Malin -

Trasig.
Men vafan, vad är det här? Allt var ju på väg på rätt håll. Uppåt. Bort. Iväg. Men nä, nu kom pms:en, vilket innebär att ett steg fram är likamed två steg bak. JAG HATAR DET HÄR!
Med andra ord är det ingens fel att jag mår som jag mår. Och om det nu skulle vara någons fel så är det mitt eget, och jag är så medveten om det. Förlåt att jag gör allting så mycket svårare än det är. Som vanligt. Så jävla hopplöst.

Svartsjuka.
Varför? Du var aldrig min, men ändå... Ändå blir jag så sjukt jävla svartsjuk. HELT utan rätt. Man vill alltid ha det man inte kan få. Det är där mina problem ligger tror jag. Men det gör ont. Svartsjukan. Det så jävla ont. Om jag bara väntar en dag till, eller kanske två, så kommer pms:en att lura fram alla tårar som jag nu sitter och håller tillbaka. Jag hade lätt kunnat sätta mig och gråta nu. Men nej, envis som jag är, håller jag tillbaka tårarna. Förlåt att jag gör allting så mycket svårare än det är. Som vanligt. Så jävla hopplöst.

Ensamhet.
Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Vart tog alla vägen? Kanske bara är bra att skolan börjar imorgon så att jag har något att sysselsätta mig med. Fast min brist på motivation kommer göra allting så mycket jobbigare. Det känns som att jag kämpar mot ett osynligt mål. Som sagt, jag vet inte vad jag vill göra efter studenten, men än resa. Och vägrar att göra karriär på Ica Maxi, det finns liksom inte ens på världskartan. Förlåt att jag gör allting så mycket svårare än det är. Som vanligt. Så jävla hopplöst.

Fröken Gnäll.
Jajo, tror minsann att det är jag det. Har en sån där jobbig dag. ALLT är fel idag. Vill bara precis gå och gömma mig. Jag vet att jag inte är trasig, att jag inte är ensam, att jag gör allting svårare än det är, men jag är sån! Speciellt en dag som den här. Det finns liksom inte så mycket att göra åt saken. Ta det med en nypa salt och bit dig i tungan. För vet du vad? Det går över! Och sånna här dagar blir jag konstig. Riktigt konstig. Plus att min djupare skrivarsida kommer fram. Hittade en text jag skrev i somras som jag fick mycket bra kritik för, som jag har valt att publicera här idag, mest för att den passar så bra just idag.
"Men helt plötsligt kan jag tänka på persienner, och hur sjukt gärna jag vill vara dess skugga. Skänka någon behaget av mörker. Eller att jag vill vara en författares bläckpenna. Tänk själv att vara den som bokstavligen skrev världskända romaner. Men helst av allt vill jag vara ett instrument. Musiker är oftast passionerade människor, och behandlar sina instrument tusen gånger bättre än sina medmänniskor. "

Musik. Ljuva musik. Drogen som inte förstör kroppen, utan istället läker den. Eller ja, en del musik får mig att tänka efter alldeles för mycket. Då blir jag knäpp och börjar gråta. Men får jag själv välja, då blir det musik som läker. Läker bättre och fortare än tid, som sägs läka alla sår.

Förlåt att jag gör allting så mycket svårare än det är. Som vanligt. Så jävla hopplöst.