på saker som är så självklara för mig, men önskedrömmar för andra. Den här veckans i-landsproblem har varit ovanligt många, må jag få säga. Dålig skollunch, långa håltimmar, hårfärg som inte vill bli rätt, nagellacksremovern tog slut (världens undergång), datorn har varit seg, jag har bränt mig i solen och har numera ganska oattraktiva märken efter ett visst linne, spindlar invaderar mitt rum lite som de behagar (eftersom jag har öppet där dygnet runt numera), min iPod har för lite minne, mitt svarta nagellack är slut, min mascara har börjat bli torr, jag har skoskav and it goes on and on and on and.... ja, du fattar. Jag och mina världsliga problem.
Sommartider
Var en sväng i stan i morse för att hämta en film som Emma hade glömt ge till mig i går. Det tog nog inte mer än 12 minuter att cykla hela vägen, och jag tror helt klart det beror på det underbara väder vi har kunnat njuta av de senaste dagarna. Högsommarvärme är bara förnamnet. Dessvärre bränner jag min ljusa hy ganska lätt, och måste därför varje morgon smörja in mig med SPF 30, vilket är ett projekt i sig. I alla fall, när jag sen skulle cykla hem igen så doftade det bara av fläder överallt. Jag älskar den doften. Så söt, men ändå så frisk. Då är det sommar för mig, när flädern blommar. Sen fick jag ett litet ryck vid 17-tiden att jag skulle sticka till simrishamn för att möta upp mina gamla favoriter. Var i s-hamn vid 19.00, och åkte därifrån igen vid 23.00. Kort men kul, och årets första dopp blev det också. Vid 21.00-tiden var det fortfarande ca 18° i havet (redan, det är fortfarande tidigt på säsongen och det går redan att bada utan att man dör av köldskador). Att sitta där på stranden var en helsjuk nostalgitripp. Älskar solnedgången där. Eftersom solen inte går ner bakom vattnet hinner det få en sån där härlig rosa/lila ton. Me like. Hoppas att det blir några sånna kvällar till i sommar! Dessutom var det fortfarande varmt i luften när jag kom till malmö. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl, men nejdå, nu gör sommarvärmen sig påmind. Härligt värre.
Allmänt
- Jag gillar att klaga, men nu hade jag tänkt bespara er det nu. Imorgon (eller rättare sagt om några timmar) ska jag försöka skriva ett helt arbete på en dag. Ska ju bli intressant att se om det går.
- Olof är hemma igen, efter ett år i USA. Kändes plötsligt som om du aldrig hade åkt.
- Det märks att mamma inte har varit hemma på ett tag, bortskämd som man är. Jag har i alla fall överlevt, till och med fått maten serverad idag.
- På onsdag är det skolavslutning, bad, FEST och alkoholkonsumtion som gäller. Sen är det tåget 07.15 på torsdag morgon för att se min käre bror gå ut nian (och alla småtöser såklart).
- Jag saknar min kamera (pappa tog den med sig på äventyr på Sweden Rock Festival).
- Jag tror jag har lyckats bränna mig UNDER fötterna, hur man nu lyckas med det?
- Och nu ropar sängen. Är så trött att ögonen går i kort.
Fast du, du är rätt söt ändå.
Kronologisk ordning har alltid varit min grej, men jag vet inte om det ens finns i röran av mina tankar idag.
Ett krossat hjärta
Jo, ni som läste mitt förra blogginlägg vet nog mycket väl att mitt hjärta gick i ungefär en miljon bitar i onsdags. Sen dess har jag varit väldigt osäker på vad jag ska känna. Jag tror det är därför som jag inte har varit ledsen. Eller jo, det är klart jag har varit ledsen, men inte alls på samma sätt som jag brukar bli. Det har snarare varit en lättnad. Nu vet jag äntligen lite av hur du tänker (eftersom du var så vänlig att berätta det för mig efter förra inlägget). Jag saknar dig fortfarande, och jag tänker inte mindre på dig för det, men nu är jag nog redo att gå vidare. Jag vet allt för väl hur jag blir om jag vägrar släppa taget och gå vidare. För det är det jag måste göra nu. Gå vidare. Jag hoppas innerligt att du fortfarande vill vara min vän, för vänskapen du har stått för det senaste halvåret är obetalbar. Men jag tror jag vill hålla det där, min vän.
