Jag tappade fokus, lät stunden svepa mig från marken. Vad jag inte visste är hur jävla svårt det är att hitta fotfäste igen.

Allting snurrar. Fort, neråt, utåt. Varende fiber i det som skulle kunna vara min själ gör ont, och jag är så jävla vilsen. Hur kunde jag, som ju alltid har varit så säker på min sak, låta så banala ting som nuet beröva mig min essens?

Min inre kompass snurrar helt utan kontroll. Det finns ingen pol, ingen motpol, ingen stabil punkt. Det finns bara vilsna blickar och tårar som aldrig tycks ta slut. Jag är 21 år gammal. Jag borde inte ha de här problemen. Borde njuta av frihet och ungdom. Borde se världen.

Jag vet inte längre vem jag är. Vad jag vill. Var jag hör hemma. Det skapar ångest och en innerlig önskan om klarhet. Vem vänder man sig till, när jag är den som alla i min närhet vanligen vänder sig till? Jag är ju superwoman. Jag är ju den starka, den stabila.

Idag är jag ingenting. En grå prick på ingens karta.

Det händer - fort, långsamt, plötsligt, inte alls.

Min värld är upp och ner. Jag faller. Nu inväntar jag med spänning på landningen. Vem blir det som fångar upp mig till slut, när allt snurrar så fort att livet slår bakut?

Jag har inga tårar kvar. Bara ord. Ord som inte borde delas med hela världen.

Jag är livrädd för att skriva här igen. Det är nästan ett halvår sen sist, och det har hunnit hända så mycket sedan dess. Jag tror inte att jag ens kommer att försöka återberätta allt. Det kommer att sluta med en roman som bara jag själv har tålamod nog att läsa. Jag skapade ett sidoprojekt, en annan blogg, som jag trodde skulle få mig att känna/skapa/diskutera inspiration. Den var kul i en månad, give or take.

Nu är jag här, livrädd för att skriva i min egen blogg. Jag är rädd för att orden ska svika mig igen, som de så inte så snällt gjort en längre tid.

Jag kan tillägga att jag dricker alldeles för lite vin, umgås alldeles för lite med folk och gnäller fortfarande lite för mycket (det hjälper inte att ha ett jobb värdig en riktig kraftkarl). Men jag mår bra. Trots att jag dricker för lite vin.

Jag vill skriva om den fantastiska vår som vi fick så plötsligt att träden fick växtvärk. Jag vill skriva om att jag redan har hunnit få årets första solbränna och att jag firade påsk på Bakken. Jag vill skriva om hur gärna jag vill ha kompisgäng som bara är mitt och att vi alltid umgås. Jag vill så jävla mycket, men någonstans tar krafterna slut, och det är de där krafterna jag ska försöka finna i närmsta. Kanske behöver jag bara ett rejält glas vin, ändå?

Jag hoppades på att få komma ut och dansa idag. Det blev inte så. Avbokningar. Nu sitter jag här och tycker lagom synd om mig själv. Tror att jag går ut en sväng i solen istället.

Vi kanske hörs snart igen.

Jag borde ta fler bilder. Jag borde publicera och dela fler bilder. Det finns inte mycket bilder på mig från det senaste året. Inte för att att jag eftersträvar att finnas med på bild, men själva grejen.

Jag köpte mig en ny kamera för ett tag sen. Kanske dags att börja använda det?

För övrigt dricker jag alldeles för lite vin (borträknat den senaste veckan då det blivit oförskämt mycket). Det ska vi tusan ta mig göra ändring på! Det vankas vin imorgon också! Jag gillar det.

Nu fattas bara lite grym musik, och jag är taggad!

Hopp i säng!

*svordomar*

...

*lite fler svordomar*

...

Dumdidumdidum. Gonatt!

Boken som förändrade mitt sätt att se på livet säger: Det är som det är och det blir som det blir. Jag har försökt att tänka i de banorna lite extra den senaste veckan då skolan börjar bli ganska tung nu inför terminavslut med allt vad det innebär. Därför sjunger jag med i låtarna på radion, så högt och falskt jag kan, dansar till ljudet av grävmaskinerna vid skolan och jag ler lite extra. Det är lättare att att känna sig pepp genom att göra andra pepp. Tag mina ord när jag säger att falsksång är smittsamt och att alla till slut gungar med lite till rytmen av bök och stök.

