Dunkar mig gul och blå.
Den kommer ibland, och försvinner lika fort, så som det mesta i livet någon gång gör.
Smärtsam, vild, hjärtslitande. Känslan av osäkerhet kan förstöra en hel dag. En hel natt.
Duger jag? Precis som jag är? Precis som jag står, går och andas? Precis just nu?
Med osäkerheten kommer tankestormarna, och med dem kommer panikångest.
Dunkar huvudet gult och blått, mot kuddens snälla mjukhet. River upp naglarna mot täcket.
Jag är för feg för att säga det högt, det är därför jag skriver. Jag är för lat för att säga det högt.
Jag vill att du ska förstå ändå, att livet aldrig har varit lätt. Tro mig, jag kämpar för allt vad jag är värd.
Jag vill se vad morgondagen har att bjuda på. Men till vilken nytta?
Jag känner mig ensam. Väldigt ensam. Och uttittad. Exponerad.
Är jag något värd i dina ögon?
"Jag" är det fulaste ordet i hela världens ordlista. Jag använder det jämt. Jag, jag, jag.
Jag hatar det.
"Du" är vackrare. Å så mycket vackrare. På alla sätt och vis.
Vi är precis likadana, du och jag.
Känner du orden susa förbi i huvudet i raketfart? Eller står det still för stunden?
Jag är likadan. Det kommer och går.
Hur hög är muren runt ditt hjärta idag? Ligger den raserad, eller är den lika solid som Berlinmuren en gång var?
Mitt hjärtas mur förföll samma dag som du klev in i mitt liv.
Känner du ångesten komma smygande ibland? Allt måste vara perfekt?
Samma här. Minst en handfull gånger om dagen.
Vi är precis likadana, du och jag. Vare sig du vill eller ej. Du kommer aldrig kunna förneka det och samtidigt tala sanning.
Jag har gått och blivit sjuk. Hosta, snor och feber. Förmodligen på grund av fredagens äventyr. Det blev dyra resor, alkohol och dans. Och skoskav. Men det var det värt! Jag hade riktigt kul, och det behövdes verkligen. Fick ringa chefen idag och säga att jag inte kunde komma och jobba. Kan ju inte direkt stå och vara sjuk bland livsmedel. Kanske inte så bra om dom där inspektörerna kommer... Fast.. å andra sidan så är det kanske inte så bra att jag är där över huvud taget om de kommer? Hm..
Är ledig imorgon i alla fall. Då ska jag kolla klart på "John Tucker must die". Började kolla på den idag på min brors dator, men han var så vänlig och slängde ut mig halvvägs in i filmen. Jag avgudar Sophia Bush, och om det någonsin skulle komma en dag då jag fick välja att vara valfri skådespelerska så skulle jag välja henne utan att ens blinka.
Han har blivit stor, den lille killen jag en gång lekte i sandlådan med. Och så mycket som vi pratade idag har vi nog aldrig sagt till varandra. Jag hoppas du vet att du fortfarande har mig här, "lillebror". Låt inte livet gå till spillo.
Moa, min lillasyster, fyllde 10 i söndags. Kan knappt fatta att min lilla, söta syrra har blivit så stor. Helsjukt.
Jag älskar att flirta med folk jag inte känner. Speciellt på jobbet. Han ser mig som "glassflickan", och han är min "snygga göteborgare". Mmm, ögongodis! Hoppas han svänger förbi på torsdag också (förutsatt att jag är friskare och kan jobba).
Snart är sommarlovet slut, och jag vettefan var 9 veckor har tagit vägen. Vart var sommaren? Solen? Semestern? Snyggingarna? Lite bitter är jag allt. Och blek. Men det ska nog ändå bli skönt att börja skolan igen. Jag behöver min klass. De gör mig till en person jag själv tycker om. Frågan är bara om jag till jul hinner komma på vad jag vill göra av mitt liv.
MALMÖFESTIVALEN ska ju hinnas med också, innan skolan kan tas på blodigt allvar. Jag ska lätt se Fläskkvartetten, och du är välkommen att tycka vad du vill om det. Bättre musik får man leta efter. Synd att deras musik är så svår att ladda ner. Jag ska nog beställa deras skivor när jag får nästa lön. Annars var det förvånansvärt glest bland favoriterna i år. Ska lusläsa programmet en dag senare i veckan, när jag inte är så väldigt trött i ögonen.
Nu vet jag varför jag har mått så bra i sommar. Jag har inte suttit vid datorn, och ännu bättre, jag har inte skrivit någon blogg. Ingen som kan bli arg, upprörd eller tycka något om mig. Ingen som kan slänga skit på mig för mina åsikter och tankar. Jag har så sjukt lätt för att ta till mig sån skit, och jag har sluppit det i sommar i och med uteblivna blogginlägg.
Ta på mig? Kroppskontakt? Någon? Kanske lite därför jag saknar min klass också?
Min pappa är feminist (i smyg).
Jag har lovat många av mina vänner väldigt länge att det ska komma ett nytt blogginlägg, men ni som känner mig vet att jag har svårare för att skriva ju längre tid som går emellan gångerna. Man kommer liksom ifrån hela skrivandet. Dessutom är jag lite jobbig i den mån att jag alltid måste vara så detaljrik som möjligt när jag återberättar. Så nu har jag bestämt mig, BARA för att jag ska komma igång igen, så ska jag försöka sammanfatta 6 veckor på bara ett par rader.
Sommaren har inte varit sommar, det kan vi ju konstatera, har bara varit på stranden en enda gång. Midsommar var helt jävla underbar, även om jag kanske fick lite för mycket att dricka (kommer dock ihåg allt (?) från kvällen). Jennie och Cassie har varit, och kommer alltid att vara, de människor jag beundrar mest. Det ÄR okej att åka epa/moppe när man är 17/18 om man bor "på landet". Sällskapsdricka och "skaka"-musik funkar HUR bra som helst oavsett väder. Karuseller är livsfarliga (jag såg torktumlad ut i över en vecka). Lönen försvann fortare än jag tjänade den (jag lyckades landa ett jobb i simrishamn trots allt). Jag har färgat håret mörkt igen. Jag är fortfarande 9 kg lättare än jag var i julas. Jag flyttade i fredags (från Hermodsdal till Kirseberg) = Träningsvärk. Vissa människor är inte så hemska som man tror (oftast pga rykten).
TADAA!!! Det gick. Jag hade kunnat fortsätta i all oändlighet, beskriva varenda dag i detalj för jag har så mycket att berätta, men jag tror det får räcka så. Har en känsla av att jag kommer gå in på vissa saker vid senare tillfälle ändå. En del bilder kommer nog upp på bilddagboken så fort jag åker tillbaka till malmö för att stanna (vilket lär bli i anslutning till skolstarten).
