När ingen ser...
... Det är då jag gråter. Det är då jag svär över mitt liv. Det är då jag vill hoppa framför tåget.
När ingen ser, då vill jag helst av allt bara säga upp min existens på jorden. Jag börjar faktiskt undra om jag inte är lite osynlig, för ibland känns det som att ni inte ser fastän ni står framför mig. Är jag bara en skugga? En illusion? Ett spöke? Ett eko av vad som en gång i tiden brukade vara Malin? (Vad var någonsin Malin ändå?). Det är ingen som känner henne. Inte ens jag. Det gör mig lite ledsen ibland. Det hade faktiskt varit mycket lättare om jag åtminstone hade vetat. Vetat vem Malin är. Men nu gör jag inte det, och vad ska jag göra åt saken? Hoppa framför tåget kanske? Allt hade varit så mycket lättare om det bara tog slut. Är det att vara feg? Att ge upp? För så fan heller om jag ska ge upp. Sånt trams håller jag inte på med. Suck. Orka det här. Jag blir bara mer knäpp än jag redan är. Jag lovar att det är Simrishamn's fel att jag blir sån här. Det är väggarna här. De orsakar klaustrofobi. Jag kan vakna mitt i natten och känna att väggarna kryper nära inpå. Vakna av känslan att vilja springa upp och ta den stora kniven. Göra något drastiskt. Det finns medicin mot sånt, säger mamma. Jaha, droga mig, GÖR DET. Då kanske ni slipper mig. Mig och mina hemska tankar. Mig och mina hemska gärningar. Droga mig. Har ni tur så vaknar jag aldrig mer igen.
Jag saknar Malmö så mycket att jag vill gråta.
Och dessutom ska jag, Jåss o Nelai se Fall Out Boy i Danmark 21 mars. KÄRLEK ♥
När ingen ser, då vill jag helst av allt bara säga upp min existens på jorden. Jag börjar faktiskt undra om jag inte är lite osynlig, för ibland känns det som att ni inte ser fastän ni står framför mig. Är jag bara en skugga? En illusion? Ett spöke? Ett eko av vad som en gång i tiden brukade vara Malin? (Vad var någonsin Malin ändå?). Det är ingen som känner henne. Inte ens jag. Det gör mig lite ledsen ibland. Det hade faktiskt varit mycket lättare om jag åtminstone hade vetat. Vetat vem Malin är. Men nu gör jag inte det, och vad ska jag göra åt saken? Hoppa framför tåget kanske? Allt hade varit så mycket lättare om det bara tog slut. Är det att vara feg? Att ge upp? För så fan heller om jag ska ge upp. Sånt trams håller jag inte på med. Suck. Orka det här. Jag blir bara mer knäpp än jag redan är. Jag lovar att det är Simrishamn's fel att jag blir sån här. Det är väggarna här. De orsakar klaustrofobi. Jag kan vakna mitt i natten och känna att väggarna kryper nära inpå. Vakna av känslan att vilja springa upp och ta den stora kniven. Göra något drastiskt. Det finns medicin mot sånt, säger mamma. Jaha, droga mig, GÖR DET. Då kanske ni slipper mig. Mig och mina hemska tankar. Mig och mina hemska gärningar. Droga mig. Har ni tur så vaknar jag aldrig mer igen.
Jag saknar Malmö så mycket att jag vill gråta.
Och dessutom ska jag, Jåss o Nelai se Fall Out Boy i Danmark 21 mars. KÄRLEK ♥
Kommentarer
Trackback