Jag är lagom trött på ISO-certifieringar, processflöden och webb-användbarhet. Jag är lite extra trött på jobb. Däremot ser jag alltid fram emot att gå till skolan. Jag lär mig massvis med nya saker varje dag och när det dyker upp en gästföreläsare som rockar hela min värld är veckan gjord!

Nu tänker jag mysa ner mig i soffan med min vackre Jesper, med hembakad rabarberpaj och vaniljvisp! Vardagslyx på allra högsta nivå!

Melodin är lika bekant varje gång. Ändå låter den aldrig likadant två gånger. Jag talar förstås om regnet. Regnets trummande, smattrande och fallande ljud skapar många känslor. Gott och blandat, såklart. Sålänge det finns en ruta mellan mig och regnet så vet jag inget bättre. När regnet istället upplevs i kombination med vind och kyla blir det genast dagens irritationsmoment. Ja, aldrig är man väl nöjd.

Söndag i vanlig ordning känns bra. Söndag utan jobb känns lyxigt. Långfrukost följt av shopping (eller ja, inte för min del, men det goda sällskapet bjuder jag gärna på), fika med "svärföräldrar", och sedan kaffe med min egen kära mor, det är kvalitet.

Imorgon följer måndag i söndagens spår. På schemat står skola. Jag ser framemot det.

Det kommer som en chock varje gång. Årstiderna. De avlöser varandra omärkbart. Plötsligt har löven inte bara hunnit bli brinnande röda, utan också falla av och blåsa bort. Solfyllda dagar och ljumma nätter ersätts med snålblåst och mörker. Solbrända axlar täcks av tre lager kläder och helst en extra halsduk. Bara ben är inte att tänka på...

Återigen blir jag påmind om hur fort livet springer. Detta är ett maratonlopp jag aldrig kommer kunna träna mig inför, inte för att jag har för avsikt att börja träna för ett faktiskt maratonlopp. Poängen är dock densamma. Jag måste påminna mig själv om att stanna upp ibland. Stanna upp och bara njuta av stunden. Av livet. Livet får gärna vara ett maraton, men jag tänker promenera hela vägen, och lukta på blommorna på vägen.

Nu tänker jag tända ytterliggare ett doftljus, och njuta av livet bredvid mannen i mitt liv. Godnatt.

Jag är rädd. Rädd för att vara tråkig, dålig och ensam. Ibland känner jag mig just så. Sen kommer jag på mig själv med att vara så himla dum. Jag är inte tråkig (folk skrattar ju åt mig hela tiden...), jag klarar mig faktiskt utmärkt både i skola och med jobb, och jag har Jesper. Fantastiske, underbare, älskade Jesper.

Jag skriver inte här längre av tidigare nämnda anledningar. Jag är rädd för att skriva knäckebrödsblogg, att mitt liv är tråkigt och enformigt. Jag är rädd för att ingen läser längre, att jag har passerat bäst-före-datum. Sen kommer jag på mig själv med att vara så himla dum. Jag är en kvinna i mina bästa år! Jag har alltid fler bollar i luften än min stressmage egentligen klarar, men alla som känner mig vet att jag arbetar bäst under stress. Om inget annat så läser i alla fall mamma min blogg! Hon är min största idol, så det är egentligen tillräckligt!

På tal om mamma så har jag, enligt mig själv, gjort en helt fantastisk insats! Jag har med ekonomisk hjälp från store lillebror och pappa köpt en hund till henne. En liten, kolsvart westiepoo! Den får hon hem på onsdag. Han heter Prince och är helt otroligt söt! Tack Anna, för att du har uppfyllt en av mammas innersta önskningar!

"I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå."

Jag vill inte gå runt och vara rädd. Det är slöseri med tid. Jag vill se världen. Jag vill vara närvarande här och nu. Jag vill se livets sanna potential. Jag tror att jag är på god väg.

Jag har rätt att rösta, och det har jag gjort. Det kändes väldigt bra.

