Malin -

Sommarlovet känns avlägset. Som om det aldrig inträffade. Som om sommaren uteblev med flit för att plåga allt och alla. Sommarlovet, hur som helst, avslutades med en sjuhelvetes fest. Den var ball. Det känns bra att ha något att le åt när lärare efter lärare nämner uppsatser, prov och muntliga redovisningar.

Skolan stormade igång, och det var så jävla skönt att få in rutin på dagarna igen. Det faktum att jag går från tidiga morgnar till sena eftermiddagar är faktiskt inte så hemskt egentligen, förutom att jag är redo att gå och lägga mig när jag väl kommer hem. Jag har maxat min utbildning, och det är jag sjukt nöjd med. Likabra att få allt läst nu, så slipper man komvux och folkhögskolor, och allt vad skiten heter sen.

Som vanligt har det hänt tokmycket sen jag skrev sist, och jag har varit allt för dålig på att uppdatera min blogg. Mina tankar har varit fullt upptagna med allt annat som händer. Och för er som inte visste redan så har jag flyttat nu. Igen. Kirseberg den här gången. Känns något bättre än gangstaplace Hermodsdal. Som vanligt tog det mig lite mer än en vecka att packa upp allt, och ytterliggare en vecka att få allt på plats.

Det var, och är fortfarande, så många blandade känslor över att vara tillbaka i Malmö. Livet i Simrishamn över sommaren var så himla mycket enklare. Där visste jag var jag hade alla. Där var jag aldrig ensam. Mörkret var inte lika påträngande. Den här gången...

Jag är den typen av människa som behöver mycket uppmärksamhet och bekräftelse. Jag tror det beror på mitt ganska obefintliga självförtroende. I vilket fall som helst så får jag inte det jag behöver här. Jag tror det är mitt eget fel. Jag tar inte så mycket plats som jag hade kunnat göra, och den plats jag faktiskt tar ger nog ingen positiv energi. Jag orkar inte vara glad. Allt kräver så mycket energi, och när jag inte vet var jag ska koncentrera min energi försvinner den i ett virrvarr ut i tomma intet. Jag vill inte vara den som pajar stämningen längre.

Torsdagar är bra. Djupblå ögon att drunkna i tackar vi för. Ett leende att smälta för. Snart är det vår dag, och jag vet att jag är döfånig som faktiskt har den uppskriven. När ska du, inte bara se, utan faktiskt också få upp ögonen för mig? Mjo, drömma går ju. Vackra drömmar är det, indeed.

Värst vad allas flickvänner heter Karolin just nu (med ändlösa variationer på stavningen dessutom). Man kanske skulle döpa om sig?

Jag är världsmästare på att störa mig på småsaker. Förmodligen är mitt beteende farligt nära tvångstankar. Än har det ju inte skadat någon, så än behöver jag nog inte oroa mig.

Göteborg till helgen. Hoppas på uppehållsväder. Nog för att jag älskar att höra regnets trumspel mot fönsterbläcket, men när man ska röra sig ute vill jag helst slippa allt vad regn heter. Lillebror blir fjortis på lördag. Ytterliggare en anledning att det borde vara uppehållsväder. Det är han värd! (Tuff som han är har han dessutom gjort en industrial piercing, vilket både han och jag är löjligt stolt över!)

Likt en bok med blanka sidor önskar jag så innerligt att någon ska fylla dem med meningsfulla händelser, och likt en ovattnad krukväxt slokar behöver jag kärleksfull omhändertagande. Så som trädens vissna löv dansar i vinden vill jag känna mig lika fri, och så som mörkret hänsynslöst faller vill jag stå lika stark. Är att andas att vara vid liv? Är att le att vara lycklig? Jag andas. Jag ler. Det är reflexer, inte rörelser. De är ofrivilliga. Jag vill vara fri.

Nog med babbel för den här gången. Jag har ett ton läxor att ta itu med, och massa annat att slösa tid på.