När tiden springer iväg.
... men livet står still. Vad gör man då?
Står man och tittar på, eller försöker man förgäves springa ikapp?
Den där konstanta känslan av likgiltighet jag har känt nu i en månad kommer fortfarande över mig ibland. Då känner jag mig mest tom. Kan sitta och stirra på en vägg i timmar utan att inse att jag gör det. Är jag sjuk? Inte fysiskt, men psykist? Är det här ett normalt beteende? Även om jag har ursäkten att jag är flicka och tonåring? Mja, det går väl att diskuteras om jag får lov att använda det som ursäkt, men i vilket fall som helst så tror jag att jag kommer bli knäpp. Kommer sluta med att jag sitter på dårhuset eller nått. Vit tvångströja och allt det där.
Men... Du. Du med stort D. Du har på något vis lyckats göra en spricka i muren jag trodde jag hade gjort bombsäker runt mitt hjärta. Efterhonom lovade jag mig själv att lägga ner allt det där med killar. För hur det än är så är det alltid jag som blir sårad. Det räcker att jag kollar på, eller umgås med, en kille mer än ett litet tag så får jag för mig att jag är kär.
Jag har alldeles för lätt för att tycka om folk.
Men Du. Du lyckades på något sätt göra en spricka. Om än liten, så tillräckligt stor för att pysa in lite varmluft till mitt hjärta av is. För du förstår, du har gjort att det sakta men säkert ha börjat smälta. Varför? Låt mig va? Lämna mig inte, men låt mig va. Det är jag kommer sitta och gråta om en månad eller två. Det är jag som kommer orsaka min egen smärta. Allt bara för att jag är så fruktansvärt naiv. Ung. Ambivalent. Eller jag är kanske schizofren? Det hade faktiskt förklarat saken mycket bättre. Den Goda jag, och den Onda jag.
Anyway, jag är otroligt glad att du hittade mig. Jag känner mig inte lika tom när jag har pratat med dig. Du ger inte upp heller, och det är nog det som känns så jävla bra. Är det kanske värt att satsa på? Fast än jag vet hur det kommer sluta? Är jag dum nog att inte lära av mina egna misstag? Är det värt en chans till?
Jag tror jag är galen nog. Time will tell.
Du. Du med stort D. Du är nog värd det.
Står man och tittar på, eller försöker man förgäves springa ikapp?
Den där konstanta känslan av likgiltighet jag har känt nu i en månad kommer fortfarande över mig ibland. Då känner jag mig mest tom. Kan sitta och stirra på en vägg i timmar utan att inse att jag gör det. Är jag sjuk? Inte fysiskt, men psykist? Är det här ett normalt beteende? Även om jag har ursäkten att jag är flicka och tonåring? Mja, det går väl att diskuteras om jag får lov att använda det som ursäkt, men i vilket fall som helst så tror jag att jag kommer bli knäpp. Kommer sluta med att jag sitter på dårhuset eller nått. Vit tvångströja och allt det där.
Men... Du. Du med stort D. Du har på något vis lyckats göra en spricka i muren jag trodde jag hade gjort bombsäker runt mitt hjärta. Efter
Jag har alldeles för lätt för att tycka om folk.
Men Du. Du lyckades på något sätt göra en spricka. Om än liten, så tillräckligt stor för att pysa in lite varmluft till mitt hjärta av is. För du förstår, du har gjort att det sakta men säkert ha börjat smälta. Varför? Låt mig va? Lämna mig inte, men låt mig va. Det är jag kommer sitta och gråta om en månad eller två. Det är jag som kommer orsaka min egen smärta. Allt bara för att jag är så fruktansvärt naiv. Ung. Ambivalent. Eller jag är kanske schizofren? Det hade faktiskt förklarat saken mycket bättre. Den Goda jag, och den Onda jag.
Anyway, jag är otroligt glad att du hittade mig. Jag känner mig inte lika tom när jag har pratat med dig. Du ger inte upp heller, och det är nog det som känns så jävla bra. Är det kanske värt att satsa på? Fast än jag vet hur det kommer sluta? Är jag dum nog att inte lära av mina egna misstag? Är det värt en chans till?
Jag tror jag är galen nog. Time will tell.
Du. Du med stort D. Du är nog värd det.
Kommentarer
Trackback