Katastrofala psykbryt.
Jag är en märklig människa. Antingen går jag och bygger upp ett berg av känslor under en längre tid tills jag till slut spricker och bara precis går sönder, eller så kommer min mentala kraschlandning helt och hållet utan förvarning. Imorse skedde den totala kombinationen av ett par dagars samlande och plötsligt utfall. Jag bröt ihop. Jag grät nog i en timme. Tårarna tog aldrig slut. Jag ville bara gå och gömma mig.
Men jag är superwoman. Jag torkar tårarna, lägger lite ny mascara, sträcker på ryggen och avfyrar det största leendet jag har. Det är bara lite mycket just nu. Det går över igen.
Den egentliga frågan är nog något i stil med; Hur länge orkar jag den här gången? Jag tror att jag ibland verkar mer säker än vad jag verkligen är. Det känns som att jag bär världen på min axlar, när jag trots allt borde vara den som har världen framför mig.
Högst troligen har jag tagit mig vatten över huvudet. Högst troligen kommer jag inte att orka lika länge den här gången. Fast den här gången har jag en plan. Planerad och klar in i minsta detalj, och eftersom att saker och ting aldrig går som planerat så kan vi ju räkna med fler misslyckand från fröken ta-sig-vatten-över-huvudet.
Men jag är superwoman. Jag är stark, jag klarar allt, sträcker på ryggen och avfyrar det största leendet jag har. Det är bara lite mycket just nu. Det går över igen.
Lönen är bra. Arbetstiderna suger. Jobbkamraterna verkar trevliga såhär långt. Det är lååångt till personalingången (minst 1 km). Nämnde jag att lönen är bra?
Fröken Gnäll i all ära, men vad hände med "Tänk positivt"?
Men jag är superwoman. Jag torkar tårarna, lägger lite ny mascara, sträcker på ryggen och avfyrar det största leendet jag har. Det är bara lite mycket just nu. Det går över igen.
Den egentliga frågan är nog något i stil med; Hur länge orkar jag den här gången? Jag tror att jag ibland verkar mer säker än vad jag verkligen är. Det känns som att jag bär världen på min axlar, när jag trots allt borde vara den som har världen framför mig.
Högst troligen har jag tagit mig vatten över huvudet. Högst troligen kommer jag inte att orka lika länge den här gången. Fast den här gången har jag en plan. Planerad och klar in i minsta detalj, och eftersom att saker och ting aldrig går som planerat så kan vi ju räkna med fler misslyckand från fröken ta-sig-vatten-över-huvudet.
Men jag är superwoman. Jag är stark, jag klarar allt, sträcker på ryggen och avfyrar det största leendet jag har. Det är bara lite mycket just nu. Det går över igen.
Lönen är bra. Arbetstiderna suger. Jobbkamraterna verkar trevliga såhär långt. Det är lååångt till personalingången (minst 1 km). Nämnde jag att lönen är bra?
Fröken Gnäll i all ära, men vad hände med "Tänk positivt"?
Kommentarer
Trackback