Framtidstro
Såhär i studenttider är det lite svårt att låta bli att längta till sin egen student. Att se alla fullkomligt lysande ansikten, glada och lättade över att skolan är slut, den perfekta dagen, jag vill också! Champagnefrukost, visa upp sig på stan med tjo och tjim, bli uppvaktad och åka på ett sånt där härligt pimpat studentflak. Samtidigt som jag får den här längtan så fort jag ser en studentmössa eller hör en visselpipa, känner jag också en viss oro och ledsamhet över att det trots allt bara är ett år kvar. Jag tycker verkligen om min klass, och jag har en känsla av att jag kommer sakna allihop något så fruktansvärt när allt bara tar slut. Man kan lova varandra att hålla kontakten, att ses då och då, men med hur många håller det löftet egentligen? Jag vågar inte ens tänka på det. Sen kommer också ångesten. Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Det absolut lättaste alternativet är att läsa vidare, men jag tror inte jag vill göra det. Inte som det ser ut idag i alla fall. Inte direkt efter studenten. Jag vill resa. Se världen med egna ögon. Skaffa egna erfarenheter, nya vänner, kontakter. Den mest drivande tanken just nu är faktiskt Au Pair, och där kommer nästa fråga. Frankrike eller USA? Båda lockar något fruktansvärt. Men som sagt. Det är ett helt år kvar, och innan det året har gått ska jag ha hunnit klara av skolan, helst spara ihop lite pengar, och såklart; komma på vad det är jag vill. Ett år går fort. Alldeles för fort.
I-landsproblem
Det är pinsamt vad jag är bortskämd egentligen. Så inbiten i det svenska samhället, ett i-land. Jag menar inte bortskämd som i att jag får allt jag pekar på, utan som i bekvämligheten att kunna klaga på saker som är så självklara för mig, men önskedrömmar för andra. Den här veckans i-landsproblem har varit ovanligt många, må jag få säga. Dålig skollunch, långa håltimmar, hårfärg som inte vill bli rätt, nagellacksremovern tog slut (världens undergång), datorn har varit seg, jag har bränt mig i solen och har numera ganska oattraktiva märken efter ett visst linne, spindlar invaderar mitt rum lite som de behagar (eftersom jag har öppet där dygnet runt numera), min iPod har för lite minne, mitt svarta nagellack är slut, min mascara har börjat bli torr, jag har skoskav and it goes on and on and on and.... ja, du fattar. Jag och mina världsliga problem.
Sommartider
Var en sväng i stan i morse för att hämta en film som Emma hade glömt ge till mig i går. Det tog nog inte mer än 12 minuter att cykla hela vägen, och jag tror helt klart det beror på det underbara väder vi har kunnat njuta av de senaste dagarna. Högsommarvärme är bara förnamnet. Dessvärre bränner jag min ljusa hy ganska lätt, och måste därför varje morgon smörja in mig med SPF 30, vilket är ett projekt i sig. I alla fall, när jag sen skulle cykla hem igen så doftade det bara av fläder överallt. Jag älskar den doften. Så söt, men ändå så frisk. Då är det sommar för mig, när flädern blommar. Sen fick jag ett litet ryck vid 17-tiden att jag skulle sticka till simrishamn för att möta upp mina gamla favoriter. Var i s-hamn vid 19.00, och åkte därifrån igen vid 23.00. Kort men kul, och årets första dopp blev det också. Vid 21.00-tiden var det fortfarande ca 18° i havet (redan, det är fortfarande tidigt på säsongen och det går redan att bada utan att man dör av köldskador). Att sitta där på stranden var en helsjuk nostalgitripp. Älskar solnedgången där. Eftersom solen inte går ner bakom vattnet hinner det få en sån där härlig rosa/lila ton. Me like. Hoppas att det blir några sånna kvällar till i sommar! Dessutom var det fortfarande varmt i luften när jag kom till malmö. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl, men nejdå, nu gör sommarvärmen sig påmind. Härligt värre.
Allmänt
- Jag gillar att klaga, men nu hade jag tänkt bespara er det nu. Imorgon (eller rättare sagt om några timmar) ska jag försöka skriva ett helt arbete på en dag. Ska ju bli intressant att se om det går.
- Olof är hemma igen, efter ett år i USA. Kändes plötsligt som om du aldrig hade åkt.
- Det märks att mamma inte har varit hemma på ett tag, bortskämd som man är. Jag har i alla fall överlevt, till och med fått maten serverad idag.
- På onsdag är det skolavslutning, bad, FEST och alkoholkonsumtion som gäller. Sen är det tåget 07.15 på torsdag morgon för att se min käre bror gå ut nian (och alla småtöser såklart).
