Malin -

Hösten är på ingång. Plötsligt är dagarna lite kortare, regnet faller lite oftare, kvällarna är lite kyligare och löven har börjat falla. Var tog sommaren vägen? Vad hände med bara ben, sena kvällar på uteserveringar med alldeles för mycket vin och alla sommarplågor man inte kan låta bli att sjunga med till? Oh wait, jag har ju redan gjort allt det där bara den senaste veckan till och med. Men ändå...

Jag älskar lördagar och allt det innebär. Jag älskade lördagar när jag var liten också. Kaffebryggaren på morgonen, doft och ljud, är magiskt. Doften av nybakade bullar lika så. Nyklippt gräs också för den delen. Ljudet av en fotbollsmatch, eller varför inte travet, ger mig härliga rysningar av välbehag. Middag à la husmanskost är tillräckligt för att få mig att le. Doften av alkohol, ljudet av vuxna som skrattar (helst män av någon anledning), glas som klirrar i alldeles för många skålar, lukten av cigarettrök som smyger sig in lite varstans och daggen som lägger sig på kläderna skapar en oslagbar kombination en helt vanlig lördag. Jag älskar lördagar som dessa.

Jag har gått och nynnat på en låt i evigheter utan att veta vad det är för någon. Av en ren slump trillade jag över den på Spotify. Helt underbart! Sök på Israel Kamakawiwo'Ole - Somewhere over the rainbow/What a wonderful world. Perfekt för en kylig höstkväll, eller att mysa till, eller att diska/tvätta/röja undan till.

Jag har något jag vill berätta för er trogna 11 läsare jag har (jag vet ungefär vilka 8 av er är, så resterande, detta är väl till er). Jag och Jesper letar lägenhet. Det är jobbigt, mest för att köerna är så långa att det är löjligt, och anledningen att jag inte har berättat detta innan är helt enkelt för att jag inte visste om jag var redo att klargöra det för hela världen (internet är ju lite farligt, trots allt). Jag är redo. Jag älskar dig Jesper.

Om en vecka börjar jag skolan. Jag är nervös. Jag insåg här om dagen att jag ska göra detta själv. Upprop, själv. Hitta rätt, själv. Köpa studiematerial, själv. Helt jävla ensam. Jag hoppas jag finner nya vänner under kursens gång.

Malmöfestivalen kom och den gick. Jag vet inte om jag tycker om det nya upplägget de hade i år, med "småscenerna" i Folkets Park. Det funkade ju superbra, fram tills Dead By April skapade årets kaos. Vi missade dem för att Amiralen inte klarade av trycket av den stora folkmassan. Dead By April skulle helt klart platsat bättre på Stora Scenen. Emil Jensen däremot! Vilken spelning! Vilket drag! Vilken poet! Jag är frälst, mer än någonsin, vad gäller svensk (skånsk) vispop. Dessutom ska väktarna ha en stor eloge för sina härliga sätt. Det kändes som att alla de jag mötte hade gått en kurs i att vara sig själva trots sina väktarmunderingar. Det skapade en himla trevlig stämning.

(Detta inlägg skapades kl. 01.30 i natt, men mitt internet fick för sig att lägga av och jag trodde att all denna text hade försvunnit ut i rymden för alltid. Jag är glad att den finns kvar.)

DunkaDunka, en flaska vitt och hjärtan som brinner.

Jag har verkligen blivit behandlad som en prinsessa den senaste veckan. Jag älskar det. Jag älskar dig. min skatt!

Göteborg was awesome.

Jag börjar skolan 1 september. Äntligen!

Jag har absolut inget vettigt att skriva. Nu är min pojkvön dessutom färdigduschad och det vankas mys.

Det kanske kommer ett vettigare inlägg i veckan. Kanske inte.

(Internskämt när man pendlar via Malmö C dagligen)

Nu bär det av! Om en timme eller två är jag och Jesper på väg till Göteborg för minisemester. Det ska bli skönt att komma iväg lite, bara han och jag.

De tre blogginläggen som kom under en dag för drygt en vecka sen blev en total urladdning, ett klimax av allmänt förvirrade tankar och känslor. Efter det kände jag mig tom. Jag mådde bättre. Jag mår bättre.

