Stressfeber.
Alltid samma ångest att återberätta en sådan händelserik vecka med så få ord som möjligt, för att det inte ska bli för jobbigt att läsa. Jag ska i alla fall ge det en chans, och jag kommer skita i om det blir en halv uppsats, för jag behöver få allt ur huvudet. It's my way or the high way, dear.
Hela veckan gick åt att sätta klar "redovisningen" (aka föreställningen), och jag måste erkänna; jag var en av dem som var mest negativt inställd till att det skulle bli nått bra av det. Måndagen och tisdagen spenderades i aulan, ljud, ljus och övergångar mellan nummerna skulle sättas. Onsdagen var en riktigt påfrestning då vi var i skolan i ungefär 12 timmar (ganska ohumant om du frågar mig, men det gav ju goda resultat, så jag ska nog inte klaga). Man tappar allt vad tidsperspektiv heter när man befinner sig i samma rum, med scenbelysning, en hel dag. Alla förberedelser tog också sin tid. Att döpa föreställningen var också ett projekt i sig. "Ljugarbänken" blev namnet till slut, och ja, det var verkligen ett passande namn. Bänkarna var nämligen vår röda tråd. Klädombyte? Mitt på scenen, faktiskt. Det gick, och det var rätt kul oftast. På torsdagen var det preimär, och nervositeten gjorde sig påmind. Var lite smårädd att jag höll på att bli sjuk, kände mig lite småkrasslig i halsen. Jag blev lite besviken över att där inte var mer publik än där var, men det var lika roligt ändå. Jag älskar att stå på scen, och lovord är alltid lika kul att höra. 'Originellt' var något vi fick höra många gånger. Vi hade två föreställningar den dagen, och när jag kom hem tänkte jag bara "JA, hela dagen har inte gått än, det gör inget om jag sitter i soffan en timme och bara tar det lugnt" (jag hade nämligen tänkt dra iväg en stund på kvällen). Självklart lyckades jag somna där, i soffan, och vaknade 2 timmar senare, med feber. SUCK, liksom. Jaha, där var den kvällen förstörd, sorry babe! Jag gick o la mig igen i hopp om att febern skulle ge med sig över natten, men icke. Feber, hosta och massa snor plågade min fredag. Tur att jag inte började förrän lite efter 15.00 (föreställning på kvällen). Hög som ett hus på olika piller intog jag scenen, och det det gick faktiskt rätt så bra. Jag överlevde i alla fall, även om Alex höll på att välta oss båda genom att trampa på mina byxor i en av danserna!
Självklart kommer inte så mycket dans utan skador. Vi alla var mer eller mindra slitna hela veckan. Var det inte ren utmattning och trötthet så var det ryggar, fötter eller armar, och var det inte förkylningar och feber så var det muskelhinneinflammation. Men vi överlevde, och vi gjorde det med flaggan i topp! Att umgås så intensivt med samma personer under flera dagar gör att man kommer varandra närmre automatiskt. ES2c, ni är underbara!! Jag är så glad att jag har er!
Nu är det bara 10 dagar kvar till skolavslutningen, vilket också innebär 10 dagar kvar att påbörja, genomföra och avsluta ett apstort svenskarbete. Massa ångest, men det måste ju bli gjort, så det är bara att sätta igång. Det lär nog inte bli så mycket festande för min skull den här veckan ändå, så det är bara att utnyttja tiden på bästa sätt (för DET är ju min starka sida *host*).
Den senaste tiden har jag klagat mer än vanligt, och jag vet att många av mina vänner börjar bli sjukt trött på mig, men tack för att ni står ut! Som sagt, ni betyder massa mycket!
Det här får räcka med blogg för idag, för nu ska jag slänga mig på soffan och trycka i mig mer chips. So long, dear.
Hela veckan gick åt att sätta klar "redovisningen" (aka föreställningen), och jag måste erkänna; jag var en av dem som var mest negativt inställd till att det skulle bli nått bra av det. Måndagen och tisdagen spenderades i aulan, ljud, ljus och övergångar mellan nummerna skulle sättas. Onsdagen var en riktigt påfrestning då vi var i skolan i ungefär 12 timmar (ganska ohumant om du frågar mig, men det gav ju goda resultat, så jag ska nog inte klaga). Man tappar allt vad tidsperspektiv heter när man befinner sig i samma rum, med scenbelysning, en hel dag. Alla förberedelser tog också sin tid. Att döpa föreställningen var också ett projekt i sig. "Ljugarbänken" blev namnet till slut, och ja, det var verkligen ett passande namn. Bänkarna var nämligen vår röda tråd. Klädombyte? Mitt på scenen, faktiskt. Det gick, och det var rätt kul oftast. På torsdagen var det preimär, och nervositeten gjorde sig påmind. Var lite smårädd att jag höll på att bli sjuk, kände mig lite småkrasslig i halsen. Jag blev lite besviken över att där inte var mer publik än där var, men det var lika roligt ändå. Jag älskar att stå på scen, och lovord är alltid lika kul att höra. 'Originellt' var något vi fick höra många gånger. Vi hade två föreställningar den dagen, och när jag kom hem tänkte jag bara "JA, hela dagen har inte gått än, det gör inget om jag sitter i soffan en timme och bara tar det lugnt" (jag hade nämligen tänkt dra iväg en stund på kvällen). Självklart lyckades jag somna där, i soffan, och vaknade 2 timmar senare, med feber. SUCK, liksom. Jaha, där var den kvällen förstörd, sorry babe! Jag gick o la mig igen i hopp om att febern skulle ge med sig över natten, men icke. Feber, hosta och massa snor plågade min fredag. Tur att jag inte började förrän lite efter 15.00 (föreställning på kvällen). Hög som ett hus på olika piller intog jag scenen, och det det gick faktiskt rätt så bra. Jag överlevde i alla fall, även om Alex höll på att välta oss båda genom att trampa på mina byxor i en av danserna!
Självklart kommer inte så mycket dans utan skador. Vi alla var mer eller mindra slitna hela veckan. Var det inte ren utmattning och trötthet så var det ryggar, fötter eller armar, och var det inte förkylningar och feber så var det muskelhinneinflammation. Men vi överlevde, och vi gjorde det med flaggan i topp! Att umgås så intensivt med samma personer under flera dagar gör att man kommer varandra närmre automatiskt. ES2c, ni är underbara!! Jag är så glad att jag har er!
Nu är det bara 10 dagar kvar till skolavslutningen, vilket också innebär 10 dagar kvar att påbörja, genomföra och avsluta ett apstort svenskarbete. Massa ångest, men det måste ju bli gjort, så det är bara att sätta igång. Det lär nog inte bli så mycket festande för min skull den här veckan ändå, så det är bara att utnyttja tiden på bästa sätt (för DET är ju min starka sida *host*).
Den senaste tiden har jag klagat mer än vanligt, och jag vet att många av mina vänner börjar bli sjukt trött på mig, men tack för att ni står ut! Som sagt, ni betyder massa mycket!
Det här får räcka med blogg för idag, för nu ska jag slänga mig på soffan och trycka i mig mer chips. So long, dear.
Kommentarer
Trackback