Och på tal om skolstarten så är jag inte alls redo för att bli trea. Äldst. Jag har näst intill sjuklig ångest över att jag bara har ett knappt år kvar av total trygghet, även om den tryggheten kommer innebära galet mycket slit. Jag har verkligen inte den blekaste aning om vad jag ska göra av mitt liv. Det är fruktansvärt skrämmande, och högst deprimerande. (På tal om deprimerande så är det väldigt längesen jag grät. Undrar om det är pillerna, eller om det är som att jag faktiskt har mått bra sen midsommar?)
Tro mig, jag är SÅ redo att lägga ner det hela nu. Jag är duktigt trött på dig och dina fasoner.
Jag har knappt skrivit ner något av mitt sommarfilosoferande alls i år. Märkligt nog har jag varit ganska tom största delen av tiden. En lättsam tomhet. Inte den panikångestframkallande, som det brukar vara. Jag är upptagen med att planera nästa fest.
Förresten, om du ser en vilsen väggalning i en röd volvo på vift nånstans på Österlen är det förmodligen jag som övningskör. Det är ett helt under att ingen (eller inget!!) har kommit till skada än. Pappas tålamod är nog större än han får cred för.
I all hast skrev jag en text för ett par veckor sen för jag hade så många ord i huvudet. Det enda som blev bra var slutet, så jag tänkte publicera den biten här. Och så vill jag passa på att påpeka att texten inte är skriven till någon speciell.
.......
I mörkret är vi anonyma, och i tystnaden en.
Jag behöver en utmaning. Du är den.
.......
Nu får det nog räcka för ikväll. Har gått på stan hela dagen, så jag är ganska slut. Och så lär väl chefen ringa imorgon och säga att jag behöver jobba (fastän jag egentligen är ledig). Jippi, liksom. Det är faktiskt bara pengarna som lockar just nu. Att stå och göra mat till sura tyskar är inte direkt dagens höjdpunkt.
Jag är en Harry Potter-nörd och jag skäms inte ens!!! SÅ DET SÅ!
Godnatt.
Sommarfestival.
Det outhärdligt varma och vackra vädret höll såklart bara i sig måndag och tisdag. Jag tror det var mitt straff för att jag satt och slet med svenskarbetet ända in i det sista. Varför lär jag mig aldrig att börja med sådana saker i tid? Eller rättare sagt, när slutade jag vara fröken duktig? Hur som helst så kom ju onsdagen, aka skolavslutningsdagen. Rektorn höll ett jättevackert tal (det var nästan så att det ville smyga fram en liten tår). Betygen delades ut och Jonas fick presenter som tack för att han, som vår klassföreståndare och svensklärare, har så väldigt mycket tålamod med vår klass. Eftersom det vackra vädret inte riktigt ville infinna sig sprack planerna om att sticka o bada. Istället bar det av mot Kungsparken där det hann slinka ner ett par öl, spelas kubb, bli dissad för min musik, och allmänt bara snacka skit o chilla. (När jag o Alex var på väg ner i stan, på cykel, kom VÄRLDENS regnskur. 'Hejdåmascara' på trettio sekunder blankt. Sen försvann regnet. Snacka om lokala skurar). När klockan började närma sig sen eftermiddag var det dags att sticka hem om och byta kläder, sminka om sig och göra sig redo för kvällens äventyr. Klassen hade bestämt knytis i Folkets Park, och jisses vad jag hade trevligt. Sara dansade nån sorts aerobicdans, Josefin duckade för fiskmåsarna, Cornelia ägde alla på fotboll, jag käkade jordgubbar och resten bara allmänt chillade. Jag avgudar min klass. Och lagom tills vi skulle dra vidare, dvs runt 22, hade molnen spruckit upp ordentligt, och man hann ana solen innan den försvann vid horisonten. Det bar av mot Kungsparken igen, och den här gången var där bra mycket mer drag än där var på eftermiddagen. Folk överallt. En dragen Tora, en full Alexandra, och en himla massa ögongodis. Hur trevligt som helst. Ett par öl till avfyrades väl i ganska rask takt, men när polisen dök upp var det inte lika kul längre. Jag tror det tog 50 sekunder BLANKT för vår folkmassa att gå från ett 50-tal till 10-tal. Som tur var ville de bara kolla så att allt var lugnt och så att vi städade efter oss. Ryktena hade nämligen gått hela kvällen om att polisen hade rensat längs hela stranden bland ungdomarna. Tvingat folk att hälla ut sin sprit (vilket är totalt bortkastat, alla har liksom nån som kan fixa mer). Hur som haver så blev det en kort kväll för min del. Var hemma vid 01, och i säng vid 02.
Anledningen till den korta skolavslutningskvällen var att jag skulle ta tåget 07.20 till simrishamn för att se min käre bror gå ut nian. Snacka om nostalgitripp. Kan inte fatta att det är två år sen jag själv gick ut därifrån, med toppbetyg och fina kläder. Men sånt är livet, I guess. Tiden går fort. Kvällen spenderades i Brunnsparken och den årliga, traditionsenliga sommarfestivalen. Sommarfestivalen bjuder alltid på minst ett stort artistnamn, och i år var det Salem Al Fakir! Snacka om upplevelse! Han är så sjukt grym, och det roliga är att han bokades till den spelningen innan han riktigt hade hunnit slå igenom i Sverige. Som sagt, upplevelse! Och sen att man hann träffa alla människor man en gång i tiden umgicks med är bara plus i kanten. Dessutom dansade några av mina skolkompisar på scenen, vilket också är status.
Fredagen och halva gårdagen spenderade jag till största del på soffan hemma hos pappa. Hade för övrigt min första körlektion någonsin med pappa i fredags. Det gick faktiskt förvånansvärt bra efter ett tag, även om stackars bilen dog lite då och då. Det blev en kort lektion igår också, sen bar det av mot Malmö igen. Tågresan var något av det jobbigaste på hela veckan. Jag har nämligen inte hunnit varken tänka eller känna efter hur jag mår den senaste veckan. Det har inte funnits tid eller ork till det, men när man sitter i en och en halv timme och bara existerar, då kommer tankarna och känslorna vare sig man vill eller inte. Det mesta jag kände var saknad. Det var också därför som jag valde att åka till dig igår. Förlåt att jag ställer till det så väldigt, men jag tycker verkligen om dig, och jag är redo att spela efter dina regler. I alla fall ett tag. Funkar det så funkar det, och då kommer det att ha varit värt allt det här. Om det inte funkar så är det ju en klar förlust, men då kommer jag i alla fall att veta att jag gav det en ärlig chans. (Egentligen har jag så sjukligt många mer tankar runt gårdagen, men det känns säkrast att hålla det såhär. Tycker ändå att det blev ett ganska bra avslut på gårdagen trots allt. Och snälla, rara du, du får inte tro att jag vill ställa krav på dig, jag vet att jag inte har några rättigheter alls att göra det, men ha i alla fall orden i åtanke?)