En av anledningarna till att allt känns så otroligt bra just nu är att jag kom in på kursen jag sökte på Malmö Högskola. Efter många ångestfyllda stunder mellan första och andra urvalet blev jag till sist antagen. Det kändes som att ett stenblock lyftes från mina axlar. Äntligen lossnar det. Livet börjar. Det handlar inte om att jag inte trivs med var i livet jag befinner mig, utan enbart om att detta är ett mål jag har haft så länge nu att det började kännas omöjligt att nå. Äntligen! Ett steg i taget. En dag i taget. Det går på rätt håll.

Ytterliggare en av anledningarna till att allt känns så otroligt bra just nu är att jag har Jepser; min skatt, min klippa, min älskade. Känslorna jag har för dig blir större för varje dag som går. Med dig mår jag bra. Du är varm. Och otroligt vacker. Och du ler som ingen annan. Och man börjar inte en mening med och.

På torsdag vankas det för övrigt minisemester, i överflödigt lyx, med ovan nämnda underbare Jesper ♥

Jag älskar dig.



Vi ska vara fria
Men varför och från vem?
Vi ska spela svåra
och aldrig längta hem
Jag gör ett misstag
och jag gör det med flit
jag spelar chanslöst
och ber dig komma hit

Vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker såga nu
så får du mig ändå
Om du trollar bort mig
långt från dig
och lurar hem mig
med dina sämsta tricks
så får du mig ändå
tro att du har tröttnat på mig
ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå
för vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå

Vem vill ha stolthet
när man kan få den man vill ha?
Vad ska jag med värdighet
när jag kan ha det bra?
Integritet
vad har den nånsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag med glädje
ut mot dig

Vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå
Om du trollar bort mig
långt från dig
och lurar hem mig
med dina sämsta tricks
så får du mig ändå
tro att du har tröttnat på mig
ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå

För jag har bestämt mig
mina känslor leker med dig
Jag har stämt dig
så din pipa dansar efter mig
och tämjt mig
tvätta rent min hjärna
tills jag är fri
tills allt sjunger din melodi

Vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå
Om du trollar bort mig långt från dig
och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå
tro att du har tröttnat på mig
ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå
vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå
blås upp mig och stick hål på mig
blås upp och stick hål på mig igen
så får du mig ändå
För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå

så får du mig ändå

---

Hopplösheten, hjälplösheten och ensamheten är påträngande. Det hjälper inte att det regnar. Det hjälper att skriva blogg, därav de tre inläggen jag har hunnit posta på ett dygn. Min misär går över snart. Jag känner det i hela kroppen. Tid, min vän. Tid.

What a crappy day to live, tänkte jag när jag såg en trollslända flyga förbi mig idag. Ett dygn får du, och ditt råkade vara regnigt, blåsigt och allmänt fyllt med blues. Stackars dig. Å andra sidan kommer du ju inte hinna lida av detta då du inte vet något annat. Kanske är det bäst så. Kanske livet inte är helt mörkt bara för att dagen är det. Jag hoppas att du hann göra allt du är ämnad att göra. Jag hoppas att jag hinner göra allt jag är ämnad att göra.

Idag har varit en konstig dag. John Blund behagade inte dyka upp förrän natten nästan blivit dag. Det första jag gjorde när jag kom till jobb var att bränna mig. Hela dagen har varit ett suddigt virrvarr och nu sitter jag här. Jag har kreativitet i kroppen, men ingen ork. Jag har rastlöshet i kroppen, men ingen ork. Jag känner mig vilsen, och jag hittar inte tillbaka det spår jag har följt ett tag.

Tiden springer men jag står still.

Visste du att tårar är varma, smakar salt och svider något så fruktansvärt efter ett tag?

Apati. Tomrum. Dimma tjock som gröt.
Kyssar. Händer. Kroppsvärme är vår vän.
Tårar. Ilska. Det var mitt hjärta du sköt.
Blickar. Längtan. Snälla, kyss mig igen.

Det har varit ett par röriga dagar. Jag tror jag överlever. Det gör jag alltid, för jag är superwoman och jag klarar allt.

Jag hade kunnat gå emot alla mina principer (och vunnit läsare) genom att döpa dagens blogg till Dagens outfit istället. Det är trots allt det dagen har handlat om; kläder, smink, hår, mode, fotografering, obekväma poser och en hel massa väntan.

