Malin -

Jag har växtvärk i själen. Jag har alltid fått höra att jag är lillgammal, att jag låter äldre än vad jag faktiskt är. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag inte vet ett jävla skit om livet. Jag har gått och väntat på att livet ska börja, så fort jag börjar på det där jobbet, så fort jag flyttar ihop med den där kärleken, så fort jag hittar fotfäste. Jag har varit vuxen i själen i många år, i hjärtat nästan lika länge men min hjärna har precis börjat fatta att livet är det som händer medan man planerar andra saker.

 

Varför ska det vara så förbannat svårt att njuta av nuet, särskilt när nuet är det enda säkra som finns i livet? Just nu sitter jag i en härlig soffa, i ett snyggt inrett hem, som jag delar med en man som jag älskar av hela mitt hjärta, och det enda jag kan tänka på är att jag inte har råd att äta ute eller köpa nya kläder, att min sambo oftast har planer som inte involverar mig på helgkvällarna och att jag är ensam. Men jag är inte ensam. Egentligen. Eller jo, i nuet. Men varför måste det vara en negativ känsla?

 

Jag har växtvärk i själen för jag känner att jag är ämnad för något stort, något som inte riktigt vill avslöja sig självt eller blomma ut än. Livet började för 25 år sen och det enda jag kan tänka på är att så fort ekonomin stabiliserar sig, då! DÅ börjar livet. Jag får så dåligt samvete när jag tänker så. Jag äter mig mätt varje dag. Jag har hela och rena kläder. Jag har ett jobb. Jag älskar. Jag blir älskad. Livet började för så länge sen. Varför plågar nuet mig då?

 

Jag är ett med nuet när jag tittar på de solgula rapsfälten och tuggummirosa körsbärsträden, när solen drar sin sista suck lite senare för varje dag som går, när jag ser mina vänner skratta, när jag glömmer bort mina måsten. Jag önskar att jag kunde uppskatta mina privilegier oftare och utan att få dåligt samvete. Det är okej att ha det bra. Och att drömma om något bättre.

 

Jag heter Malin. Jag är 24 år gammal. Och jag har växtvärk i själen.