Malin -

Jag är rädd. Rädd för att vara tråkig, dålig och ensam. Ibland känner jag mig just så. Sen kommer jag på mig själv med att vara så himla dum. Jag är inte tråkig (folk skrattar ju åt mig hela tiden...), jag klarar mig faktiskt utmärkt både i skola och med jobb, och jag har Jesper. Fantastiske, underbare, älskade Jesper.

Jag skriver inte här längre av tidigare nämnda anledningar. Jag är rädd för att skriva knäckebrödsblogg, att mitt liv är tråkigt och enformigt. Jag är rädd för att ingen läser längre, att jag har passerat bäst-före-datum. Sen kommer jag på mig själv med att vara så himla dum. Jag är en kvinna i mina bästa år! Jag har alltid fler bollar i luften än min stressmage egentligen klarar, men alla som känner mig vet att jag arbetar bäst under stress. Om inget annat så läser i alla fall mamma min blogg! Hon är min största idol, så det är egentligen tillräckligt!

På tal om mamma så har jag, enligt mig själv, gjort en helt fantastisk insats! Jag har med ekonomisk hjälp från store lillebror och pappa köpt en hund till henne. En liten, kolsvart westiepoo! Den får hon hem på onsdag. Han heter Prince och är helt otroligt söt! Tack Anna, för att du har uppfyllt en av mammas innersta önskningar!

"I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå."

Jag vill inte gå runt och vara rädd. Det är slöseri med tid. Jag vill se världen. Jag vill vara närvarande här och nu. Jag vill se livets sanna potential. Jag tror att jag är på god väg.