Jag minns så väl hur jag vid födelsen av den här bloggen lovade mig själv att aldrig skriva om mode, outfits eller särskilda märken (särskilt vad gäller kläder, smink och skor). Därför besparar jag dig alla detaljer kring dessa ting från dagen och berättar istället om hur malplacerad jag kände mig till och från. Att vara modell måste vara ett av de svåraste jobben någonsin. Att ta direktioner har väl aldrig riktigt varit min grej oavsett genre, men att bli satt i dessa märkliga positioner och sedan bli ombedd att se avslappnad och naturlig ut går helt klart under kategorin "skitsvårt".

Nu är jag äntligen på väg till världens finaste Jesper! Det känns som evigheter sen vi sågs sist, och ändå är det bara ett par dagar sen. Jag hade kunnat skriva i oändlighet om dig Jesper, om hur fantastisk du är, hur bra jag mår med dig och hur viktig du är för mig, men det behövs bara tre ord. Jag älskar dig.

Det finns alldeles för mycket tid över till att tänka när man bara sitter hemma. Jag har gått och dragit på mig en förkylning som heter duga. Igår sjukanmälde jag mig för första gången på nästan ett år. Då är det illa.

Den senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket på det här med tilltal. Jag var helt säker på att man förr skulle säga Ni, inte du, och att man skulle säga herr, fru och fröken. Jag kollade upp saken och insåg att du/ni-tilltalet i Sverige har en ytterst lång och komplex historia. Man kan sammanfatta den med att hela situationen eskalerade i att det till slut blev nedlåtande att använda sig av "ni", och att titelbenämningar (herr Gren, doktor Gren, bagare Gren) helt enkelt blev för jobbigt. Under en period av 1900-talet användes inga pronomen (du, jag, ni, han, hon) alls. Meningarna blev kalla och distanserade och därav varken artiga eller oartiga. Ett exempel på detta kan vara: "Får det lov att vara mera kaffe?" och "Blir det till att resa om söndag?". Jag kom på mig själv med att känna igen mitt skrivsätt i denna avskalade, distanserade stil. Ganska ofta låter jag mina ord sväva objektivt, fria att tolka utifrån egna preferenser och referenser. Min poäng med denna tankebana var dock att berätta för dig hur dålig jag är på namn, särskilt efternamn. Jag kan fortfarande inte alla mina vänners efternamn (det har blivit bättre sen Facebook blev populärt, bör tilläggas).

I exempelvis USA, England och speciellt Frankrike är detta fenomen helt omvänt, om jag har förstått det hela rätt. Man tilltalar nya bekantskaper, och högre auktoriteter, med Ni, Herr/Fru eller Sir/Madam (m'am). Då är det förnamnet som är lite mystiskt och, vad vet jag, också svårare att komma ihåg.

Jag spenderade mer än en timme att läsa på NE online angående svenskt tilltal. Jag finner språk fascinerande, särskilt svenska. Det är ett vackert språk. Jag har fortfarande mycket kvar att lära märker jag dagar som dessa, då jag behöver ta till uppslagsverk för att vara säker på min sak. Kanske skulle jag istället bli språkvetare? Inte för att jag tror att någon hade kunnat stå ut med en mer språkvetande version av mig, men dock! Språk är ju faktiskt lite av min nisch.

"Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa."

Thomas Edison heter den man som gjorde glödlampan brukbar. Det sägs att han försökte 2000 gånger innan han fann den rätta lösningen. I 130 år har denna revolutionerande produkt varit en del av varje hem världen över (västvärlden, i alla fall). Glödlampor är en självklarhet i mitt liv, särskilt då jag älskar lampor i alla dess former, och det är med stor sorg jag inte längre kan ignorera det faktum att glödlampor inom snar framtid inte längre kommer att produceras. EU har bestämt att glödlampor skall förbjudas helt från och med 2013, med start september 2009, eftersom att glödlampor belastar vår redan instabila och fragila miljö på Jorden.

Jag har övervägt möjligheten att hamstra glödlampor. Det kommer inte vara förbjudet att använda dem efter 2013 nämligen, bara att tillverka och importera dem. Känns dock lite löjligt att ha glödlampor för ett par tusen spänn ståendes i garderoben. Lågenergilampor är högst troligen något av det tråkigaste jag vet. Det tar hur lång tid som helst innan den är helt tänd, och när den väl är helt tänd blir ljuset så fruktansvärt tråkigt. Finns det några andra alternativ som inte brutalt förstör min ekonomi?