Med det sagt känner jag mig redo för soffan igen (där jag har spenderat hela dagen redan). Det kommer säkert mer blogg inom kort. Det är ju sommarlov nu.
En dag i taget, eller hur var det nu?
(Bilder från skolavslutningen finns på http://iamc0ldasice.bilddagboken.se/ och på nelai's bilddagbok)
I-landsproblem.
Kronologisk ordning har alltid varit min grej, men jag vet inte om det ens finns i röran av mina tankar idag.
Ett krossat hjärta
Jo, ni som läste mitt förra blogginlägg vet nog mycket väl att mitt hjärta gick i ungefär en miljon bitar i onsdags. Sen dess har jag varit väldigt osäker på vad jag ska känna. Jag tror det är därför som jag inte har varit ledsen. Eller jo, det är klart jag har varit ledsen, men inte alls på samma sätt som jag brukar bli. Det har snarare varit en lättnad. Nu vet jag äntligen lite av hur du tänker (eftersom du var så vänlig att berätta det för mig efter förra inlägget). Jag saknar dig fortfarande, och jag tänker inte mindre på dig för det, men nu är jag nog redo att gå vidare. Jag vet allt för väl hur jag blir om jag vägrar släppa taget och gå vidare. För det är det jag måste göra nu. Gå vidare. Jag hoppas innerligt att du fortfarande vill vara min vän, för vänskapen du har stått för det senaste halvåret är obetalbar. Men jag tror jag vill hålla det där, min vän.
Framtidstro
Såhär i studenttider är det lite svårt att låta bli att längta till sin egen student. Att se alla fullkomligt lysande ansikten, glada och lättade över att skolan är slut, den perfekta dagen, jag vill också! Champagnefrukost, visa upp sig på stan med tjo och tjim, bli uppvaktad och åka på ett sånt där härligt pimpat studentflak. Samtidigt som jag får den här längtan så fort jag ser en studentmössa eller hör en visselpipa, känner jag också en viss oro och ledsamhet över att det trots allt bara är ett år kvar. Jag tycker verkligen om min klass, och jag har en känsla av att jag kommer sakna allihop något så fruktansvärt när allt bara tar slut. Man kan lova varandra att hålla kontakten, att ses då och då, men med hur många håller det löftet egentligen? Jag vågar inte ens tänka på det. Sen kommer också ångesten. Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Vad ska jag bli? Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Det absolut lättaste alternativet är att läsa vidare, men jag tror inte jag vill göra det. Inte som det ser ut idag i alla fall. Inte direkt efter studenten. Jag vill resa. Se världen med egna ögon. Skaffa egna erfarenheter, nya vänner, kontakter. Den mest drivande tanken just nu är faktiskt Au Pair, och där kommer nästa fråga. Frankrike eller USA? Båda lockar något fruktansvärt. Men som sagt. Det är ett helt år kvar, och innan det året har gått ska jag ha hunnit klara av skolan, helst spara ihop lite pengar, och såklart; komma på vad det är jag vill. Ett år går fort. Alldeles för fort.
I-landsproblem
Det är pinsamt vad jag är bortskämd egentligen. Så inbiten i det svenska samhället, ett i-land. Jag menar inte bortskämd som i att jag får allt jag pekar på, utan som i bekvämligheten att kunna klaga på saker som är så självklara för mig, men önskedrömmar för andra. Den här veckans i-landsproblem har varit ovanligt många, må jag få säga. Dålig skollunch, långa håltimmar, hårfärg som inte vill bli rätt, nagellacksremovern tog slut (världens undergång), datorn har varit seg, jag har bränt mig i solen och har numera ganska oattraktiva märken efter ett visst linne, spindlar invaderar mitt rum lite som de behagar (eftersom jag har öppet där dygnet runt numera), min iPod har för lite minne, mitt svarta nagellack är slut, min mascara har börjat bli torr, jag har skoskav and it goes on and on and on and.... ja, du fattar. Jag och mina världsliga problem.
Sommartider
Var en sväng i stan i morse för att hämta en film som Emma hade glömt ge till mig i går. Det tog nog inte mer än 12 minuter att cykla hela vägen, och jag tror helt klart det beror på det underbara väder vi har kunnat njuta av de senaste dagarna. Högsommarvärme är bara förnamnet. Dessvärre bränner jag min ljusa hy ganska lätt, och måste därför varje morgon smörja in mig med SPF 30, vilket är ett projekt i sig. I alla fall, när jag sen skulle cykla hem igen så doftade det bara av fläder överallt. Jag älskar den doften. Så söt, men ändå så frisk. Då är det sommar för mig, när flädern blommar. Sen fick jag ett litet ryck vid 17-tiden att jag skulle sticka till simrishamn för att möta upp mina gamla favoriter. Var i s-hamn vid 19.00, och åkte därifrån igen vid 23.00. Kort men kul, och årets första dopp blev det också. Vid 21.00-tiden var det fortfarande ca 18° i havet (redan, det är fortfarande tidigt på säsongen och det går redan att bada utan att man dör av köldskador). Att sitta där på stranden var en helsjuk nostalgitripp. Älskar solnedgången där. Eftersom solen inte går ner bakom vattnet hinner det få en sån där härlig rosa/lila ton. Me like. Hoppas att det blir några sånna kvällar till i sommar! Dessutom var det fortfarande varmt i luften när jag kom till malmö. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl, men nejdå, nu gör sommarvärmen sig påmind. Härligt värre.
Allmänt
- Jag gillar att klaga, men nu hade jag tänkt bespara er det nu. Imorgon (eller rättare sagt om några timmar) ska jag försöka skriva ett helt arbete på en dag. Ska ju bli intressant att se om det går.
- Olof är hemma igen, efter ett år i USA. Kändes plötsligt som om du aldrig hade åkt.
- Det märks att mamma inte har varit hemma på ett tag, bortskämd som man är. Jag har i alla fall överlevt, till och med fått maten serverad idag.
- På onsdag är det skolavslutning, bad, FEST och alkoholkonsumtion som gäller. Sen är det tåget 07.15 på torsdag morgon för att se min käre bror gå ut nian (och alla småtöser såklart).
- Jag saknar min kamera (pappa tog den med sig på äventyr på Sweden Rock Festival).
- Jag tror jag har lyckats bränna mig UNDER fötterna, hur man nu lyckas med det?
- Och nu ropar sängen. Är så trött att ögonen går i kort.
Fast du, du är rätt söt ändå.
Tomrum
Visste du att tårar är varma, smakar salt och svider något så fruktansvärt efter ett tag?
Det är skillnad på förväntningar och förhoppningar. Jag hade ALDRIG några förväntningar, däremot (uppenbarligen) alldeles för många förhoppningar. Det är nog inte lönt att du hör av dig på resten av veckan. Jag kommer i alla fall inte göra det. Du måste komma på vad det är du vill, och med vem. Jag förebrår dig inte om du går tillbaka till henne, du sa ju det själv;
Du älskar
Stressfeber.
