Nonsens.

Jag ville skriva ett långt och hjärtskärande blogginlägg om hur mycket det här är ditt fel. Saken är den att det är lika mycket mitt eget fel. Som sagt, blandade känslor. Ena stunden önskar jag att vi hade lagt ner alltihop efter första fiaskot, och andra stunden önskar jag att jag hade dig här. Vi måste göra något av det här snart, annars kommer det att gå lika illa som första gången. Jag vet inte om jag klarar att förlora dig. Du betyder alldeles för mycket för det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback