Malin -

Allt handlar inte om Dig. Det handlar om MIG. Om mitt sätt att hantera känslor. Äkta, oäkta. Fantomkänslor. Kamelontkänslor. Hormoner. Och jag hanterar mina känslor allra bäst om jag får spilla ut dem, helst i skrift. För hand eller på dator spelar ingen roll, för jag får ut dom ur huvudet för ett kort tag. Det är guld värt. För det finns saker jag inte har berättat för Dig... om mig själv. Saker som skulle få dig att se annorlunda på mig, kanske få dig att gå din väg. Och det är verkligen det jag minsta behöver, att ytterliggare en människa sviker mig, vänder mig ryggen och går sin väg. Jag klarar inte mer sånt nu. Speciellt inte idag... eller imorgon... eller den kommande veckan. Jag är en PMS-bitch. Som ett alter ego. Berg-och-dalbana HARDCORE vad gäller mitt humör. Det är faktiskt ganska jobbigt, särskilt när jag inte kan kontrollera det själv. Då är det som om någon eller något bara tar över min kropp och min talförmåga. Slår och skriker på närmaste människa. Sen får jag "tillbaka kontrollen". Då kommer tårarna. Och det är alltid samma tankar i huvudet då. "Ingen tycker om mig". Jag tycker så jävla synd som mig själv varje gång att det är patetiskt. Klart att NÅGON tycker om mig, right? Eller? Mitt schizo jag gör mig frustrerad, fyller mig med ångest och skapar panikattacker. Då kommer andningsbesvären. Jag blir så upprörd över ingenting att jag får svårt att andas.
Det värsta med allt det här är att det krävs så fruktansvärt lite för att utlösa ett sånt här utbrott hos mig. Så du är inte den första, och absolut inte den sista, som har orsakat mig den här typen av smärta, ambivalens och överdriven tankerverksamhet. Det är pms:ens fel. Bara för att det är så jävla lätt att skylla på något. Jag tror seriöst att jag är galen. En människa ska inte må såhär. Inte ens i tonåren. Det borde vara olagligt. Straffbart. Eller nått.

---

Tårar. Som jag sa. Nu kommer dom. Störtfloder. Helt utan anledning. Eller jo, men det kan vara små, obetydliga faktorer som helt plötsligt orsakar det. Helst av allt hade jag bara velat ha en kram, så att jag vet att det fortfarande finns någon som orkar stå ut med mig. Men ja, vem har någonsin påstått att livet är lätt? (Jag ska döda den jäveln isåfall).

Anyway. Nu väntar sängen. Och iPoden som jag har fyllt till bredden med alla min favoritlåtar just nu. Speciellt en av låtarna får mig att tänka massa. Varken negativt eller positivt. Bara "Tänk om....." (Den farligaste av alla tankar).
Nelai, tack för allt stöd. Hade aldrig klarat det utan dig!
Cassie, VIP, always.
Johanna, du vet att jag älskar dig.
Toots, du förgyller mina dagar.
Och ni andra som tycker att ni är mina vänner, jag tycker faktiskt om er också. Hade varit kul om man hade hört från alla lite oftare. Men ja, livet är ju som sagt inte lätt. Jag hinner knappt hålla reda på var jag själv är, hur ska man då ha tid att ringa runt till alla jämt och ständigt?

Lite kärlek finns det faktiskt där inne. I mitt annars så stenhårda och iskalla hjärta.