Hela veckan gick åt att sätta klar "redovisningen" (aka föreställningen), och jag måste erkänna; jag var en av dem som var mest negativt inställd till att det skulle bli nått bra av det. Måndagen och tisdagen spenderades i aulan, ljud, ljus och övergångar mellan nummerna skulle sättas. Onsdagen var en riktigt påfrestning då vi var i skolan i ungefär 12 timmar (ganska ohumant om du frågar mig, men det gav ju goda resultat, så jag ska nog inte klaga). Man tappar allt vad tidsperspektiv heter när man befinner sig i samma rum, med scenbelysning, en hel dag. Alla förberedelser tog också sin tid. Att döpa föreställningen var också ett projekt i sig. "Ljugarbänken" blev namnet till slut, och ja, det var verkligen ett passande namn. Bänkarna var nämligen vår röda tråd. Klädombyte? Mitt på scenen, faktiskt. Det gick, och det var rätt kul oftast. På torsdagen var det preimär, och nervositeten gjorde sig påmind. Var lite smårädd att jag höll på att bli sjuk, kände mig lite småkrasslig i halsen. Jag blev lite besviken över att där inte var mer publik än där var, men det var lika roligt ändå. Jag älskar att stå på scen, och lovord är alltid lika kul att höra. 'Originellt' var något vi fick höra många gånger. Vi hade två föreställningar den dagen, och när jag kom hem tänkte jag bara "JA, hela dagen har inte gått än, det gör inget om jag sitter i soffan en timme och bara tar det lugnt" (jag hade nämligen tänkt dra iväg en stund på kvällen). Självklart lyckades jag somna där, i soffan, och vaknade 2 timmar senare, med feber. SUCK, liksom. Jaha, där var den kvällen förstörd, sorry babe! Jag gick o la mig igen i hopp om att febern skulle ge med sig över natten, men icke. Feber, hosta och massa snor plågade min fredag. Tur att jag inte började förrän lite efter 15.00 (föreställning på kvällen). Hög som ett hus på olika piller intog jag scenen, och det det gick faktiskt rätt så bra. Jag överlevde i alla fall, även om Alex höll på att välta oss båda genom att trampa på mina byxor i en av danserna!
Självklart kommer inte så mycket dans utan skador. Vi alla var mer eller mindra slitna hela veckan. Var det inte ren utmattning och trötthet så var det ryggar, fötter eller armar, och var det inte förkylningar och feber så var det muskelhinneinflammation. Men vi överlevde, och vi gjorde det med flaggan i topp! Att umgås så intensivt med samma personer under flera dagar gör att man kommer varandra närmre automatiskt. ES2c, ni är underbara!! Jag är så glad att jag har er!
Nu är det bara 10 dagar kvar till skolavslutningen, vilket också innebär 10 dagar kvar att påbörja, genomföra och avsluta ett apstort svenskarbete. Massa ångest, men det måste ju bli gjort, så det är bara att sätta igång. Det lär nog inte bli så mycket festande för min skull den här veckan ändå, så det är bara att utnyttja tiden på bästa sätt (för DET är ju min starka sida *host*).
Den senaste tiden har jag klagat mer än vanligt, och jag vet att många av mina vänner börjar bli sjukt trött på mig, men tack för att ni står ut! Som sagt, ni betyder massa mycket!
Det här får räcka med blogg för idag, för nu ska jag slänga mig på soffan och trycka i mig mer chips. So long, dear.
Känslostorm.
Fan, skit också, jag lovade ju mig själv. Det här kommer bli jobbigt.
FAN!
Vad gör jag nu?
Skit också.
SÅ typiskt.
Fan, fan, fan.
Förlåt.
It's not me, it's you. Well, it's me too.
Jag tror det är fjärilar.
Fan.
Klara besked, tack.
Alltid samma visa.
Jag tycker om dig!
Be gentle, please.
Betygnojja & hemligheter.
Fan vad dagarna gick fort helt plötsligt. I tisdags hade vi vår sista repertoarföreställning. Det gick så sjukt bra, och det var så sjukt roligt. Mamma, pappa, syster och moster var och kollade. Lite sorgligt dock att vi inte kommer ha Christel längre, hon är helt underbar! Hon hade så många fina saker att säga om mig vid betygspratet att jag blev helt rörd. Fick dock "bara" Godkänt (vilket många i gruppen verkade ha fått), men jag antar att det var på grund av de höga kriterierna. I onsdags körde vi stenhårt med dans igen, nu för att sätta klar föreställningen med kompositionen (som nog kommer att bli rätt så bra när allt kommer omkring). "En bänk full av spontanitet", låter det bra, tro? Igår var det friluftsdag i Lödde Sandskog. Dagen började med strålande solsken så jag tänkte att 'JA, jag behöver inte ha så mycket kläder på mig'. Gissa om jag blev lite lätt sur när vi kom fram och insåg att solen hade gått i moln för dagen? TACK för den, liksom.
Sen började cirkusen.
Efter en lagom långtråkig dag, åkte jag hem för att duscha och piffa till mig. Du hade ju (äntligen?) tagit initiativet att fråga om vi skulle hitta på något, och efter en dag i skogen krävdes det åtminstone en dusch och lite smink. Jag hade på känn redan här vad som komma skulle under kvällen, ändå kändes allt bara så rätt. Mycket riktigt hade min magkänsla rätt, och ändå... ändå... äsch, jag vet inte. Det kändes rätt. Det känns fortfarande rätt. Att somna vid din sida var så mycket mer än jag vågat föreställa mig. Sen är det ju den biten med henne... Känns ju jättekul att jag kommer bli syndabocken om du går tillbaka till henne. Är det nu du tänker krossa mitt hjärta? Är det nu du tar ut din hämnd och lämnar mig? The walk of shame.
Gårdagens kläder, gårdagens smink, ruffsigt hår och en trött blick. Tjejerna fattade direkt. Jag har inte kunnat äta idag, maten stod mig upp i halsen. Jag har mest tänkt på vad som hände, och analyserat sönder varenda miunt av hela kvällen. Vart lämnar det här oss?
Ödets ironi.
Under en av mina mer djupgående analyser kom jag fram till att låten jag kommer ihåg tydligast från kvällen är Nobody puts baby in the corner - Fall Out Boy. Ironiskt nog så går texten såhär vid några tillfällen:
"Can I lay in your bed all day?
I'll be your best kept secret
And your biggest mistake. "
Jag blir galen av sånt här. Vad har du gjort med mig? Jag vill inte gå och lägga mig igen förrän jag har dina armar runt mig. Din värme, tryggheten, och din underbara parfym (som för övrigt fortfarande sitter i mina kläder).
Ultimatum.
