Malin -

Le soleil qui se lève
Et caresse les toits
Et c'est Paris le jour.
La Seine qui se promène
Et me guide du doigt
Et c'est Paris toujours.
Et mon c?ur qui s'arrête
Sur ton c?ur qui sourit
Et c'est Paris bonjour.
Et ta main dans ma main
Qui me dit déjà oui
Et c'est Paris l'amour.
Le premier rendez-vous
A l'Ile Saint-Louis
C'est Paris qui commence.
Et le premier baiser
Volé aux Tuileries
Et c'est Paris la chance.
Et le premier baiser
Reçu sous un portail
Et c'est Paris romance.
Et deux têtes qui se tournent
En regardant Versailles
Et c'est Paris la France.

Des jours que l'on oublie
Qui oublient de nous voir
Et c'est Paris l'espoir.
Des heures où nos regards
Ne sont qu'un seul regard
Et c'est Paris miroir.
Rien que des nuits encore
Qui séparent nos chansons
Et c'est Paris bonsoir.
Et ce jour-là enfin
Où tu ne dis plus non
Et c'est Paris ce soir.
Une chambre un peu triste
Où s'arrête la ronde
Et c'est Paris nous deux
Un regard qui reçoit
La tendresse du monde
Et c'est Paris tes yeux.
Ce serment que je pleure
Plutôt que ne le dis
C'est Paris si tu veux.
Et savoir que demain
Sera comme aujourd'hui
C'est Paris merveilleux.

Mais la fin du voyage
La fin de la chanson
Et c'est Paris tout gris.
Dernier jour, dernière heure
Première larme aussi
Et c'est Paris la pluie.
Ces jardins remontés
Qui n'ont plus leur parure
Et c'est Paris l'ennui.
La gare où s'accomplit
La dernière déchirure
Et c'est Paris fini.
Loin des yeux loin du c?ur
Chassé du paradis
Et c'est Paris chagrin.
Mais une lettre de toi
Une lettre qui dit oui
Et c'est Paris demain.
Des villes et des villages
Les roues tremblent de chance
C'est Paris en chemin.
Et toi qui m'attends là
Et tout qui recommence
Et c'est Paris je reviens.

Jag förstår om du inte läste det där. Det är en fransk sång. En av de vackraste jag hört faktiskt, fastän fransk sång brukar vara ganska gräsligt. Men den här är vacker. Riktigt vacker. Jaques Brel - Les Prénoms de Paris, heter den.

Ikväll var jag o mamma på måndagskonsert på skolan. Så sjukt duktiga de är. Vill också kunna sjunga på det viset :/ Åh, på tal om att sjunga så har vi uppsjungning på måndag. Det är ångest. jag kan inte låttexterna, och jag kan inte hålla ton utan någon står bredvid mig (och jag ska sjunga själv. det kommer bli katastrof!).

Dagens buss:
Hotstuff åkte på samma buss hem som jag ikväll ^^ . Ögongodis hela vägen (dvs 6 minuter). Haha, men dock. En klass småungar var där också på bussen. 11-årsåldern kanske. Asså, nog för att det kan vara svårt för en medelålders svensk kvinna att lära sig namnen på barnen de har i sin klass, men när 85 procent av ungarna har utländska namn måste det ju bli kaos! Jag har jättesvårt för att lära mig en handfull namn (oavsett om det är svenska eller utländska namn), men jisses, all cred till den där kvinnan som hade stenkoll på varenda unge! :)

Och nu tycker jag dom kan stänga ner Aq-va-kul på riktigt. Innan skiten brakar ihop. Om jag dör är det Lottas fel.

Och okej, jag erkänner. Jag är melodifestivals-beroende. Glitter är ju trots allt bara glammigt en gång om året ;)

Nelia, min räddare i nöden. Tack för att du bara släppte allt för att rädda mig. Det betyder så mycket! Jag älskar dig. Min mamma avgudar dig. ♥

Asså, jag hade världens utskällning på gång här, men jag pallar verkligen inte skriva klart den. Den kommer sen. Typ... i veckan eller nått. Den är viktig för mig att publicera, det är därför jag inte har velat skriva "vanlig" blogg på så länge.
Pappa, jag älskar dig. Mamma, jag älskar dig. Tack för att ni finns.

Tiden smiter förbi, nästan obemärkt. Det är redan den femte februari. Oh my. Skolan flyter på. Jag har gjort mina val inför tredje och sista gymnasieåret. Tjejerna betyder mer än någonsin. Simrishamn känns längre bort än förr... och mitt i allt det här finns ett krig.

Helgen som gått spenderade jag i just Simrishamn. Fredagen var superstressig, som vanligt. Drack som ett svin, hade skitkul på bussen, pratade med folk jag inte pratat med på år (bokstavligen). Kom fram till Tingvalla, packad som ett as. Ett helt under att jag kom hem med alla prylar jag hade med mig dit asså. Gick in, dansade, satt där ute, tappade bort alla (tack Hedvig <3), hittade en pojke (bokstavligen, igen. en pojke). Barnarov?  Men jag hade ju så trevligt. Fan att du är en halv evighet yngre än jag. Du är ju så läcker. Har velat ha dig sen dag ett. Älskling, lova att vi ger oss en chans om sisådär 10 år?
Fick åka buss hem ensam (resten av gänget liksom lämnade mig). Ett helt under att jag vaknade när bussen stannade där jag skulle av. Halv fyra var jag hemma. Har nog aldrig sovit så gott i den sängen som den natten. (Jag hatar den sängen).
Lördagen spenderades inom husets väggar. Mycket vatten och massa TV. Melodifestivalen, of course. Tiden på året då klädernas trender inte gäller, när glitter anses vackert, och det är okej att sjunga med i refrängerna. Jag måste säga det... I absolutely love it ! Och det var fel låtar som gick vidare i lördagens delfinal, enligt mig. Men,men... så är det väl alltid?

Anyway... jag tycker så synd om alla flickor i världen när det kommer fram att någon av världens vackraste män visar sig vara homosexuell. Det är liksom en så pass förlust för oss tjejer. Lyckos resten av gay-killarna dock. Ta hand om honom liksom. Det är han värd. Lots of love, hunny.

Sängen, nästa. Kanske. Innan detta blir helt knas. Fast å andra sidan. Klockan är ju inte så mycket... än.

Du. Du med stort D. Vad ska jag göra åt dig? Jag tänkte skriva "Försvinn", men då ljuger jag. "Lämna mig ifred", men då ljuger jag också. För jag vill inte att du ska varken försvinna eller lämna mig. Tvärtom. Men ja, men kan ju som sagt inte få allt här i livet.

Men nu vet jag varför jag är som jag är i alla fall. Jag sa ju att det är genernas fel.