Om ytterliggare 130 år kommer småbarnen att titta fascinerat på filmklipp från 1900-talet och fråga sina föräldrar: "Vad tusan är en glödlampa?". Det gör mig ledsen att något som har varit så otroligt viktigt i över hundra år ska göras helt irrelevant. Kommer folk att veta vem Thomas Edison var, om ett par hundra år? Synd att jag inte kommer att få veta det svaret. Jag ska i alla fall berätta för mina barnbarns barn om den där prylen jag tyckte så mycket om "när jag var i er ålder"; glödlampan.

Jag överlevde jobb. Igen. Inte helt oväntat. Hungriga människor är elaka människor och elaka människor kan vi leva utan. Jag önskade dock merparten av lördagens kunder en trevlig helg. Hoppas att det gjorde deras dag lite mindre stressig.

Och så var det ju det här med högskolan. Antagningsbeskeden har börjat trilla in. De flesta i min krets har blivit antagna till valda program och kurser. Jag skrev tidigare i våras om hur jag valde att avstå ett år i folkhögskola för att istället söka ett par fristående kurser på Malmö Högskola. Jag kände aldrig någon direkt oro för att inte bli antagen, särskilt inte när en av mina vänner vänligt men bestämt hävdade att den här typen av kurser har platsgaranti. Föreställ dig min stora besvikelse när jag insåg att jag inte kom inte på någon av de två kurser jag har sökt. Jag står förvisso som reserv 7 på den kursen jag allra helst vill gå (då det är fortsättningskursen till våren jag egentligen vill gå), så än finns det ju, om än lite, hopp. Det kan hända att jorden går under om jag inte kommer in.

Grattis till er alla mina vänner som kom in på valda program. Jag är inte ett dugg bitter!

Jag SKA studera till hösten. Så enkelt är det. Jag har en reservplan. Den är genialisk. Och dyr. Vad gör man inte för sina drömmar dock? Drömmar är ju bra, har jag hört. Eller var det mål? Jag har bägge och. Detta löser sig. Det är jag helt säker på.

Tack för att du finns där, torkar mina tårar och rättar till mitt smink. För att du kramar mig när jag vill slå någon eller något och för att du är den vackraste av alla människor. Jag varken kan eller vill minnas vardagen före det att du klev in i mitt liv. ♥

DunkaDunka och vackra solnedgångar.

Fläkten som står på soffbordet surrar högljutt. Datorn gnäller av trötthet. Jeansen som sitter så bra i stående läge klistrar fast sig mot magen i den dåliga ställning jag sitter i. Lägenheten börjar bli mörk trots att kvällen är ung. Jag borde göra vettigare saker av mina få timmars lediga tid än att sitta här, med betoning på borde.

När jag, för ett par veckor sedan, väntade på bussen hem från en hel dags arbete föll mina ögon på en alldeles särskild kvinna. Jag brukar låta blicken vandra fritt när jag är bland folk då jag finner folk intressant, men det var något med just den här kvinnan som gjorde att jag inte kunde slita mig. Jag minns det fortfarande kristallklart. Denna kvinna kan ha varit någonstans mellan 60 och 70 år gammal. Hennes hår var grånat, satt i en elegant knut i nacken. De tunna och välplacerade rynkorna visade på världsvana. Hennes kläder skvallrade om pengar, hennes handväska om simplicitet. Hon stod rak i ryggen utan att sätta näsan i vädret. Det som dock trollband mig i flera minuter var den här kvinnans händer; vårdade, friska, unga. Hade jag bara sett händerna och inte resten av denna ytterst fascinerande kvinna hade jag nog gissat hennes ålder till 25, högst 30, år. Ytterst fascinerande.

Jag jobbar ihjäl mig. Jag försöker så gott jag kan i alla fall. Jag ser inte alls fram emot lördagens kommande heldagspass. Nåväl. Lördagar brukar gå oförskämt fort trots allt. Jag som inte skulle fastna i "restaurang"(haha)-branschen... Man KAN köpa vem som helst (mig?) till rätt pris. Jag gillar lönekuvertet jag får i slutet av varje månad. Annars hade det här inte varit värt det.

Jag älskar att vakna vid din sida.