Jag har ingen som helst rätt, what so ever, att begära något av dig, och det vet jag om. Men snälla, klara besked är väl inte för mycket begärt? Eller?
John Blund.
Den uteblivna sömnen inatt börjar göra sig påmind, och mina ögon går i kors. Jag vet hur det kommer att sluta dock. Det kommer att sluta som det alltid gör, med att jag, i samma ögonblick om jag lägger mig i sängen, kommer bli klarvaken, för jag har alldeles för mycket att tänka på. Jag fick förövrigt MVG i engelska nationella proven. Över all förväntan, måste jag få säga. Det gick mycket bättre än jag trodde, med tanke på hur bra jag faktiskt gjorde från mig förra året. Men jo, det gick bra, och jag är riktigt nöjd.
Godnatt, gott folk.
I used to have a dream, gonna fly like a bird
Where I traveled way beyond of my own little world
Now I found the place I can spread out my wings
Keep on searching for the space I can rule like a king
I've seen a lot of things that have changed who I am
Turned a twist on Mother Earth holding back Uncle Sam
Like every story told always comes to an end
Closing chapters of a book, let a broken heart mend.
Leverfläckar och äktenskap.
Kors i taket. Andra bloggen på två dagar. Inte illa va?
Efter att jag hade stängt ner datorn igår kväll kom jag på mig själv med att tänka hur jävla korkat det är att gifta sig. Om man bortser från själva ceremonin så är det ju tekniskt sett två personer som skriver på ett papper som säger att de nu tillhör varandra. Och med det här pappret kommer ansvar, skyldigheter och frihetsberövelse. För att inte tala om det bråk som oftast uppstår vid eventuella skilsmässor, och skammen för att man inte lyckades hålla fast vid sin kärlek, tills döden skulle skilja dem åt. Och så kostar det massa pengar. Vilket är dyrast, tror du? Bröllopet eller skilsmässan? Don't get me wrong, jag tycker att bröllop i sig är en fin tradition, och jag tycker inte att det borde skrotas, men just själva grejen att man tillhör varandra på papper. Räcker det inte med en ring på fingret och löftet från sin partner om evig kärlek? Måste det verkligen printas ned i historien genom arkivering av papper också? Är du så rädd för att bli lämnad? För det blir så mycket lättare att lämna varandra och gå vidare i livet om det är det som behövs. Varför hållas tillbaka, och försöka rädda något som kanske inte var menat att ske? Tänk en extra gång, om du går i giftastankarna. En ring kan vara symbolisk nog... men papper? (Det är ungefär som att man var skeptisk till papperspengar för några hundra år sedan. Kanske är det jag som är helt ute och cyklar?).
Ambivalens på hög nivå.
I morse kom jag att tänka på helt andra saker. Nämligen leverfläckar. Det är allmänt känt att man bör gå och kolla sig om någon av leverfläckarna på sin kropp plötsligt förändras eller kliar. Jag har blivit lite paranoid den senaste tiden och tror alltid att jag kommer gå en ond, bråd död till mötes inom en inte allt för lång framtid. I vilket fall som helst så utforskade jag mina leverfläckar på armarna i spegeln i morse. De bildar alla olika sorters stjärnbilder. Perfekta miniatyrer av något större än himeln. Det känns som om det finns högre makter när jag ser mina leverfläckar. Karlavagnen, Cassiopeja, Orions bälte, osv, osv. Den senaste tiden har jag fått ganska många nya leverfläckar. Speciellt på magen. Jag försökte komma på vilken bild de föreställde, och till min stora förtret såg jag att de bildar ett pentagram över HELA min mage. Och hur exakt ska man tolka det, om man nu tror på högre makter? Är jag ett djävulens barn? Malin betyder ju trots allt 'Djävulen' på franska. Tål att tänkas på.
Don't be afraid when you see the light (- Anders Johansson)
Hade föreställning på Palladium idag. Var inte riktigt på topp alls, på hela dagen. Det blev nog rätt så bra ändå. Det kändes bra efteråt, fastän det var en stor omställning med den nya scenen och de nya förhållandena. I vilket fall som helst kommer det att bli sjukt ball imorgon. Då kommer familjen, och alla andras familjer med för den delen. Hoppas bara att min kropp orkar imorgon också. Den har strejkat hela dagen nämligen. Det gör ont där, det ömmar här, lite huvudvärk, en knasig fot, brutna naglar, and it goes on and on and on and ON. Hårspray i hela ansiktet? Standard ju. Gör att sminket sitter på plats. Mindre bra när man vill få bort det sen dock. Bussresan hem var mindre rolig. Jag vet att jag ser ut som en halvskankig hora i mitt smink. Det är lite grann meningen när man står på en scen med spot's i huvudet. (På tal om bussar.. Du ('han') gick rakt förbi mig i morse. Jävla dålig stil ;P )
A girl's gotta eat.
Malin utan mat har vi redan konstaterat att det inte är någon bra kombination. Därför tänker jag gå och leta upp något ätbart nu. Sen väntar sängen, och sovmorgon (tackar vi för). Over and out.
Thoughts of us?
Rubrik saknas. Fantasi också.
Kronologisk ordning är väl lättast?
I onsdags hade vi premiär med dansen i skolan, och det gick faktiskt bra. Det var lite nervöst och det blev en del småmissar, men att få stå på scenen igen var underbart. Att få se Christels nöjda och rörda ansikte var obetalbart, och tjejer; ni är helt fantastiska! Sen gick vi ut i pubilken och såg balettens del för första gången. Det var ju.... intressant. De är väldigt, väldigt duktiga allihop, men alltså... det krävs lite självförtroende av en kille att kunna dansa på det viset, i de tajtaste, vita trikåerna du kan tänka dig. Det blev många fniss från publiken, men han verkade inte bry sig. Han är förövrigt väldigt vacker, den där killen. Efter all dans bar det av hemåt och det kändes så skönt att kunna glida ner i soffan och känna 'JA, nu får jag sova ordentligt ett par dagar'. Ni som känner mig vet att jag klarar av att vara sysslolös ungefär ett dygn, sen blir jag bara hysterisk. Så blev det även den här gången. Sovit en hel massa, suttit framför tv:n, suttit vid datorn, käkat en massa. Så har min långhelg sett ut. Och ja, jag har nästan börjat klättra på väggarna emellanåt.
