Jag är inte som alla andra.
Omvänd höstdepression, eller också vad jag kallar vårdepression, är vad jag lider av. Den är oundviklig och dyker upp som ett klockverk varje år, precis när värmen börjar göra sig påmind. Det är frustrerande och otroligt energikrävande. Jag har försökt och åter försökt att finna källan till denna åkomma, och varje år står jag där; handfallen, ledsen och helt utan förklaringar. Egentligen bör jag vara bubblig, hoppig och glad. Jag har goda skäl att vara vårsprudlande. Ändå sitter jag här, och funderar över meningen med livet medan nätterna börjar bli sommarvarma.
Jag lever i min egen dockusåpavärld på mitt jobb. Det bråkas, det flörtas, det är nya vänskaper, det är skratt, gråt och språksvårigheter. Det är fredagsöl, lördagsöl och öl så fort det finns en ledig dag dagen efter. Det är incheckning, utcheckning och kameror överallt. Storebror ser dig. Vi hade kunnat vara vårt eget Big Brother med ett par hundra deltagare. Och dramatiken tätnar...
Det blir inte folkhögskola till hösten. Trots att jag fick mitt antagningsbrev förra veckan har jag istället bestämt mig för att söka till ett par fristående kurser på Malmö Högskola. Dagtid, halvfart (läs: ett par timmar runt middag varje dag) under en termin känns ganska överenskomligt mot ett års heltidsstudier (samt boende på internat). Säga vad man vill om att bo hemma, men jag älskar det. Du blir nog aldrig av med mig, mamma!
Påsken kom, och den försvann lika fort. Jag festade bort veckan med mina härliga kollegor. Vi drack lite för mycket öl, vi dansade tills natten blev dag, vi haltade hem i gryningen, och jag tror nog att vi alla sov bort de vackra vårdagarna. Det var ett tag sedan jag släppte loss såsom jag gjorde förra veckan. Det var välbehövt.
Jag trivs på mitt jobb. Jag förstår mer och mer danska. Jag vågar försöka prata mer och mer danska. Att det sedan oftast blir fel och en hel del skratt och förvirrade miner, det får jag ju bjuda på. Och vem tackar nej till ögongodiset på avdelningarna nere i hörnorna? Ett par jobbförmåner har vi nog allt!
Nu mår jag bättre. Kanske behövde jag bara skriva av mig lite, få gnälla så jävligt som bara jag kan, inbakat i svåra ord och snygg grammatik. Jag känner hur sänger skriker sin saknad efter mig. Därför väljer jag att här avsluta detta olidigt långa blogginlägg med att berätta hur fantastiskt mitt liv egentligen är. Jag måste bara sluta tänka så förbannat mycket.
Jag lever i min egen dockusåpavärld på mitt jobb. Det bråkas, det flörtas, det är nya vänskaper, det är skratt, gråt och språksvårigheter. Det är fredagsöl, lördagsöl och öl så fort det finns en ledig dag dagen efter. Det är incheckning, utcheckning och kameror överallt. Storebror ser dig. Vi hade kunnat vara vårt eget Big Brother med ett par hundra deltagare. Och dramatiken tätnar...
Det blir inte folkhögskola till hösten. Trots att jag fick mitt antagningsbrev förra veckan har jag istället bestämt mig för att söka till ett par fristående kurser på Malmö Högskola. Dagtid, halvfart (läs: ett par timmar runt middag varje dag) under en termin känns ganska överenskomligt mot ett års heltidsstudier (samt boende på internat). Säga vad man vill om att bo hemma, men jag älskar det. Du blir nog aldrig av med mig, mamma!
Påsken kom, och den försvann lika fort. Jag festade bort veckan med mina härliga kollegor. Vi drack lite för mycket öl, vi dansade tills natten blev dag, vi haltade hem i gryningen, och jag tror nog att vi alla sov bort de vackra vårdagarna. Det var ett tag sedan jag släppte loss såsom jag gjorde förra veckan. Det var välbehövt.
Jag trivs på mitt jobb. Jag förstår mer och mer danska. Jag vågar försöka prata mer och mer danska. Att det sedan oftast blir fel och en hel del skratt och förvirrade miner, det får jag ju bjuda på. Och vem tackar nej till ögongodiset på avdelningarna nere i hörnorna? Ett par jobbförmåner har vi nog allt!
Nu mår jag bättre. Kanske behövde jag bara skriva av mig lite, få gnälla så jävligt som bara jag kan, inbakat i svåra ord och snygg grammatik. Jag känner hur sänger skriker sin saknad efter mig. Därför väljer jag att här avsluta detta olidigt långa blogginlägg med att berätta hur fantastiskt mitt liv egentligen är. Jag måste bara sluta tänka så förbannat mycket.
Dunkadunka, korta röda klänningar, tequila och blickar som förför.
Kommentarer
Trackback