Jag har till sist sett mig besegrad och därav införskaffat Spotify, musiktjänsten som fortfarande är på allas läppar ett helt år efter att hypen började. Jag var likadan när det gällde mp3-spelaren (jag var nog den sista i min klass i högstadiet att skaffa en). Jag var likadan när det gällde iPod, bärbar dator och stuprörsjeans; jag vägrade, av ren princip, att följa trenderna. Jag äger till trots en iPod nano (den lilla fyrkantiga varianten), en bärbar dator och mer än ett par stuprörsjeans. Nu lägger jag till Spotify på denna lista av trender jag lite halvt motvilligt följer.

Igår målade jag naglarna svarta, rufsade håret och gjorde luggen lite extra sned. Jag sminkade mig lite mörkare än vanligt, letade fram de där armbanden som inte sett dagsljus sen -06 och hoppade i den där lilla svarta från nyår. Varför? Kvällens destination var rockklubben Distortion. Helt underbar kväll! (Och fan vad snygg jag var!)

Blåmärken, smärre brännskador, rivsår och allmänt trötta leder. Allt är i sin ordning, med andra ord.

Nu ska jag hänge mig helt åt min nyfunna kärlek (Spotify) resten av kvällen, då min underbare pojkvän åkte hem tidigare ikväll. Jesper, med dig känner jag mig hel. Varje gång vi skiljs åt känns det som att luften går ur mig. Med dig upplever jag det totala nuet, vilket är en helt ny känsla för mig. Det är hisnande, spännande och högst tillfredställande.

Precis när vi alla hade gett upp hoppet om en varm sommar så kom den, och det med besked! Jag har hela dagen varit på gränsen till att smälta av värmeslag. Nåväl, nu är sommaren äntligen här och suget efter sommaräventyr växer bara mer för varje dag som går.

Antalet personer som läser min blogg har ökat väldigt markant de senaste veckorna. Det hade varit superkul att veta vilka mina läsare är och hur just Du har trillat in här!

I samband med att jag gick på semester gick även mitt åkkort ut, så jag brydde mig inte om att köpa något nytt eftersom att det i så fall hade inneburit 10 förlorade dagar på ett alldeles för dyrt kort. För att ta mig runt i stan den senaste veckan har jag därför varit duktig nog att börja cykla igen. Det har jag inte gjort på nästan ett år. Jag känner redan hur mina benmuskler har blivit lite tajtare och jag älskar det! Jag ska nog fortsätta cykla, i alla fall så länge vädret tillåter. Jag hade glömt bort vilken cykelvänlig stad Malmö är och att det faktiskt går fortare att cykla än att ta bussen. Det är lika svettigt vilket som. Motion på köpet? Ja tack!

Sommar innebär musik som egentligen inte är så mycket för världen men som man omöjligen kan värja sig för om man har radion igång. Jag tycker inte alls om att erkänna att jag diggar årets sommarplågor, men åh vad bra de är! Jag känner adrenalinet pumpa och suget att dra ut och dansa tills natten blir dag och fötterna blöder. Det är dags för en utekväll snart. Det var ett tag sen sist.

Igår var det tisdag och tisdagar vet vi alla vid det här laget att det är M1M2-dag. Mat, vin, vattenpipa, film, playstation och en hel massa prat och skratt. Jag älskar dig så obeskrivligt mycket, Malin. Lämna mig aldrig.

Imorgon är det torsdag. Torsdag innebär picknick med Jesper. Jag längtar!

Dunkadunka, korta shorts och en attityd som ingen kan värja sig mot.

Det ser ut som sockervadd, det där molnet av tankar jag har snurrandes i huvudet, och av någon anledning är det gult. Det är surrealistiskt, obeskrivligt och rogivande, det där molnet. Det är också varmt, spännande och helt overkligt. Detta moln av tankar fyller upp varje sekund av den tid jag är vaken, och det ockuperar alla mina drömmar om nätterna. Upp är ner och ner är upp i stadiet av viktlöshet som molnet skapar och jag älskar varje sekund då varje sekund är präglad av allt du har sagt, allt du har gjort och varje blick jag har fått. Detta moln fyller mig med allt det goda och det ljusa livet har att erbjuda. Och leendet du har i den sekund du råkade spela eller sjunga fel, det är magiskt bortom alla förklaringar.



Om detta är en dröm så vill jag aldrig vakna igen.