Men så kom kvällen smygande igår och jag blev medbjuden på fest i sista minuten. Var SÅ taggad, kände mig redo för världen, och bestämde mig redan innan jag stack hemifrån att jag skulle ha jättekul hela kvällen oavsett vad för människor där skulle finnas på festen. Med sminket på plats, håret snyggt fixat och kläderna tillrättade stack jag iväg, och när vi kom fram visade det sig vara världens trevligaste människor. Hade så kul hela kvällen (som förövrigt gick på tok för fort). Vi spelade massa kort, och jag kände mig lite utsatt emellanåt, men det får man väl ta. Jag lyckades också (självklart) att gå och förälska mig i en av killarna där, men jag tror att det var för att han var så väldigt karismatisk. Eller också var det alkoholen. I vilket fall som helst så var det skönt att låta tankarna få glida iväg lite ett par timmar. Hemresan var... hm... fnittrig. Kanske till och med lite lätt fjortisvarning? I vilket fall som helst så kom vi till hållplatsen där jag skulle byta, och Josefin bor vid, och jag insåg snabbt att jag hade behövt vänta halva natten på nästa buss så jag beslutade mig för att gå hem. Det gick lite som det gick. Arabiska killar i 19/20 årsåldern är läskiga och svenska killar i 20/22 årsåldern är minst lika skrämmande. I alla fall när man är på väg hem mitt i natten, ensam och lite lätt drucken. När jag kom hem var klockan lite över 4 och det var ljust ute. Gissa om jag har sovit idag? Tack för en supertrevlig kväll, Josefin och alla andra!
Veckans tankar?
En sak jag har en tänkt en himla massa på den här veckan är reklam. I skolan får vi lära oss att alla företag påverkar oss med reklam. Det kan vara medveten reklam, och det kan vara smygreklam. Den finns överallt. Mina tankar gick osökt till tv-reklam. På de bästa sändningstiderna i svensk tv sänds det i reklampauserna till större del enbart engelsktalande reklam. De flesta engelsktalande reklamerna har inte ens svensk översättning. Förväntar sig verkligen reklamskaparna att alla förstår engelska språket? De som är under 12 år, den största konsumtionsgruppen, förlorar företagarna ju om de ändå inte förstår vad som sägs. De som är över 65 fick knappt lära sig engelska i skolan. Ändå sänds det så mycket reklam på engelska. Jag uppskattar det, men det är för att jag älskar det engelska språket. När reklam går ut på att sälja så mycket som möjligt; varför då begränsa sin reklam på det viset?
En annan sak jag har tänkt väldigt mycket på i veckan är det där med klimathoten osv. När jag var i affären i veckan slog det mig hur många onödiga plast- och papperförpackningar saker kommer i. Varför ha extra förpackningar om allt? Snacka om att slösa på naturens resurser. Inte för att jag är miljöaktivist och vill rädda världen, men någonstans känner jag ändå att man behöver ju inte överdriva. Kan man spara in på resurserna så ska man göra det. Etik måste få gå före estetik, speciellt när det gäller den värld våra framtida barn ska leva i.
Sen har där ju funnits jobbigare och djupare tankar än I-ländernas samhällsproblem... nämligen mina egna, mina personliga problem. Hormonerna löper amok. Det är ett fullständigt kaos i mitt huvud, och de senaste dagarna har jag tryckt bort och tagit avstånd från många människor i mitt liv. Det har jag gjort medvetet, för att inte såra någon. När jag är sån här blir jag oftast onödigt svår och ibland till och med elak. Jag vill inte utsätta er för det. Så om du har känt dig lite ignorerad den senaste tiden så är det förmodligen inget personligt.
'Cause you leave me speechless when you talk to me.
You leave me breathless, the way you look at me.
You managed to disarm me, my soul is shining through.
Can't help but
- The Veronicas - Speechless
Imorgon väntar ytterliggare en föreställning. Nu på Palladium. Ljud, ljus, kläder och placeringar ska repas imorgon förmiddag, och på kvällen smäller det. Hoppas vi ses där. Det finns biljetter kvar. All info finns på http://www.kulturcentralen.se . Sök på dans/Callback.
Jag trodde jag var stark. Det är bara en fasad.
Nonsens.
Glitter & Glamour
Vad är det här? Det gick ju helt åt helvete för Sverige i helgen. The Ark var ju SÅ stora favoriter osv osv. Sverige måste ju till och med kvala nästa år. Pinsamt. Jag har hävdat ända sen Svenska Melodifestivalen att Europa inte är redo för The Ark, och att om Måns Zelmerlöv hade representerat oss istället så hade vi tagit hem hela skiten. Men det är ju bara min synpunkt på det hela.
Förra veckan spenderades för övrigt i skolan. Inte bara som i att 'man måste gå till skolan', utan det handlar om dansen. Allt handlar om dansen nu. Dansade så många timmar förra veckan att jag tappade räkningen efter tisdag kväll. Vet bara att jag inte var hemma före 20.00 en enda kväll. Och när man kom hem var det mat, dusch, läxor och säng som gällde. Jag hade knappt haft tid för tv:n ens, och det säger inte så lite om mig det. Abstinens är ju bara förnamnet.
Telefonsamtalet natten mellan lördag och söndag gjorde mig mest förvirrad. Blandade känslor i massor. Vad är det tänkt att jag ska göra nu då? Vänta? Göra något? Glömma allt och gå vidare? Jag hade mer eller mindre kommit över dig, och så blev det såhär. Jag är ledsen babe, men jag vill inte vara din nummer två, när Du är min nummer ett.
Igår sattes ljud och ljus klart inför föreställningen, idag tränade vi klädbyten (oj vad det här kan sluta roligt. kattsvans i charleston? haha). Imorgon gäller det. Premiär, på skolan. Ska ju bli högst intressant att se hur det kommer sluta. Jag kommer i alla fall vara totalt slut när vi är klara. Men, men. Det här ska bli riktigt, riktigt kul! Jag har trots allt inte stått på en scen på två år.
Den 25:e timmen.
EFTERLYSES: En ledig helg som varken är långtråkig eller fokuskrävande? Yeah, right.
Det positiva är att många saker har börjat lösa sig. Som det ser ut nu kommer jag att spendera sommaren till största delen i Malmö, det är bara 5 veckor kvar till sommarlov och jag har bara 4 prov och ett inlämningsarbete kvar + de nationella. Ångesten sitter i dansen. Den kommande veckan kommer bli fruktansvärt hård. Imorgon har vi dans mellan 9-15.30, snabbt hem o käka, sen är det dans igen på skolan mellan 18-21, hem och sova, tisdagen börjar likadant, men istället för repertoaren på kvällen är det musikalaudition (ÅNGEST!). Onsdagen är en så kallad "vanlig skoldag", men saken är den att jag har 3 prov den dagen. Great! Dans i skolan på kvällen sen också. Torsdagen är det nationella prov i matematik, och jag har aldrig varit så orolig inför ett matteprov som nu. Dans på kvällen, of course. Fredagen är det dans, dans, dans som gäller igen. Alla som tror att jag kommer sova mig genom nästa helg räcker upp en hand!