- Jag saknar min kamera (pappa tog den med sig på äventyr på Sweden Rock Festival).
- Jag tror jag har lyckats bränna mig UNDER fötterna, hur man nu lyckas med det?
- Och nu ropar sängen. Är så trött att ögonen går i kort.
Fast du, du är rätt söt ändå.
Tomrum
Varför lär jag mig aldrig? Nu kommer jag återigen ligga en hel natt utan sömn. Det är mitt eget fel. Jag lät mig själv hoppas och drömma. Trodde jag var viktig. Jag förstår att du inte heller sitter i den bästa av sitsar, men jag... Det här är för mycket. För överväldigande. Fan.
Visste du att tårar är varma, smakar salt och svider något så fruktansvärt efter ett tag?
Det är skillnad på förväntningar och förhoppningar. Jag hade ALDRIG några förväntningar, däremot (uppenbarligen) alldeles för många förhoppningar. Det är nog inte lönt att du hör av dig på resten av veckan. Jag kommer i alla fall inte göra det. Du måste komma på vad det är du vill, och med vem. Jag förebrår dig inte om du går tillbaka till henne, du sa ju det själv;
Du älskarhenne.
Visste du att tårar är varma, smakar salt och svider något så fruktansvärt efter ett tag?
Visste du att tårar är varma, smakar salt och svider något så fruktansvärt efter ett tag?
Det är skillnad på förväntningar och förhoppningar. Jag hade ALDRIG några förväntningar, däremot (uppenbarligen) alldeles för många förhoppningar. Det är nog inte lönt att du hör av dig på resten av veckan. Jag kommer i alla fall inte göra det. Du måste komma på vad det är du vill, och med vem. Jag förebrår dig inte om du går tillbaka till henne, du sa ju det själv;
Du älskar
Stressfeber.
Alltid samma ångest att återberätta en sådan händelserik vecka med så få ord som möjligt, för att det inte ska bli för jobbigt att läsa. Jag ska i alla fall ge det en chans, och jag kommer skita i om det blir en halv uppsats, för jag behöver få allt ur huvudet. It's my way or the high way, dear.
Hela veckan gick åt att sätta klar "redovisningen" (aka föreställningen), och jag måste erkänna; jag var en av dem som var mest negativt inställd till att det skulle bli nått bra av det. Måndagen och tisdagen spenderades i aulan, ljud, ljus och övergångar mellan nummerna skulle sättas. Onsdagen var en riktigt påfrestning då vi var i skolan i ungefär 12 timmar (ganska ohumant om du frågar mig, men det gav ju goda resultat, så jag ska nog inte klaga). Man tappar allt vad tidsperspektiv heter när man befinner sig i samma rum, med scenbelysning, en hel dag. Alla förberedelser tog också sin tid. Att döpa föreställningen var också ett projekt i sig. "Ljugarbänken" blev namnet till slut, och ja, det var verkligen ett passande namn. Bänkarna var nämligen vår röda tråd. Klädombyte? Mitt på scenen, faktiskt. Det gick, och det var rätt kul oftast. På torsdagen var det preimär, och nervositeten gjorde sig påmind. Var lite smårädd att jag höll på att bli sjuk, kände mig lite småkrasslig i halsen. Jag blev lite besviken över att där inte var mer publik än där var, men det var lika roligt ändå. Jag älskar att stå på scen, och lovord är alltid lika kul att höra. 'Originellt' var något vi fick höra många gånger. Vi hade två föreställningar den dagen, och när jag kom hem tänkte jag bara "JA, hela dagen har inte gått än, det gör inget om jag sitter i soffan en timme och bara tar det lugnt" (jag hade nämligen tänkt dra iväg en stund på kvällen). Självklart lyckades jag somna där, i soffan, och vaknade 2 timmar senare, med feber. SUCK, liksom. Jaha, där var den kvällen förstörd, sorry babe! Jag gick o la mig igen i hopp om att febern skulle ge med sig över natten, men icke. Feber, hosta och massa snor plågade min fredag. Tur att jag inte började förrän lite efter 15.00 (föreställning på kvällen). Hög som ett hus på olika piller intog jag scenen, och det det gick faktiskt rätt så bra. Jag överlevde i alla fall, även om Alex höll på att välta oss båda genom att trampa på mina byxor i en av danserna!
