Vänd den ut-och-in.
Hela detta med att vara eller icke vara gör mig smått knäpp.
Det är måltider, för att vara lite tvetydig. Jag behöver något att sikta mot. Stjärnorna känns avlägsna. Det stora livet som "viktig" får helt enkelt vänta. Jag vet inte längre hur jag möjligen ska kunna nå mitt mål. För drygt ett år sen började jag använda uttrycket "om tio år, när jag är rik och berömd, då..." väldigt flitigt. Jag har bara 9 år kvar att åstadkomma detta, och med tanke på att det under det gångna året inte har hänt särskilt mycket för att jag ska hamna i rätt riktning så börjar jag bli tveksam. Vad gör jag? Vart är jag på väg? Vad är målet? Vad händer sen? Skulle inte livet ha börjat någonstans under året som har passerat?
Ruta ett, fast i fas två.
Det är så många faktorer som gör mig osäker och förvirrad i dagens läge att jag blir åksjuk av livets berg-och-dalbana. Upp är ner och ner är upp och folk undrar varför jag inte är social längre. Folk undrar varför jag plötsligt kom att vara den tysta, iaktagande typen istället för den som bara måste få synas och höras. Orken kommer tillbaka i sinom tid, det gör den alltid, men vägen dit är fylld med ett helt gäng farthinder. Jag ska bara komma på hur jag snabbast tar mig igenom dessa.
Jag är inte otacksam, jag vet bara inte hur jag ska visa min tacksamhet.
Det är tur att jag har så fina människor i min närhet. Det är tur att dessa fina människor står ut med att jag är lite knasig ibland. Det är tur att varje dag faktiskt passerar utan allvarlig panikångest. Jag är förbi det. Idag är den första dagen till resten av ditt liv. Varje dag. Jag tror på ödet, och om tio år, när jag är rik och berömd, då kommer jag att se tillbaka på den här perioden i mitt liv och ta vara på de erfarenheter jag till trots har blivit rikare.
Det är natt. Godnatt.
Det är måltider, för att vara lite tvetydig. Jag behöver något att sikta mot. Stjärnorna känns avlägsna. Det stora livet som "viktig" får helt enkelt vänta. Jag vet inte längre hur jag möjligen ska kunna nå mitt mål. För drygt ett år sen började jag använda uttrycket "om tio år, när jag är rik och berömd, då..." väldigt flitigt. Jag har bara 9 år kvar att åstadkomma detta, och med tanke på att det under det gångna året inte har hänt särskilt mycket för att jag ska hamna i rätt riktning så börjar jag bli tveksam. Vad gör jag? Vart är jag på väg? Vad är målet? Vad händer sen? Skulle inte livet ha börjat någonstans under året som har passerat?
Ruta ett, fast i fas två.
Det är så många faktorer som gör mig osäker och förvirrad i dagens läge att jag blir åksjuk av livets berg-och-dalbana. Upp är ner och ner är upp och folk undrar varför jag inte är social längre. Folk undrar varför jag plötsligt kom att vara den tysta, iaktagande typen istället för den som bara måste få synas och höras. Orken kommer tillbaka i sinom tid, det gör den alltid, men vägen dit är fylld med ett helt gäng farthinder. Jag ska bara komma på hur jag snabbast tar mig igenom dessa.
Jag är inte otacksam, jag vet bara inte hur jag ska visa min tacksamhet.
Det är tur att jag har så fina människor i min närhet. Det är tur att dessa fina människor står ut med att jag är lite knasig ibland. Det är tur att varje dag faktiskt passerar utan allvarlig panikångest. Jag är förbi det. Idag är den första dagen till resten av ditt liv. Varje dag. Jag tror på ödet, och om tio år, när jag är rik och berömd, då kommer jag att se tillbaka på den här perioden i mitt liv och ta vara på de erfarenheter jag till trots har blivit rikare.
Det är natt. Godnatt.
Kommentarer
Trackback