Att skriva blogg skapar bloggsug. Det är inte första gången detta kan konstateras. Det blir som "men jag ska bara ta en" i godisskålen men plötsligt har man tömt halva. "Bara lite till...". Om detta är bra eller dåligt? Ptja, bloggandet har väl ingen dött av? (Än...)

Nåväl, för att vara tråkigt uppdaterande har jag haft en riktig kvalitetstid/mysdag med store lillebror idag. Det var längesen sist och mycket givande. Han är otroligt klok, min lillebror, och himla rolig. Flickornas blickar dras till honom som bin till socker, men det ser han inte själv såklart. Märkligt. Tänka sig att vi skulle kunna ha en så pass mogen relation trots allt. Det kunde man inte tro för fyra, fem år sedan. (Rubriken är återigen ett internt skämt, den här gången mellan mig, lillebror och mamma).

Idag har också varit första dagen på min tio dagar långa ledighet. Jag klättrar redan på väggarna av trisstess. Hur ska detta sluta? En halvt mentalt störd Malin som sitter och vaggar lite fram och tillbaka och mumlar siffror på danska, kanske? Eller vänta, ingen större skillnad där då ju! Tralala.

Jag känslostormar. Oväder utan dess like, i dess goda bemärkelse, så att säga. Jag saknar, jag längtar, jag trånar. Mitt hjärta slår lite fortare, jag ler mycket mer, allt känns lättare. Tiden har aldrig gått så fort och så långsamt på samma gång och det gör mig alldeles snurrig i huvudet. I love it!

Jag tänker införa ett nytt begrepp (om det inte redan är någon som hunnit före mig, vill säga). Detta begrepp kallar jag för "klädångest". Definitionen är när man omöjligen kan bestämma sig för vilken utstyrsel som skall bäras, därav ångrar man sitt val ett antal gånger och landar allt som oftast på originalidéen. Jag lider av extrem klädångest nu för tiden. Varför?

Jag behöver för övrigt en ny garderob (innehållet, då va?). Min kroppsform är inget i närheten av vad den var för ett år sedan vilket också innebär att få av mina kläder sitter snyggt. Tragiskt positivt, vill jag kalla det.

Nu ger jag upp för ikväll. Jag återkommer kanske.

... och en värdelös praktikant, de luxe!

Bloggsuget har varit obefintligt en längre tid. Jag läste ett citat av en berömd deckar-författarinna att "man skriver inte dagbok när man är lycklig". Jag tror det ligger väldigt mycket sanning i det.

Rubrik och underrubrik är våra underbara interna skämt från Parisresan som var åh-så-välbehövd. Trots att jag upplevde så många underbara ting och människor i Paris är det bara hemkomsten jag minns i detalj. På Kastrup stod nämligen världens finaste Jesper och väntade på mig, med en röd ros och det största leendet jag någonsin fått. Känslan var så obeskrivlig och underbar att jag fick tårar i ögonen (vilket jag givetvis inte visade...). Du är det bästa som har hänt mig, Jesper. Med dig känner jag mig uppskattad och vacker. Tid och rum försvinner. Du är fantastisk!

En dags arbete till, sen har jag 10 dagars ledighet. Det ska bli otroligt skönt.

De senaste veckorna har bjudit på många underbara dagar, skratt, vin, snygga kläder, nya bekantskaper och en hel massa känslor. Bloggen lär nog förbli tyst ett tag, men hey, vad har man telefoner till?

Dunkadunka och heta nätter.

Imorgon gäller det. Imorgon kommer jag att få återuppleva våren i Paris, med allt vad det innebär. En välbehövd paus från arbete är bara plus i kanten.

Det känns som att jag aldrig sitter stilla, samtidigt som det känns som att jag aldrig får något gjort. Lyckad kombination?

Vem lyckades bränna halva handen på pizzaugnen idag? Jo, det gjorde jag. Såklart. Klant deluxe.

Natten till idag var helt fantastisk. Att ligga inslingrad i dina armar skänker en form av trygghet jag aldrig har upplevt tidigare. Det känns så ofattbart bra.

Jag har fortfarande inte packat färdigt. Jag orkar inte. Jag åker imorgon. Förstår du min ångest? 

Trots alla mindre missöden för tillfället så mår jag fantastiskt bra. Jag ler dagarna i ända. Kramp i kinderna, någon? 

Nätter som blir dagar alldeles för fort.