På tal om matematik så berättade jag för ett tag sen att min mattelärare hade tagit ledigt för att spela in skiva o sånt med sitt band. Ptja, det verkar gå bra för honom då han har bestämt sig för att lämna oss och dra på turné istället. Han kommer bland annat att spela på Sweden Rock Festival (dit, för övrigt, min pappa ska). Det låter inte så tokigt heller, deras musik. Du kan ju själv lyssna på http://www.myspace.com/allends .
Var på snabbvisit i Simrishamn fredag kväll till lördag eftermiddag. Fredagen sov jag bort, och lördagen spenderade jag på Grand. Skulle ju se min lillasyster dansa. Hon har blivit så duktig, och jag blev riktigt stolt, där jag satt som nästan ensam publik (genrep, missar föreställningarna i veckan pga all min egen dans). O så träffade man ett par bekanta ansikten i förbifarten. Ni har också blivit riktigt duktiga, tjejer! Fast vår Chicago kommer äga er ;) Kände mig som en tönt när jag åkte tåget hem vid halv åtta. Det är det tåget många ungdomar tar om de ska iväg på fest och förkrök och så. Där satt flera gäng och snackade, drack lite öl och hade stämningen på topp. Gissa vad jag gjorde? Matematik, indeed. Där satt jag med mitt mattehäfte och min minst sagt odiskreta miniräknare. Malin da nörd is back.
Mardrömmar är läskiga. Speciellt när folk dör. Skräm mig aldrig på det viset igen! Du betyder för mycket för det. Och den jävla drömmen asså. Det kändes som att jag hann drömma en halv livstid på en dröm-period. Det hände så mycket. Så många saker som bara inte FÅR hända. Eller ja, om de nu mot förmodan skulle hända hade jag nog brutit ihop lite smått, men det hade ju inte funnits så mycket att göra åt saken. Lova mig bara att du inte går och dör de närmaste 50 åren?
Och jag gav upp kärleken samma stund som du (den andra du? hm, nu blev det jobbigt) gav upp mig.
Vad hade jag gjort utan musiken? Musik är terapi, musik läker sår på sitt alldeles speciella sätt. Dagens mest spelade är Skillet - Whispers in the dark. Och på god andraplats Anberlin - A day late.
Sen är det den där hopplösheten som vägrar lämna min kropp. Hopplösheten väger lika mycket som ett mindre isberg och är minst lika kallt som ett. Hopplöshet orsakar tårar utan någon speciell anledning och andningsproblem i klass med panik (vet du hur panik känns? om inte, så var glad för det).
Sen är det väl lite PMS som spökar också. Vem vet, jag kanske mår hur bra som helst om ett par veckor?
Förresten finns det några biljetter kvar till föreställningen. 21-22 maj, på palladium. All info finns på http://www.kulturcentralen.se . Sök på dans/callback. Eller Heleneholm.
Det är mitt öde..
Je ne comprends pas!
(Jag förstår inte!)
Usch, när man har kommit igång med bloggandet på riktigt, och sen gör uppehåll en vecka, då är det tamejfan ångest att komma igång igen. Så mycket man vill ha sagt, så mycket man har tänkt och vill berätta för allt och alla. Jag vet inte om jag orkar skriva allt, eller om du orka läsa allt, så vi får ju se vad det blir av det. Jag klandrar dig inte om du inte orkar läsa allt. Du är förlåten.
Förra veckan var det massa plugg som gällde. Hade nationella prov i franska förra måndagen. Snacka om att få sitt självförtroende kört i botten. Kände mig så fruktansvärt dålig. Illa. Sen flöt det mesta på ganska obemärkt. Solen och värmen gjorde att alla eleverna på min skola höll sig utomhus. Alltid lika trevligt. Fått lite färg i ansiktet i alla fall. I fredags var det fest i Kevlanche (Kävlinge, dock lite förfranskat). Tågen var sena, spårbyte två minuter innan avgång. Jadå, skånetrafiken i ett nötskal. Men trevligt var det. Kom aldrig riktig igång, var inte alls på festhumör, plus att jag var så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tog sista tåget hem (förlåt Johanna!). Den resan kom att bli sjukt ball. Alex, du är inte riktigt klok någonstans! Kom hem, somnade innan jag lade huvudet på kudden. Lördagen spenderade jag på stadion med Toots o co. Malmö FF - AIK, sjukt ball match. Malmö vann för övrigt med 4-0 (dessutom hade jag världens bästa utsikt, och jag snackar inte om gräsplanen). Söndagen spenderade jag med mitt franskalexikon. I 10 timmar satt jag med helvetet och försökte göra en uppsats som jag dessutom skulle lära mig utantill. GREAT. Och idag var jag i skolan. Var det bara min skola i hela Sverige som inte var lediga idag? Lite surt var det allt, men så är världen inte heller särskilt rättvis.
En till storhelg jag INTE firar. Hela mitt andra gymnasieår känns såhär långt lite smått som ett fiasko. Jag missade Halloween för att jag var i Italien, så det kan väl vara godkänt. Lussevaka blev det inget av. Jag hade prov dagen efter, med andra ord var det inte ens tanke på att festa. Julen kändes inte alls som vanligt, även om jag fick ovanligt många julklappar. Nyår ska vi inte ens tala om. Visst, jag hade väl trevligt, de första timmarna. Trettonhelgen brukar vara upplagd för fest, men nej, jag satt hemma. Sportlovet? Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde då. Sov, kanske. Påsk? Ptja, jag satt här, framför datorn. Här var inte ens påskpyntat hemma. Och nu valborg. Gissa vad? Jag sitter hemma. Alla mina vänner är där ute, framför brasorna. Dricker, är sociala, skrattar och ler. Jag sitter här, och jag börjar tamejfan undra varför. Varför är jag inte där ute med resten av folket? Jag var inte bjuden helt enkelt. Och jo, jag kallar dem fortfarande mina vänner, för jag frågade inte rakt ut om jag fick följa med, feg som jag är. Jag ville så gärna fråga om jag fick haka på, men något i mig sa bara stopp. Jag kunde inte. Jag vågade inte. Tänk om de sa "nej"? Jag hade inte klarat det. Jag är inte så bra på att ta ett nej. Då sitter jag hellre här, i min ensamhet och tycker smått synd om mig själv. Jag blir mest arg på mig själv när jag gör så. Tycker synd om mig själv. Jag har egentligen ingen som helst anledning att tycka synd om mig själv. Det här är självvalt. Jag kunde faktiskt varit ute i bättre tid med att fråga alla vad som skulle hända till valborg. Men nej, Malin "fröken feg" Johannesson has done it again. Jag hatar det här. Det här får mig att känna mig ensammast i världen, och det vet jag mycket väl att jag inte är. Ändå finns det en elak känsla i magen som säger åt mig att jag inte är något värd. Att mina vänner inte frågade om jag ville haka på för att de inte tycker om mig. Vilken människa tänker så? Jag älskar de där töserna.
Där ute dansar eldarna i takt med vinden. Jag dansar i takt med tårarna.
