Malin -

Jag kände för ett par timmar sen att jag var tvungen att skriva blogg. Låta orden rinna ur mig som sand i timglas. Vad händer när jag väl sätter mig vid datorn? Det ska jag berätta för dig; orden försvinner. De försvinner ur mitt huvud, bort från skärmen och allt blir suddigt, ungefär som grötig dimma. Jag orkar varken tänka eller känna, och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt.

Jag minns de dagar då jag kunde skriva tusen ord om något så litet som en blick från rätt person. Jag minns hur jag kunde måla liknelser med orden som om det var det enklaste i världen. Jag minns hur jag kunde beröra till tårar genom mina ord. Nu är mina ord borta. Mina tankar är så väldigt avlägsna. Det är som att befinna sig i ett vakuum. Orden är ju jag. Jag är orden. Jag vet inte vem jag är utan dem. Kan man finna sig själv, sin identitet, i något så obskyrt som språket du lever och andas?

Ibland tappar jag fotfästet. Jag faller och faller och varje gång känns det som att underlaget jag faller mot blir hårdare och hårdare. Det är tur att jag inte faller så ofta längre. Just idag är dock en sådan dag. Jag vet inte riktigt vem jag är, för jag tappade mina ord, och orden är jag.

Aldrig förr har Nils Ferlin känts så aktuell som denna iskalla natt:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.