Vid tidens slut.
Asså, jag hade världens utskällning på gång här, men jag pallar verkligen inte skriva klart den. Den kommer sen. Typ... i veckan eller nått. Den är viktig för mig att publicera, det är därför jag inte har velat skriva "vanlig" blogg på så länge.
Pappa, jag älskar dig. Mamma, jag älskar dig. Tack för att ni finns.
Tiden smiter förbi, nästan obemärkt. Det är redan den femte februari. Oh my. Skolan flyter på. Jag har gjort mina val inför tredje och sista gymnasieåret. Tjejerna betyder mer än någonsin. Simrishamn känns längre bort än förr... och mitt i allt det här finns ett krig.
Helgen som gått spenderade jag i just Simrishamn. Fredagen var superstressig, som vanligt. Drack som ett svin, hade skitkul på bussen, pratade med folk jag inte pratat med på år (bokstavligen). Kom fram till Tingvalla, packad som ett as. Ett helt under att jag kom hem med alla prylar jag hade med mig dit asså. Gick in, dansade, satt där ute, tappade bort alla (tack Hedvig <3), hittade en pojke (bokstavligen, igen. en pojke). Barnarov? Men jag hade ju så trevligt. Fan att du är en halv evighet yngre än jag. Du är ju så läcker. Har velat ha dig sen dag ett. Älskling, lova att vi ger oss en chans om sisådär 10 år?
Fick åka buss hem ensam (resten av gänget liksom lämnade mig). Ett helt under att jag vaknade när bussen stannade där jag skulle av. Halv fyra var jag hemma. Har nog aldrig sovit så gott i den sängen som den natten. (Jag hatar den sängen).
Lördagen spenderades inom husets väggar. Mycket vatten och massa TV. Melodifestivalen, of course. Tiden på året då klädernas trender inte gäller, när glitter anses vackert, och det är okej att sjunga med i refrängerna. Jag måste säga det... I absolutely love it ! Och det var fel låtar som gick vidare i lördagens delfinal, enligt mig. Men,men... så är det väl alltid?
Anyway... jag tycker så synd om alla flickor i världen när det kommer fram att någon av världens vackraste män visar sig vara homosexuell. Det är liksom en så pass förlust för oss tjejer. Lyckos resten av gay-killarna dock. Ta hand om honom liksom. Det är han värd. Lots of love, hunny.
Sängen, nästa. Kanske. Innan detta blir helt knas. Fast å andra sidan. Klockan är ju inte så mycket... än.
Du. Du med stort D. Vad ska jag göra åt dig? Jag tänkte skriva "Försvinn", men då ljuger jag. "Lämna mig ifred", men då ljuger jag också. För jag vill inte att du ska varken försvinna eller lämna mig. Tvärtom. Men ja, men kan ju som sagt inte få allt här i livet.
Men nu vet jag varför jag är som jag är i alla fall. Jag sa ju att det är genernas fel.