Där ute skrattar ungdomarna åt livet. Jag skrattar åt mig själv.
Där ute finns bara de ytliga problemen. Jag vill också ha ytliga problem.
Där ute glöms vardagen bort. Jag känner mig bortglömd i vardagen.
Där ute välkomnas kvällens mörker. Jag hatar mörkret och dess skugor.
Där ute finns de människor jag vill vara. Jag vill inte längre vara jag.
Om jag sitter här länge nog, kommer ni att sakna mig då? Kommer ni att inse att jag inte sitter hos er och skrattar och ler precis som ni gör? Kommer ni att undra var jag tog vägen? Kommer ni ens bry er? Jag vill så gärna tro att ni skulle göra det, men dagar som den här gör det fruktansvärt svårt att tro. Jag vill vara en i gänget. Samtidigt har jag så svårt för det där. Jag känner mig lika ensam hur jag än gör. Inte ens med er fysiskt runt mig känner jag mig som en av er. Jag känner mig som en åskådare. Någon som bara råkar få sitta med er och höra er skämta om livets bekymmer. Någon som råkar få höra en och annan hemlighet. Jag känner mig som en inkräktare. Någon som tjuvläser någons dagbok. Jag känner mig en insekt som ingen egentligen vill ha nära, men accepterar ändå. För att jag är så patetisk. Så ensam.
Jag vill så gärna tro. Tro är vackert. Tro är numera överskattat. Tro finns inte min ordlista när jag mår såhär. Men det förstår väl inte du? Du ser inte, du hör inte, du förstår inte.
Jag är inte så jävla svår som jag kanske får mig själv att framstå som. Egentligen behöver jag bara lite närhet och massa kärlek. Precis som vilken människa som helst. För jo, så är det, jag är bara människa, och det är du också. Vare sig du vill det eller inte är vi PRECIS likadana i grund och botten. Skillnaden är bara att mina behov inte blir tillgodosedda.
Och nu hade jag tänkt gnälla på Skånemejerier (som om jag inte gnällt tillräckligt idag? Du är som sagt förlåten om du inte orkar läsa den här skiten).
Jag blir så jävla lack när Skånemejerier nu har fått för sig att sätta en plastkork på alla sina förpackningar. Det är så fruktansvärt idiotiskt så det finns ju bara inte. Vad hände med den globala växthuseffekten och EU:s mål att göra saker och ting bättre? Vet du hur mycket energi och material det krävs för att sätta en plastkork på VARENDA förpackning de ska sälja? Och sedan återvinningen. Plus att folk med reumatism inte kommer kunna öppna sina mjölkförpackningar. Det är diskriminering av funktionshindrade människor. Jisses, jag önskar verkligen att mannen som ligger bakom den här så kallade "uppfinningen" får tillbaka det här tiotusenfaldigt. Karma, min vän. Karma. Det du gör, ska du trefaldigt återfå. Jag hoppas att du får massa skit i framtiden och att dina lönecheckar blir skänkta till någon av världens miljöfonder. Jävla pucko.
Och nu ska jag sluta tjata och gnälla. Jag lovar. I alla fall för idag.
I nattens mörker.
Nu får vi hoppas att sommaren kommer på riktigt!!
Maha, glöm inte läsa dagens inlägg härunder.
Fröken Oorganiserad.
Tillfälligheter och slumper är något jag har tänkt mycket på idag. Det är ju det som har format mig till den jag är idag, och det är det som kommer forma mitt framtida jag. Att jag hamnade i malmö, att jag hade turen att hamna i samma klass som de underbara människorna jag har privilegiet att träffa varje dag... det går inte att vara annat än tacksam. Och såklart alla andra underbara människor här i malmö. Speciellt du. Du sätter ett leende utan dess like på mina läppar. Du är värd varje sekund.
Hejdå Fröken Svår.
Seventeen is just a test.
Yeah and I would recommend,
that you live with no regrets.
And even if it seems,
like the world is crashing on you,
you shouldn't let it hold you down.
Shouldn't hold you back,
Oh no.
Don't worry you'll show them.
There's a fire in your eyes,
and I hope you'll let it burn.
There's a scream in your voice,
and I hope you will be heard.
There's a fire in your eyes,
and I hope you'll let it burn until you're heard.
You're heard.
Relax girl.
Turn down the lights.
No one can see you shining.
Relax girl.
It'll be alright.
No one can stop you if you try.
Point of rhythm is the fall await in time,
to listen to the beating in your mind.
Remember if you will seek then you shall find.
Seventeen ain't so sweet - The Red Jumpsuit Apparatus.
I love it, I love it, I love it. Musik....
Musik är... allt. Receptfri antibiotika mot livets onda. En osynlig vän och vägledare. Musik är medicinen som botar allt, den enda legaliserade drogen.
Jennie, fan vad glad jag blev när du ringde! Du betyder fortfarande massor!
I helgen ska jag o töserna röja hos Johanna, maha! Ska bli sjukt nice.
Brister?
Sömnbrist. Orkbrist. Motivationsbrist. Syrebrist.
Brist på glöd. Brist på hopp. Brist på vilja och livsglädje.
Överskott? Likgiltighet, hopplöshet, dimma och ångest.
Ickeexisterande? Tidsperspektiv.
Passande nog hade vi besök av ungdomsmottagningen på skolan idag. Mycket givande, må jag få påstå. Mamma ska ringa dit imorgon. Kanske skulle passa på att träffa kuratorn då också? Jag misstänker starkt att jag behöver hjälp som ingen närstående möjligen skulle kunna ge mig. Ett objektivt perspektiv. Tål att tänkas på. (Som om jag inte tänker tillräckligt?).
Tack till er som stöttar. Ni vet precis vilka ni är!
Och du glömde bort mig lika fort som våren försvann?
Ut&In eller Upp&Ner?
Fruktansvärt tråkig helg, förövrigt. MSN är det enda konstanta i mitt liv just nu. Söndagen spenderades i skolan. Närmare 5,5 timmar dans... UTAN mat. GREAT. Malin utan mat = mardröm. Och idag fick jag ett mindre psykbryt i skolan. Vem kom på den otroligt idiotiska idéen att sätta TVÅ lärare till kompositionsklassen? Korkat. Man vet ju inte vem man ska lyssna på.
SMYGREKLAM:
Jazzrepertoar: 21-22 maj 19.00 Palladium. 50:- ungdom (tom 26 år). 75:- vuxen.
Kompositionsföreställning: 1 juni 19.00 Heleneholms aula. GRATIS!
Allt är bara ångest. Till och med att skriva den här jävla bloggen är ångest. Jag vet att många av er förväntar er något bra att läsa. Sorry to disappoint you.
Ödets ironi. Karma? Varför måste du va så jävla svår?
(Jag vet att jag är likadan själv. Livets ironi. De högre makternas sätt att visa att man inte ska jävlas med allt och alla).