Våren i Paris.
Les printemps à Paris.
Nu är det så påtagligt nära, resan till Paris, Frankrike. På tisdag morgon, om cirkus 36 timmar, kommer vi att stå samlade på Malmö C för att äntligen få komma iväg. Hur galet är inte det?
Det är onekligen allt för länge sedan jag skrev blogg. Jag har hunnit med en massa saker på de tre veckorna som det har varit tyst från min sida. Jag har: haft "påsklov", tagit körkort, gjort ett helt projektarbete på mindre än en vecka och sedan lämnat in det, slösat ändlösa pengar på saker/kläder/skor inför Paris, lagt alldeles för många timmar på diverse tv-serier och filmer, lärt mig "rita engelsk kalligrafi" (jag har ingen kalligrafipenna, därav ritar jag istället för skriver) och så har jag gjort högskoleprovet igen (inte för att jag tror det hjälpte mig så mycket).
Och så vill jag passa på att:
gratulera på födelsedagen till Alex, Toots och Tessan i efterskott,
och gratulera Cassie och Nicks till körkortet,
och gratulera Jennie till SM-guldet.
Våren kom, den gick (eller rättare sagt så kom vintern, med snö och hela baletten), och sen kom våren tillbaka. Våren är så vacker. Jag önskar att man kunde bära med sig den känsla bara våren kan ge, på flaska. För vår är det när:
- Solen värmer
- Det luktar nyklippt gräs
- De första blommorna invaderar alla tänkbara ställen
- Träden knoppas
- Det efter en regnskur luktar våt asfalt (personlig favorit)
- Alla Heleneholmare dras till skolgården som bi till socker
- Heleneholms musiker ger sig till känna på skolgården
- Det är ljust när klockan ringer
Det är mindre än två månader kvar till studenten. Det är så ofattbart att jag knappt kan sätta ord på känslan.
Det finns ett få antal saker jag kommer sakna med skolan. En av dessa saker är en "han". Jag hade kunnat skriva världens längsta brev av ren dyrkan, men med risk för eventuella besöksförbud som påföljd är det kanske ingen bra idé. Hur förklarar man för en person, som man har följt på ett visst avstånd i tre år, att denne verkligen är så fantastisk som jag vill ha det till? Faktum är att jag förmodligen inte känner denne någon för att kunna uttala mig om hur bra han är, men det handlar väl alltid om personligt tyckande? Det allra enklaste är nog "Tack". Tack, för allt. Tack, för att du bara är där.
Det som krossar mitt hjärta att när skolan tar slut, tar även leendena och blickarna slut. Detta vardagliga inslag, värt mer än guld och diamanter, kommer snart att vara ett minne blott. Det är DET som gör att dagarna går för fort, att studenten är allt för snart.
Det liv som komma skall bär med sig osäkerhet och skräck. Jag känner mig något vilsen och lite lätt livrädd.
Vad händer sen?
Nu är det så påtagligt nära, resan till Paris, Frankrike. På tisdag morgon, om cirkus 36 timmar, kommer vi att stå samlade på Malmö C för att äntligen få komma iväg. Hur galet är inte det?
Det är onekligen allt för länge sedan jag skrev blogg. Jag har hunnit med en massa saker på de tre veckorna som det har varit tyst från min sida. Jag har: haft "påsklov", tagit körkort, gjort ett helt projektarbete på mindre än en vecka och sedan lämnat in det, slösat ändlösa pengar på saker/kläder/skor inför Paris, lagt alldeles för många timmar på diverse tv-serier och filmer, lärt mig "rita engelsk kalligrafi" (jag har ingen kalligrafipenna, därav ritar jag istället för skriver) och så har jag gjort högskoleprovet igen (inte för att jag tror det hjälpte mig så mycket).
Och så vill jag passa på att:
gratulera på födelsedagen till Alex, Toots och Tessan i efterskott,
och gratulera Cassie och Nicks till körkortet,
och gratulera Jennie till SM-guldet.
Våren kom, den gick (eller rättare sagt så kom vintern, med snö och hela baletten), och sen kom våren tillbaka. Våren är så vacker. Jag önskar att man kunde bära med sig den känsla bara våren kan ge, på flaska. För vår är det när:
- Solen värmer
- Det luktar nyklippt gräs
- De första blommorna invaderar alla tänkbara ställen
- Träden knoppas
- Det efter en regnskur luktar våt asfalt (personlig favorit)
- Alla Heleneholmare dras till skolgården som bi till socker
- Heleneholms musiker ger sig till känna på skolgården
- Det är ljust när klockan ringer
Det är mindre än två månader kvar till studenten. Det är så ofattbart att jag knappt kan sätta ord på känslan.
Det finns ett få antal saker jag kommer sakna med skolan. En av dessa saker är en "han". Jag hade kunnat skriva världens längsta brev av ren dyrkan, men med risk för eventuella besöksförbud som påföljd är det kanske ingen bra idé. Hur förklarar man för en person, som man har följt på ett visst avstånd i tre år, att denne verkligen är så fantastisk som jag vill ha det till? Faktum är att jag förmodligen inte känner denne någon för att kunna uttala mig om hur bra han är, men det handlar väl alltid om personligt tyckande? Det allra enklaste är nog "Tack". Tack, för allt. Tack, för att du bara är där.
Det som krossar mitt hjärta att när skolan tar slut, tar även leendena och blickarna slut. Detta vardagliga inslag, värt mer än guld och diamanter, kommer snart att vara ett minne blott. Det är DET som gör att dagarna går för fort, att studenten är allt för snart.
Det liv som komma skall bär med sig osäkerhet och skräck. Jag känner mig något vilsen och lite lätt livrädd.
Vad händer sen?
Kommentarer
Trackback