Självklart kommer inte så mycket dans utan skador. Vi alla var mer eller mindra slitna hela veckan. Var det inte ren utmattning och trötthet så var det ryggar, fötter eller armar, och var det inte förkylningar och feber så var det muskelhinneinflammation. Men vi överlevde, och vi gjorde det med flaggan i topp! Att umgås så intensivt med samma personer under flera dagar gör att man kommer varandra närmre automatiskt. ES2c, ni är underbara!! Jag är så glad att jag har er!
Nu är det bara 10 dagar kvar till skolavslutningen, vilket också innebär 10 dagar kvar att påbörja, genomföra och avsluta ett apstort svenskarbete. Massa ångest, men det måste ju bli gjort, så det är bara att sätta igång. Det lär nog inte bli så mycket festande för min skull den här veckan ändå, så det är bara att utnyttja tiden på bästa sätt (för DET är ju min starka sida *host*).
Den senaste tiden har jag klagat mer än vanligt, och jag vet att många av mina vänner börjar bli sjukt trött på mig, men tack för att ni står ut! Som sagt, ni betyder massa mycket!
Det här får räcka med blogg för idag, för nu ska jag slänga mig på soffan och trycka i mig mer chips. So long, dear.
Hela veckan gick åt att sätta klar "redovisningen" (aka föreställningen), och jag måste erkänna; jag var en av dem som var mest negativt inställd till att det skulle bli nått bra av det. Måndagen och tisdagen spenderades i aulan, ljud, ljus och övergångar mellan nummerna skulle sättas. Onsdagen var en riktigt påfrestning då vi var i skolan i ungefär 12 timmar (ganska ohumant om du frågar mig, men det gav ju goda resultat, så jag ska nog inte klaga). Man tappar allt vad tidsperspektiv heter när man befinner sig i samma rum, med scenbelysning, en hel dag. Alla förberedelser tog också sin tid. Att döpa föreställningen var också ett projekt i sig. "Ljugarbänken" blev namnet till slut, och ja, det var verkligen ett passande namn. Bänkarna var nämligen vår röda tråd. Klädombyte? Mitt på scenen, faktiskt. Det gick, och det var rätt kul oftast. På torsdagen var det preimär, och nervositeten gjorde sig påmind. Var lite smårädd att jag höll på att bli sjuk, kände mig lite småkrasslig i halsen. Jag blev lite besviken över att där inte var mer publik än där var, men det var lika roligt ändå. Jag älskar att stå på scen, och lovord är alltid lika kul att höra. 'Originellt' var något vi fick höra många gånger. Vi hade två föreställningar den dagen, och när jag kom hem tänkte jag bara "JA, hela dagen har inte gått än, det gör inget om jag sitter i soffan en timme och bara tar det lugnt" (jag hade nämligen tänkt dra iväg en stund på kvällen). Självklart lyckades jag somna där, i soffan, och vaknade 2 timmar senare, med feber. SUCK, liksom. Jaha, där var den kvällen förstörd, sorry babe! Jag gick o la mig igen i hopp om att febern skulle ge med sig över natten, men icke. Feber, hosta och massa snor plågade min fredag. Tur att jag inte började förrän lite efter 15.00 (föreställning på kvällen). Hög som ett hus på olika piller intog jag scenen, och det det gick faktiskt rätt så bra. Jag överlevde i alla fall, även om Alex höll på att välta oss båda genom att trampa på mina byxor i en av danserna!
Självklart kommer inte så mycket dans utan skador. Vi alla var mer eller mindra slitna hela veckan. Var det inte ren utmattning och trötthet så var det ryggar, fötter eller armar, och var det inte förkylningar och feber så var det muskelhinneinflammation. Men vi överlevde, och vi gjorde det med flaggan i topp! Att umgås så intensivt med samma personer under flera dagar gör att man kommer varandra närmre automatiskt. ES2c, ni är underbara!! Jag är så glad att jag har er!
Nu är det bara 10 dagar kvar till skolavslutningen, vilket också innebär 10 dagar kvar att påbörja, genomföra och avsluta ett apstort svenskarbete. Massa ångest, men det måste ju bli gjort, så det är bara att sätta igång. Det lär nog inte bli så mycket festande för min skull den här veckan ändå, så det är bara att utnyttja tiden på bästa sätt (för DET är ju min starka sida *host*).
Den senaste tiden har jag klagat mer än vanligt, och jag vet att många av mina vänner börjar bli sjukt trött på mig, men tack för att ni står ut! Som sagt, ni betyder massa mycket!
Det här får räcka med blogg för idag, för nu ska jag slänga mig på soffan och trycka i mig mer chips. So long, dear.