Jag valvakar. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bry mig om denna kväll, men det gör jag. I skrivande stund är det ett hårresande race mellan S och M. Just nu skiljer det 0,8 procentenheter. SD har kvalificerat sig in i riksdagen. Det är tragisk och ett stort steg bakåt för vårt land.

Oavsett om du har röstat rött, grönt, blått eller för all del rosa, så har du röstat vettigt, för de alla eftersträvar framåtgående utveckling på sina sätt. Vad jag inte förstår är hur ett så konservativt parti som SD ens får lov att finnas bland valsedlarna. Jag trodde att livet handlade om att vara en god medmänniska, en god granne, och framför allt, att vara öppen för världen.

Det känns som att svenskarna sviker den svenska mentaliteten om att vara godhjärtad. Det gör mig hemskt besviken och rent utav förbannad.

Nu tänker jag titta färdigt på valvakan med fortsatt besvikelse i hjärtat. År 2010 skulle ha varit framgångens årtionde. Ack, vad fel det blev.

(Rött eller blått spelar mig egentligen ingen större roll. Jag vill bara ha ett mänskligt Sverige)

Det regnade mycket i Stockholm den helgen, men jag hade kul ändå! Tråkigt att jag var tvungen att slänga mina favoritskor dock.

Emellanåt känner jag mig vilsen. Den enda fungerande kompassen jag har just nu heter Jesper. Jag är glad att jag har dig, och att du står ut med mina knasiga utbrott. Det känns som att jag aldrig kan förklara min kärlek till dig tillräckligt bra eller ofta.

På måndag börjar skolan. Jag längtar! Jag känner kreativiteten bubbla.

Förlåt för min onödiga knäckebrödsblogg-uppdatering. Jag behövde bara göra något åt min rastlöshet.

(och det blir som det blir). Jag läser just nu en av de bästa böckerna jag någonsin har haft nöjet att lägga vantarna på: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den är rolig och fängslande, och mycket tänkvärd. Att jag dessutom fick den för en billig peng på ica tackar vi ju inte nej till!

Jag hade en kort semester där i slutet av juni någon gång, och jag minns den knappt. Jag har sen dess vänt och vridit på dygnets timmar bara för att jobba ihjäl mig och ändå lyckas få ett par timmars sömn. Nu har jag bara en veckas extremt slit kvar, sen återgår jag till karusellen jobb-SKOLA-jesper. Som jag längtar! Det kommer att innebära mer än våra "10 minuters-sessioner" att umgås.

Detta är för övrigt min första helt lediga helg sen jag kom tillbaka från semestern. Tji fick jag som trodde att den skulle innebära lördagsmys med långfrukost, följt av storhandling på ica och lyxig middag med vin i massor; allt detta med min fantastiske pojkvän. Istället tar vi om ett par timmar tåget mot blekinge, därifrån bil mot stockholm, och invaderar årets fetaste rockfestival sonisphere! Vi båda hade turen att bli funktionärer (vilket innebär gratis inträde och gratis mat och eventuellt personliga hälsningar från diverse rockers). Det enda tråkiga med denna lösning är att vi fick avlösande skift, men det ska bli kul ändå!

Jag är inte svår på att göra mig vän med nya människor. Kanske är det just miljöombyte jag behöver? Jag har definitivt inget emot att jobba mig genom festivalen (jag tycker faktiskt nästan det är skönt att ha "rätt" att säga till folk att kliva ner från varandras axlar, och inte vara den sura, tjuriga tjejen i folkhavet). Folk behöver ju inte komma till skada i onödan, liksom. Hönsmamma, någon? Nejdå...

Ibland önskar jag att jag kunde skaka av mig onödiga kommentarer lika lätt som att dra handen genom håret. Livet hade nog varit mycket roligare då, så att det tänker jag minsann lära mig snarast möjligast. Bara för att jag har skinn på näsan och inte tar åt mig skit, så finns det ändå något med de där onödiga kommentarerna som kan sitta och gnaga som ett skavsår i evigheter. Galet onödigt tidsfördriv, om du frågar mig.

Trots att det har gått en knapp månad sen sista uppdateringen så har det likväl blivit för lite vin, för lite grillande och för lite livsnjutande i övrigt. Det är tråkigt. Det ska jag göra ändring på :)

På återseende efter helgen (eller om en månad igen).